Gränser

Förra veckan var Kia och jag på rådgivning. Före det skulle Joppe och jag tillsammans fylla i en blankett om hur vi mår och orkar. En fråga var hur bra vi upplever att vi är på att sätta gränser. J upplevde inte att han har nåt problem med saken, men vi tyckte båda att jag borde skärpa mig.

Ett problem är att det ju är mycket enklare att ge efter. Kia är ett gladare barn för stunden, och jag hyser mindre risk för huvudvärk. Det är ändå en ursäkt som jag är medveten om att är dålig.

Ett mycket större problem är att jag är så tankspridd. Jag kan till exempel bestämma mig för att inte mata henne innan jag ätit färdigt själv, men sen tänker jag på nåt annat en stund och plötsligt märker jag jag sitter där och matar henne i alla fall.

Det största problemet är att jag inte riktigt lyckas definiera vilka gränser som faktist är viktiga. Det känns dumt att hålla fast vid något bara för sakens skull, men samtidigt kan regler som i vissa fall bara är för sakens skull sen vara jätteviktiga i andra sammanhang, och då kunde det ju vara viktigt att man skulle ha hållit sig till dem också i de tidigare fallen.
- Hon ska ju såklart inte göra direkt farliga saker, men å andra sidan, var går gränsen mellan för farligt och bara lämpligt spännande? Lite blåmärken är väl bara hälsosamt.
- Hon kunde gärna få komma när man säger åt henne (till exempel för att klä på sig), men å andra sidan; om det inte är brottom - varför stressa?
- Hon ska helst inte klotta med maten avsiktligt, men å andra sidan; den där blicken av koncentration, den där tydliga aha-upplevelsen, när man börjar förstå att ifall man vänder ett mjölkglas upp-och-ned så kommer mjölken att rinna ut i en vit våt pöl på bordet och sedan vidare ned på golvet, och sen kan man rita mönster i pölen med fingrarna. Jag är fullt övertygad om att det är otroligt häftiga saker hon lär sig genom att göra just sådant som hon egentligen inte borde.
- Den enda regel jag verkligen försöker komma ihåg att hålla mig till är den där om att inte skada/slå någon, men till och med det är svårt ibland, för hon är inte så stark ännu, så det händer att jag glömmer att saker hon gör kunde göra ont om hon skulle vara några år äldre.

Sen när jag nån enstaka gång hittar den där regeln som jag inser att jag faktist måst hålla fast vid så är hon arg i fem sekunder och accepterar sen situationen utan knot. Då känner jag mig lite lurad. En av föräldrarnas viktigaste uppgifter lär ska vara att utsätta sitt barn för besvikelser, men hur gör man det om barnet inte blir besviket?