Dagis - dag 2

Idag var jag på jobb och Joppe skötte dagsirumban. Trots det så har det här för mig varit en mycket tyngre dag än igår.

Kia sov väldigt dåligt på natten, och jag tolkade det såklart i hemlighet som ett tecken på att hennes grundtrygghet nu rubbats för alltid och att hon aldrig kommer att våga lita på något helt och fullt igen.

Det andra problemet var att eftersom jag var borta hela dagen så såg jag inte att Kia var glad också, utan satt bara på jobbet och funderade på hur ledsen och ensam hon antagligen kände sig ibland.

Joppe gjorde som jag hade gjort; stannade på dagis under morgonsamlingen men gick sedan och kom tillbaka efter lunch. Enligt hans rapport blev Kia ledsen när han gick, men var rätt så nöjd när han kom tillbaka. Hon hade varit ledsen ganska mycket och några gånger gått iväg till dörren och sökt honom, fick han höra. Men hon hade nog igen också varit glad en del, och hade igen slevat i sig två stora tallrikar mat.

Imorgon är det min tur igen, och jag hoppas att det enligt ovanstående logik blir lite lättare att vara med på riktigt än att sitta på jobbet och oroa sig för hur det går. Men det beror förstås på hur hon tar det själv. Vid det här laget vet hon ju antagligen att hon kommer att bli lämnad där en stund och är kanske mycket oroligare redan från början.

Hon ska sova där. Den biten behöver inte vara nåt problem. Vi kommer att ha vagnen med, så ifall hon inte somnar inne i dagisets spjälsäng så kan de försöka med vagnen istället, och det brukar inte vara nåt större problem. Det är ju dessutom en bekant vagn och bekant rutin för Kia.

Det känns nog onekligen lite ynkligt det här dagisstartandet. Det är så mycket. Medlidandet med Kia som knappast har det så lätt just nu. Känslan av maktlöshet över att inte egentligen kunna hjälpa henne utan måsta  gå den längre och krångligare vägen och vänta på att hon börjar trivas där. Känslan av vemod över att de där stressfria månaderna - när tiderna man behövde passa under en vecka kunde räknas på ena handens fingrar, också om man råkat kapa tummen - är över. Insikten att det finns besvikelser, orättvisor och missöden som Kia måste få råka ut för utan vår inblandning.

Men på jobbet fick jag många uppmuntrande kommentarer.
"Snart trivs hon så bra att hon gallskriker för att hon inte vill hem när ni ska hämta henne!