Vid halv ett

Jag är en sådan där förhatlig människa som har allt men som ändå aldrig, aldrig är nöjd.
Om man aldrig behöver kämpa för något så är det så förtvivlat svårt att värdesätta det man har.
Om man aldrig behöver stå upp för sig själv - aldrig behöver kämpa för att få vara den man är - så suddas man ut i kanterna och blir en vilsen skugga.
Motgångar som inte dödar stärker. Om man inte utsätts för motgångar så förblir man så otroligt svag.

Hur man vet att jag är världens mest bortskämda människa? För att jag sitter och deppar över att jag har det så bra.