Lilla My

Varje morgon när vi spatserar ut ur sovrummet utbrister Kia "di gyy!" och sträcker färdigt ut pekfingret, och så, när vi svänger runt hörnet, lyser hon upp och pekar allt vad hon orkar, för där svävar Lilla My fortfarande mitt i vardagsrummet.
Det sägs att det är bra att barn har husdjur så att de lär sig hantera sorgen när husdjuren dör. Är det månne lika med maj-ballonger?

Här kommer lite bilder och ihop-plock:

Lilla My svävar i övre ändan av snöret.

Såhär såg vi ut på första maj.

Åtta poäng åt den som kan gissa vad Kia pekar på. (Här äter Kia apelsin, på tal om inget.)

Kias fammo har stickat huisigt fina kläder. Jag tog ett foto så att hon skulle få se hur det blev, och försökte utelämna största delen av stöket runtomkring. Och här är ju också bildbeviset på att Kia kan stå. (Men här har vi fuskat. Hon har inte stigit upp själv, utan det var jag som ställde dit henne.)


"Di gyy" säger hon alltså, och ett tag trodde jag att det var specifikt för Lilla My, men hon säger också så åt sin gladagubbe (det där gula smile-facet på rött botten som också riktigt pyttesmå barn tycker om) och ibland till och med åt sovrumslampan, så jag misstänker att det nu snarare är ett uttryck för en kul grej. Det tycker jag är skönt, för det skulle ju vara förskräckligt om Kia skulle säga Lilla My innan hon säger mamma... (Nå, det skulle det nu egentligen inte alls, men det låter som en sådan där sak som kunde vara förskräcklig.)
Sen händer det att hon säger "dadda" och pekar på Joppe, men dadda säger hon nu åt det mesta, så det kan, men behöver inte, betyda pappa.

Hon pekar ofta på saker och tittar förväntansfullt på en som om hon vill höra vad sakerna heter. Ifall Lilla My och/eller någon lampa finns i närheten så pekar hon också alltid på dem.

Jag tycker det är härligt att hon börjar ha ord, även om de ju inte är riktiga ord ännu.