Ibland märker jag att jag är smartare i skrift än på riktigt. Jag tänker fel, men skriver rätt. Så var också fallet med inlägget om att njuta, så nu behöver jag inte tillägga speciellt mycket ändå.
Men en slutsats kanske i alla fall:
Lyckokänslor och förmågan att njuta går i vågor. Ibland bubblar livsglädjen. Ibland är det helt enkelt bara skit, fast allt egentligen är bra. Och det FÅR vara det. Det behöver inte vara logiskt och konsekvent.
Boven i dramat är som vanligt förväntningar. Ser ens liv ut på ett visst sett så förväntas man vara lycklig, och klarar man inte då av att vara det så mår man ännu sämre.
Jag tror inte vi blir av med förväntningarna, och jag tror inte att det alls är nödvändigt. Det nödvändiga är att fundera på varför man bryr sig så mycket om vad andra människor förväntar sig.
kom just på att jag har det ganska bra ställt... utomståendes förväntningar på mitt liv är inte särskilt höga.. jag har ju liksom ingen karriär, inget spännande jobb, ingenting liksom.. så jag förväntas dö av tristess och längta mig sjuk efter att ha ett liv som ser likadant ut som alla andras..
SvaraRaderaföljaktligen kan jag lyckligt njuta av ett liv som är bättre än förväntningarna..