Njuta kan ni göra själv! (del 1)

Det här inlägget skrev jag för några dagar sedan, men tänkte att jag ska sova på saken innan jag publicerar det. Under sovandet har jag kommit några steg vidare i tankarna och är liksom inte i det här skedet mera, men det behövdes ändå för vidareresonemanget, så jag publicerar nu och resonerar vidare senare:

Jag tror jag skrivit om det här tidigare, men ju mer tiden går, desto viktigare märker jag att frågan är för mig.

Som småbarnsförälder får man så ofta höra hur underbart man har det, hur mycket man borde njuta, och "Oj, det är den BÄSTA tiden!!" Folk upplyser en om hur tacksam man ska vara över att barnet inte ännu gör si eller så (och det har då ingen betydelse hur mycket barnet redan gör, för det finns alltid något som barnet inte ännu gör, som man då alltså ska vara tacksam över att man inte behöver stå ut med).

Nu är grejen ju den att jag inte riktigt tyckt att det varit SÅ jävla kul, det här mammaskapet. Alltså inte finns det ju en enda stund då jag ångrat att vi försökte och lyckades få barn, och det är klart att jag tycker att Kia är obeskrivligt underbar, men jag har nu inte bubblat och sprudlat och njuuuutit, och det är något som gett mig väldigt dåligt samvete redan i sig själv, så när folk då ännu gärna vill upplysa en om hur mycket man borde njuta så blir det liksom ännu värre.

Och när man då sitter där med sitt riktigt usla samvete och funderar varför man är så känslomässigt missbildad att man inte kan njuta så mycket som man borde, och sen ännu får höra att man ska vara glad över att man ännu har det så lätt, för snart blir det bara jobbigare och jobbigare för varje dag som går, så då blir man ju hysteriskt stressad också.

"Shit! Gunzi, shit shit shit!! Du måste börja njuta NU! Nu nu nu genast! För det här är den BÄSTA tiden, och sen blir det bara jobbigare och jobbigare, så om du inte njuter nu så kommer du aldrig att göra det!"

Jag tar väl saker för bokstavligt. Jag glömmer att det alltid är lättare att klaga än att berätta vad som är bra. Jag glömmer att läsa mellan raderna och märka den där nöjda belåtenheten som finns där bakom klagomålen. Jag glömmer att alla andra också glömmer; att de glömt de jobbiga bitarna och kommer ihåg de bästa. Jag inser inte att de kanske hade lika svårt att njuta som jag haft, och att de efteråt grämt sig på samma sätt som jag gör nu, och att det de säger är vad de tror att de själva skulle ha mått bra av att höra.

Livet med Kia blir lite mer utmanande för varje dag som går. Hon lär sig allt mer som är farligt-farligt. Hon inser allt mer vad hon kan, vad hon vill, och hur arg man kan bli om man inte får. Hon blir starkare, snabbare, smartare och argare.
Men det blir härligare! Det blir så obeskrivligt mycket härligare hela tiden! Äntligen börjar jag faktiskt njuta.

Och när jag nu äntligen njuter så blir jag så arg, så arg, på att jag plågat mig själv med dåligt samvete och ångest. Och jag blir så arg på folk som omedvetet och oavsiktligt gett mig det dåliga samvetet och den ångesten genom att komma med sina prutthurtiga uppmaningar.

Njuta kan ni göra själv! Låt mig sura ifred!