Så hejdlöst okoncentrerad!!

För några veckor sedan hälsade jag på på jobbet. Jag satt med en stund på mina närmaste kollegers möte. Vad jag gjorde? Mitt i en saklig arbetsrelaterad diskussion gratulerar jag Eva på hennes födelsedag som var en vecka tidigare Mitt i en punkt på föredragningslistan avbryter jag och frågar vad de diskuterat under en helt annan punkt. Mellan varven sitter jag och snarvlar om irrelevanta grejer. De är nog gruvligt tacksamma att jag bara var med en stund.

Igår stack jag mig in på kårens ledarmöte. Jag kom 45 minuter försenad, gick uppskattningsvis 45 minuter innan mötet tog slut, och under de 45 minuter jag ändå var där åt jag upp deras kex och bidrog inte med något annat än att slänga in försök till lustiga kommentarer.

För några veckor sedan ringde min chef och frågade efter några papper som jag kunde tänkas ha i något hörn. Jag lovade kolla upp saken senare samma dag. Detta kom jag ihåg en vecka senare. Jag sökte och hittade pappren och meddelade henne att jag sätter dem på posten åt henne följande dag. Det mejlet - där jag lovar henne detta - hittade jag just, ytterligare en vecka senare. Tror ni jag har kommit ihåg att posta pappren?

Ååååhh! Jag är så okoncentrerad!!! Jag kommer att älska att få en todo-lista igen, när jag återvänder till verkligheten, men jag kommer att tycka så synd om mig själv när jag märker att det förväntas att jag GÖR något också.

Njuta kan ni göra själv! (del 2)

Ibland märker jag att jag är smartare i skrift än på riktigt. Jag tänker fel, men skriver rätt. Så var också fallet med inlägget om att njuta, så nu behöver jag inte tillägga speciellt mycket ändå.

Men en slutsats kanske i alla fall:
Lyckokänslor och förmågan att njuta går i vågor. Ibland bubblar livsglädjen. Ibland är det helt enkelt bara skit, fast allt egentligen är bra. Och det FÅR vara det. Det behöver inte vara logiskt och konsekvent.

Boven i dramat är som vanligt förväntningar. Ser ens liv ut på ett visst sett så förväntas man vara lycklig, och klarar man inte då av att vara det så mår man ännu sämre.

Jag tror inte vi blir av med förväntningarna, och jag tror inte att det alls är nödvändigt. Det nödvändiga är att fundera på varför man bryr sig så mycket om vad andra människor förväntar sig.

Hissdilemmat

Jag har bott i hus med hiss så länge att jag helt hade glömt att det finns hus som saknar sådan. När vi började fundera på att söka ny kämppä hade jag inte tänkt mig att just den där hissfrågan skulle bli ett problem. Men nu insåg jag igår att av de fem lägenheter vi hittills sett på så får ingen godkänt i hissfrågan (två hade inte hiss alls, och de tre övriga husen hade så små hissar att vagnen inte ryms in).

Så nu sitter jag och grubblar. Jag vet att man inte MÅSTE ha hiss, men VILL man bo i tredje våningen i ett hus utan hiss när man lever ett rätt så barnvagnsberoende liv?

Hen igen

Hufvudstadsbladet skriver om hen idag. Jag har ju redan redogjort för min åsikt här på bloggen och känner inget behov av att göra det igen, men när jag läser artikeln dyker två frågor upp i huvet på mig:

1. Finns det faktiskt någon som förespråkar att vi skulle ERSÄTTA han och hon med hen helt och hållet (inte alltså bara komplettera)
2. Finns det faktiskt någon som med hen vill "sudda ut könen"?

Alltså det kan hända att det finns någon, men hittills har jag bara stött på dem i andra människors fördomar.

Njuta kan ni göra själv! (del 1)

Det här inlägget skrev jag för några dagar sedan, men tänkte att jag ska sova på saken innan jag publicerar det. Under sovandet har jag kommit några steg vidare i tankarna och är liksom inte i det här skedet mera, men det behövdes ändå för vidareresonemanget, så jag publicerar nu och resonerar vidare senare:

Jag tror jag skrivit om det här tidigare, men ju mer tiden går, desto viktigare märker jag att frågan är för mig.

Som småbarnsförälder får man så ofta höra hur underbart man har det, hur mycket man borde njuta, och "Oj, det är den BÄSTA tiden!!" Folk upplyser en om hur tacksam man ska vara över att barnet inte ännu gör si eller så (och det har då ingen betydelse hur mycket barnet redan gör, för det finns alltid något som barnet inte ännu gör, som man då alltså ska vara tacksam över att man inte behöver stå ut med).

Nu är grejen ju den att jag inte riktigt tyckt att det varit SÅ jävla kul, det här mammaskapet. Alltså inte finns det ju en enda stund då jag ångrat att vi försökte och lyckades få barn, och det är klart att jag tycker att Kia är obeskrivligt underbar, men jag har nu inte bubblat och sprudlat och njuuuutit, och det är något som gett mig väldigt dåligt samvete redan i sig själv, så när folk då ännu gärna vill upplysa en om hur mycket man borde njuta så blir det liksom ännu värre.

Och när man då sitter där med sitt riktigt usla samvete och funderar varför man är så känslomässigt missbildad att man inte kan njuta så mycket som man borde, och sen ännu får höra att man ska vara glad över att man ännu har det så lätt, för snart blir det bara jobbigare och jobbigare för varje dag som går, så då blir man ju hysteriskt stressad också.

"Shit! Gunzi, shit shit shit!! Du måste börja njuta NU! Nu nu nu genast! För det här är den BÄSTA tiden, och sen blir det bara jobbigare och jobbigare, så om du inte njuter nu så kommer du aldrig att göra det!"

Jag tar väl saker för bokstavligt. Jag glömmer att det alltid är lättare att klaga än att berätta vad som är bra. Jag glömmer att läsa mellan raderna och märka den där nöjda belåtenheten som finns där bakom klagomålen. Jag glömmer att alla andra också glömmer; att de glömt de jobbiga bitarna och kommer ihåg de bästa. Jag inser inte att de kanske hade lika svårt att njuta som jag haft, och att de efteråt grämt sig på samma sätt som jag gör nu, och att det de säger är vad de tror att de själva skulle ha mått bra av att höra.

Livet med Kia blir lite mer utmanande för varje dag som går. Hon lär sig allt mer som är farligt-farligt. Hon inser allt mer vad hon kan, vad hon vill, och hur arg man kan bli om man inte får. Hon blir starkare, snabbare, smartare och argare.
Men det blir härligare! Det blir så obeskrivligt mycket härligare hela tiden! Äntligen börjar jag faktiskt njuta.

Och när jag nu äntligen njuter så blir jag så arg, så arg, på att jag plågat mig själv med dåligt samvete och ångest. Och jag blir så arg på folk som omedvetet och oavsiktligt gett mig det dåliga samvetet och den ångesten genom att komma med sina prutthurtiga uppmaningar.

Njuta kan ni göra själv! Låt mig sura ifred!

Glad torsdag

I morse började Kia och jag med en ordentlig dusch. Vi var båda fräscha och fina efter det.
Sen åt vi blåbärssmoothie...

På torsdagar brukar vi ha babyrytmik, men den har ju slutat för den här terminen, så vi fick hitta på något annat att göra istället. Det vi hittade på var att gå till Hagalund och äta lunch med Anne-Marie på Tempo i Stockmann. Det var såklart kul. Jag kostade på mig en supergod efterrätt, och fick dessutom äta upp halva Anne-Maries.

Vi tog bussen hem, och det var så fint väder att vi stannade på gården en stund.
Och gungade..

och testade de nyinförskaffade sandleksakerna.

Benen och skorna uppe till höger i bilden tillhör en av våra trevliga granntanter som satt ute och njöt av vädret. Varje gång Kia försökte sätta spaden i munnen och jag sade att hon inte får så vände hon sig mot granntanten för att liksom kolla om jag säkert visste vad jag talade om. Inte mycket förtroende hon har för mig inte..

Sedan gick vi in och åt päron, och efter det somnade Kia och sov så länge att jag hann med en tupplur själv också.

Reality check

Hört på MuHös vårfest:

"Hej, jag är Gunzi, och jag har varit med i den här kåren sedan år 1988."
"Hur många av er var födda då?"

Cilla försökte överrösta den dånande tystnaden med ett ynkligt litet "jag", men det lyckades inte riktigt.

Själv hade jag tänkt mig en handuppräckning.. Ca en tredjedel av de närvarande skulle räcka upp händerna, hade jag tänkt. Aldrig mera ställa så dumma frågor! Aldrig mera!

Omat eväät

När man ammar sitt barn och hon efter en ovanligt kort stund sätter sig upp och halar fram den riskaka hon smugglat med sig från mellanmålsbordet och börjar tugga på den istället... Då känner man sig lite ratad..

Nej-nej

Det här har varit en dag fullproppad med saker Kia inte fått göra.

Hon har inte fått:
- dra ned blomkrukorna från bordet
- dra ut alla mina kläder ur klädskåpet
- slå sig själv eller mig på näsan med en klädhängare
- dra av mig mina glasögon
- öppna tvättmedelskåpet och dra ut tvättmedlen
- äta den vassa kniven som jag skar honungsmelon med
- bita mig i magen
- äta gamla torra makaroner som hon hittat på golvet
- dra fram (och tugga på) de använda engångsblöjorna i blöjroskisen
- dra fram (och tugga på) de smutsiga tygblöjorna i blöjtvättkorgen
- riva ut tidningar ur tidningshyllan
- tugga på bordskanten
- tugga på skumgummibitarna som fungerar som stötdämpare på de vassaste bordshörnen
- kasta ned böckerna från bokhyllan.

Sådär för att nämna några grejer.

Veckan som gått

Jag tänker ibland att jag borde dagboksblogga mer. Sådär som Anna gör. Berätta mer om vad vi gör när. Men jag kommer ofta av mig när jag inser att vi inte gör så mycket, och att det mest skulle bli en uppräkning av hur mycket vi suttit inomhus och hur många maskiner byk jag hunnit tvätta medan Kia sov.

Men jag ska göra ett försök och berätta vad vi gjort under veckan som gått, och om det visar sig vara kul så gör jag kanske till och med om det med regelbundna mellanrum (men med nya gångna veckor, såklart).

Måndag blir genast en besvikelse, för det var just en sådan där sitta-inne-och-tvätta-byk-dag. Men jag tycker riktigt bra om sådana måndagar. Under veckosluten har det vanligtvis hunnit hända en hel del kul, och då är det ibland riktigt skönt med en dag då man får röja upp i huvudet (och bland tvättkorgarna). Men vi var ändå ute en stund och provkörde husets lekplats för första gången. Betyg: Gungan var okej, rutschbanan lite skrämmande och sandlådan tråkig utan spade.

Kia brukar hjälpa till med att hänga upp byket:

På tisdag brukar min syster komma och ta ut Kia på promenad och jag brukar utnyttja tiden till att duscha i lugn och ro och sedan dammsuga. (Av en massa olika orsaker har det varit enklare att dammsuga när Kia inte varit hemma och vaken, så jag tror inte hon sett dammsugaren igång sedan hon var typ två månader gammal.) Men den här tisdagen kunde Birgitta inte komma, och lägenheten var i akut dammsugningsbehov, så jag placerade Kia i matstolen och dammsög köket och vardagsrummet. Hon hade tydligen en bra morgon, för hon var bara lätt nyfiken och inte alls så livrädd som jag hade väntat mig. (Hon skriker åt mig varje gång jag försöker använda mixern, och åt Joppe varje gång han nyser, och jag trodde att dammsugaren skulle höra till samma kategori.)

På tisdag kväll gick vi och tittade på två fyror som är till salu i Olars-området. Den ena var härlig (tyckte jag) och den andra riktigt förfärlig (tyckte vi båda). Högst troligt blir ingendera vårt nästa hem, men bilden av vad vi söker blev lite klarare. Efter det beslöt vi oss för att vi inte orkade laga mat, så vi gick till Chicos och käkade hamburgare. Kia ville hemskt gärna smaka på franskisarna, men hon fick nöja sig med majsbågar.

På onsdag gick vi som vanligt till mina föräldrar och hängde där halva eftermiddagen. Kia somnade på vägen hem, och medan hon sov på balkongen kom Joppe hem från jobbet och jag begav mig iväg mot Jorv för att hälsa på Anna och hennes nyfödda lilla barn. Att ta sig till Jorv visade sig ta mycket längre än jag tänkt mig eftersom det tydligen hänt nåt med bussarna så att de bara helt enkelt inte kom, men efter en timme var jag framme.

När Kia var nyfödd fick vi såklart höra en massa om hur små nyfödda barn är, men nu kunde jag ändå inte låta bli att själv påstå att Kia aldrig varit så liten som den här lilla killen var (trots att hon till och med var ett helt kilo mindre). Nå, söt var han såklart, och att vara tillbaka på avdelning N7 och se så små varelser gav trevliga flashbacks. Kändes lite som att komma hem.

På torsdag var det ju Kristi himmelsfärdsdag, så Joppe var ledig. Han bestämde sig för att fira dagen med en lång paddlingstur, vilket passade mig alldeles utmärkt eftersom det betydde att jag och Kia kunde ta bilen och åka iväg till Ingå för att hälsa på Malin och hennes barn och man och hundar och katter. Kia var nyfiken på alla inblandade, men lite rädd för hundarna om de kom för nära eller råkade skälla. (I hemlighet är jag lite olycklig över att ha ett barn som är rädd för hundar, men å andra sidan har hon ju inte haft så många chanser att bekanta sig med dem, och hon hinner ju ännu.)

På fredag hade vi musiklekavslutning. Med var också en annan babyrytmikgrupp, och där bongade jag några gamla kompisar som jag inte träffat på evigheter. Det var skoj med en riktig hederlig avslutning. Nu vet man liksom att det blir sommar snart. Men lite konstigt är det att tänka på hur stora alla de små barnen kommer att vara när vi ses igen på hösten. (Jag har bestämt att vi ska fortsätta på hösten fast jag börjar jobba i oktober. Håller på med övertalningskampanj för att få Joppe att gå med Kia sen när han blir vårdledig, men jag har också ungefär åtta reservplaner ifall han inte vill.)

På eftermiddagen lämnade jag Kia hos mina föräldrar och for till Drumsö där jag lät bli att köpa alla de där onödiga sakerna som jag redan skrivit om.

Igår for vi ut till Moisö för att paddla. Mamma, som också var där, erbjöd sig att vakta Kia, vilket var helt strålande eftersom det betydde att vi kunde fara och paddla tillsammans, och dessutom en längre tur än vad vi annars hunnit med om vi paddlat turvis. Det blev en lång (enligt mig) härlig tur i solsken och härliga vågor. Joppe avslutade med en lyckad (avsiktlig) eskimåsväng, men jag väntar på varmare vatten (Höll jag på att skriva, innan jag inser hur sjukt det låter att JAG väntar på varmare vatten i en situation där Joppe inte gör det. Det är ju nog inte vattentemperaturen det är fel på, utan mer min motivation. Jag kan inte göra eskimåsväng och känner mig egentligen inte så hugad att lära mig.)

Och idag blev det som vanligt babysim på morgonen. Vi testade Kias flytväst, och kunde konstatera att hon inte alls gillar den (antagligen delvis för att den tvingar henne att flyta på rygg, och det är inte hennes favoritsyssla precis), men att den fungerar som den ska. Senare på dagen gjorde vi en utflykt till Noux med Kia i bär-rinkan (det låter fånigt med bär-rinka, för vad är en rinka annars då? men jag ides inte skriva bara rinka, för det låter inte så skoj för Kia). Kia tjoade och tjöt och tyckte tydligen det var hur spännande som helst med utflykt. Åtminstone tills hon somnade av utmattning efter en dryg timme.

För övrigt kan konstateras att Kia började gå med stöd förra veckoslutet och att hon nu ivrigt övar att ställa sig upp (med stöd), gå omkring, klättra etc. Samtidigt har hon blivit en liten liten aning mindre mammig, och det är helt galet skönt.

Pust! Nu är åtminstone jag helt matt av att ha försökt komma ihåg allt vi gjort. Ska återkomma till det här inlägget om några dagar och kolla om jag blir helt matt av att läsa det också, eller om det är tillräckligt kul för att göras om.

Avslutningsvis några foto-utmaningar:

Hitta Kia:

Hitta Lilla My:

Prylsport

Eftersom min definition på en lång paddlingstur börjar flera kilometer innan Joppes definition på en skrattretande kort paddlingstur slutar, så kommer det alltid ett skede under våra gemensamma turer då jag känner ett litet behov av att börja tjata om att jag är trött.

Men tjatet fastnar i halsen på mig då jag inser att han faktist har en bogserlina med sig.

(Jag misstänker att det är just därför han har med sig linan.)

Nattmat

Vet ni vad jag skulle vilja ha? En hotdog! Kaikilla mausteilla, från en riktig snägäre! Eller en pappersask med slibbiga franskisar dränkta i majonnäs och kryddgurka. Och klockan måste vara efter två på natten.

Onödiga saker

Idag tog jag mig till Vaunuaitta på Drumsö och lyckades efter många långa kamper med mig själv låta bli att köpa en massa onödiga och dyra grejer. Tyvärr lyckades jag också låta bli att köpa det jag var där för att köpa, eftersom de inte hade något sådant.

En förteckning över saker jag inte köpte:
- en söt liten babyfilt för 35€
- en snygg men rätt så opraktisk haklapp för 10€
- en praktisk men ful haklapp för 23€ (23€!!!!)
- ett snyggt men rätt så onödigt tyg att hänga (med snygga men rätt så onödiga clips) som solskydd på vagnen
- en massa, massa leksaker

Vid halv ett

Jag är en sådan där förhatlig människa som har allt men som ändå aldrig, aldrig är nöjd.
Om man aldrig behöver kämpa för något så är det så förtvivlat svårt att värdesätta det man har.
Om man aldrig behöver stå upp för sig själv - aldrig behöver kämpa för att få vara den man är - så suddas man ut i kanterna och blir en vilsen skugga.
Motgångar som inte dödar stärker. Om man inte utsätts för motgångar så förblir man så otroligt svag.

Hur man vet att jag är världens mest bortskämda människa? För att jag sitter och deppar över att jag har det så bra.

Morsdagsveckoslut

Jag vill börja med att sådär offentligt erkänna att jag glömt att önska min mamma en glad morsdag idag. Det är oförlåtligt! Visserligen gjorde jag det igår, med kram och allt, men det är ändå inte samma sak. Glad morsdag mamma!

Vi har haft ett underbart veckoslut! Efter en stressfri förmiddag hemma igår lastade vi in oss själva och utrustning för minst en veckas borta-vistelse och åkte iväg till Ingå. Där spenderade vi sen helgen* med Toffi, Maria, Eddie och Rasse. Huvudmålet med vistelsen var att bygga lite på ett litet hus, men på sidan om lektes det på stranden, grillades korv, badades bastu, åts god mat, grävdes i sanden (Kia får lov att öva lite på tekniken, för hon lyckades bara få in några enstaka sandkorn i munnen), lektes med bilar och hades trevligt.

Jag var lite spänd på att se hur Kia skulle klara natten. Det är ganska länge sedan hon sov någon annanstans än i sin egen säng. Men hon somnade snabbare än vanligt (hon gnällde lite när hon insåg att sängen hade nät istället för spjälor och att hon inte kunde ställa sig upp i den, men sen tyckte hon det var så tråkigt att hon somnade) och sov till 7:40.

Vi kom hem idag vid 17-tiden och har haft en skön, avslappnad kväll sedan dess.

Det är spännande att följa med hur Kia förhåller sig till andra barn. Hon var mycket fascinerad av Eddie och följde mycket uppmärksamt med allt han gjorde, och någon enstaka gång när han kom lämpligt nära försökte hon dra honom i håret. Men att man kunde ha någon nytta av andra barn (leka med dem, byta leksaker med dem, prata med dem...) har hon nog inte alls förstått ännu.

Det har följaktligen varit en rätt så bra första morsdag. Joppe köpte rosor åt mig, och vilt främmande människor som jag mött på gatan har gratulerat mig. Däremot kan jag inte påstå att det känns så himla häftigt att plötsligtcfå fira morsdag. Jag kände efter en lång stund idag och funderade på hur det känns och hur man kunde tycka att det borde kännas. Mest känns hela konceptet lite konstigt. Men på facebook läste jag att morsdag för många är förenligt med besvikelse, bitterhet och ångest, så nu är jag mest glad över min minst sagt avslappnade inställning till spektaklet.

På tal om absolut ingenting promenerade Kia iväg några meter idag. Med stöd, såklart, men hon har inte gjort det tidigare.



*veckoslutet! för tusan, veckoslutet! Så här går det när man gått och gift sig med en österbottning.

Jobbtankar

Kia och jag var och hälsade på på mitt jobb idag. Mina fina regionsekreterarkolleger hade regionsekreterardag och gick igenom gemensamma rutiner, så det passade bra att jag fick en liten dos av det jag också eftersom jag är en av dem om några månader.

Jag märkte att jag saknar det där stället otroligt mycket. Utgående från deras diskussioner kunde jag anta att samma problem och bekymmer cirkulerar fortfarande. Samma utmaningar, samma frustrationer, samma irritationsmomemt. Samma grejer får en att vilja dunka huvudet i printern och kasta ut tangentbordet genom fönstret. Men det är så länge sedan jag fått dunka huvudet i printern senast och jag saknar det alldeles enormt! Dessutom saknar jag såklart också de roliga bitarna av jobbet, men det är kanske mindre sensationellt.

Jag hoppar jämfota av iver när jag tänker på att jag om en månad börjar min fyra veckors paus från hemmamoderskapet. (Och jag väntar också ivrigt på att sen vara hemmamamma några månader igen.)

Annat vi gjort idag:
- Varit i banken och öppnat konto åt Kia. Det har jag gått omkring och skjutit upp sedan Kia föddes, så nu var det skönt. Att få det gjort.
- Ätit middag hos mina föräldrar och sedan lånat deras ugn. En rabarber-jordgubbspaj och 18 morotskakamuffins åstadkoms.

Lilla My

Varje morgon när vi spatserar ut ur sovrummet utbrister Kia "di gyy!" och sträcker färdigt ut pekfingret, och så, när vi svänger runt hörnet, lyser hon upp och pekar allt vad hon orkar, för där svävar Lilla My fortfarande mitt i vardagsrummet.
Det sägs att det är bra att barn har husdjur så att de lär sig hantera sorgen när husdjuren dör. Är det månne lika med maj-ballonger?

Här kommer lite bilder och ihop-plock:

Lilla My svävar i övre ändan av snöret.

Såhär såg vi ut på första maj.

Åtta poäng åt den som kan gissa vad Kia pekar på. (Här äter Kia apelsin, på tal om inget.)

Kias fammo har stickat huisigt fina kläder. Jag tog ett foto så att hon skulle få se hur det blev, och försökte utelämna största delen av stöket runtomkring. Och här är ju också bildbeviset på att Kia kan stå. (Men här har vi fuskat. Hon har inte stigit upp själv, utan det var jag som ställde dit henne.)


"Di gyy" säger hon alltså, och ett tag trodde jag att det var specifikt för Lilla My, men hon säger också så åt sin gladagubbe (det där gula smile-facet på rött botten som också riktigt pyttesmå barn tycker om) och ibland till och med åt sovrumslampan, så jag misstänker att det nu snarare är ett uttryck för en kul grej. Det tycker jag är skönt, för det skulle ju vara förskräckligt om Kia skulle säga Lilla My innan hon säger mamma... (Nå, det skulle det nu egentligen inte alls, men det låter som en sådan där sak som kunde vara förskräcklig.)
Sen händer det att hon säger "dadda" och pekar på Joppe, men dadda säger hon nu åt det mesta, så det kan, men behöver inte, betyda pappa.

Hon pekar ofta på saker och tittar förväntansfullt på en som om hon vill höra vad sakerna heter. Ifall Lilla My och/eller någon lampa finns i närheten så pekar hon också alltid på dem.

Jag tycker det är härligt att hon börjar ha ord, även om de ju inte är riktiga ord ännu.

Kan man sova stående?

Den frågan har Kia försökt besvara nu några kvällar i följd. Vi väntar - ibland med mera tålamod, ibland med mindre - på att hon ska hitta svaret på frågan och vara nöjd med det.

Felsteg

Vårt ECande går föresten rätt bra. Jag tror inte vi sett till en kakkablöja sedan medlet av mars.
Men vi har stött på ett problem, och det är det där med pottan. Det är inte bara det att hon inte alltid riktigt tycker det är skoj att sitta på den så länge som det skulle behövas. Det är också det att hon sen vill kliva upp och stå på pottans kant och/eller kliva in i den, och i det skedet är den ju inte alltid mera tom....
Men vi är knappast de enda ECarna som har detta problem, så jag ska bege mig ut i föräldraforumens djungler och se om jag hittar folk med liknande erfarenheter.

Uppdatering

Det var nog riktigt bra att vi tog oss till läkaren i alla fall. Hon berättade att Kia har falsk krupp, och så kom det en hel fors av information och goda råd. Jag satt och önskade att Joppe skulle ha varit med, för jag är helt dement när det gäller sådant där. Sitter och nickar och tycker att det låter självklart och logiskt, och en halv timme senare har jag glömt allt. Nå, som tur fick jag tag på J genast efter läkarbesöket och kunde rabbla upp allt för honom.

Det lär ska vara ganska vanligt att barnet först har feber ett dygn och sedan verkar helt friskt någon dag innan hostan, snuvan och andningsproblemen slår till.

Och nu har jag slängt alla principer och målsättningar i sjön för de närmaste dagarna. Strunt i tygblöjor; engångsblöjor får duga nu, det är liksom inte riktigt lika noga med dem. Skit i amningsnedtrappandet. Jag ammar oftare än jag gjorde när Kia var riktigt liten. Glöm det där om att inte amma på natten. Jag sover sen på soffan några nätter igen ifall Kia inte vill sluta med nattätandet när hon blir frisk. Strunta i att försöka få Kia att sova i egen säng. Det är så mycket lättare om man inte måste stiga upp varje gång hon behöver nåt...

Snörvel

Den här tjejen är inte riktigt i skick. Ännu för en timme sedan var det feber, täppt näsa och grymma hostattacker följda av ledsamma gråtattacker.
Så jag bestämde mig för att vi går till läkaren och ber hen berätta om och i så fall hur vi kan göra livet enklare för Kia.
Efter att jag bokade tiden har (naturligtvis) febern gått ned, nästäpptheten släppt och hostattackerna blivit mer normala, och nu misstänker jag att Kias liv skulle bli enklast om jag inte skulle släpa iväg henne till läkaren alls, utan låta henne bli hemma och sova.
Men, det är nu som det är, och redan det faktum att hon låtit mig skriva det här inlägget utan att komma och klättra på iPaden är ett tecken på att hon nog inte mår så bra ändå.

Vår sjukling..

..mådde bättre idag, och var vid läggdags så pigg att hon tyckte det var roligare att öva sig att stå i sängen än att sova.
Hoppas det goda måendet håller i sig! För hennes skull, såklart, men också för min. Jag blir så olycklig av att se henne sjuk.

Romantik

Glöm blommor, choklad och presenter. Det som får mig att känna mig uppmärksammad och älskad är när Joppe köpt grönsaker då han varit i butiken.