Mot ett slut

Tiden går, som den brukar, och en massa saker lider mot sitt slut, och här i MITT huvud är det framförallt två sådana grejer som känns viktiga.

För det första håller jag sakteligen på att sluta amma. 

Målsättningen är att bara kvällsamma från och med sista veckoslutet i oktober. Den amningsstunden kan nu sen få finnas kvar så länge det funkkar (vilket jag misstänker att blir några veckor.. kanske en månad max, men vi får se). 

Det är alltså inte många veckor kvar tills jag kör alla amningskläder genom en 60 graders tvättmaskin, slänger bort de som inte tålde det och viker ihop resten i en prydlig hög och buntar ihop dem med de kvarvarande gravidkläderna och förpassar dem ut ur mitt klädskåp till någon bättre behövande. Både på ett symboliskt plan och på ett helt konkret "mer-utrymme-i-klädskåpet"-plan känns det väldigt befriande.

Ett litet, litet knytt viskar att det känns lite sorgligt att för gott avsluta det här kapitlet i livet, men en hel bunt yra hemuler hojtar "PAARTYYYY!!" och överröstar honom totalt. (Vi läser Muminpappans memoarer här hemma, därav muminliknelsen, som jag direkt inser är olämplig, eftersom jag alla gånger sympatiserar mer med små knytt än med skräniga hemuler, men kanske vi alla bara låtsas att vi förstod vad jag menade, okej?)

För det andra är det bara en månad kvar av min tid hemma med Viggo. Men det pratar vi mer om en annan dag.

Då och nu

Jag bläddrade tillbaka lite i bloggen till april-maj 2012 för att kolla lite hur vi hade det då Kia var 9-10 månader och hur vi har det nu när Viggo är det.

Jag kan konstatera att mycket av det jag direkt stötte på är lika.

Också Viggo storgillar "Bara rumpor"-boken. Idag ville han att jag skulle läsa den för honom tre gånger i rad, och då jag tog upp någon annan bok istället skrek han argt och viftade med Bara rumpor-boken (vilket är imponerande nog, iom att den är ganska stor och tung.)

Och precis som då går vi omkring och drömmer om lite mer utrymme. Då sprang vi ju omkring på visningar och funderade på allvar på att flytta (och gjorde det ju också ca ett halvår senare). Nu är det nu mer på "sucka uppgivet över alla våra grejer"-stadiet.

Jag hittade Kias 9-månaders-inlägg och kan konstatera att Viggo är månader före henne när det gäller att ta sig framåt, men att han ligger efter på kommunikationsfärdigheterna. Ganska bra förstår man väl vad han vill i alla fall, men han har färre ljud än hon hade, och först alldeles nyligen har han börjat vända blicken åt rätt håll då man pratar högt och uppfodrande om lampor, och det verkar vara enda ordet han har sådan koll på.

Ett av de där inläggen om Viggo...

Viggo kryper, står, klättrar (bland annat upp på sängen, fast för det mesta ramlar han ner.. skumgummihjälmen skulle vara bra att ha igen), går med stöd.

Saknar jag tiden då man kunde lägga ned honom och lita på att han fortfarande finns på samma ställe fem minuter senare? Inte det minsta! Så mycket roligare att han kan ta sig omkring på egen hand. Saknar jag tiden då han låg ens relativt stilla medan man bytte blöja på honom, istället för att krypa iväg, klättra omkring, sätta sig mitt i proceduren? Nåjo.. lite.

Ungefär i förrgår började han medvetet vinka. Inte verkar han nu koppla ihop vinkningar till att någon går iväg, men han vet hur man gör, liksom.

Kläder som han hittar sätter han alltid på huvudet. Sen biter han lite i dem. Ibland kräks han på dem.. Det insåg jag till exempel idag när han en lång stund huserat fritt med Kias strumpkorg.

Han kramas! Mycket! Och buffas med huvudet sådär som en katt. Och kommer krypande mot en i vild fart när han är glad att se en.

Han står och klappar (bankar, skulle kanske någon kalla det) på TV-skärmen då TV:n är på. Finns det ett ansikte i rutan sträcker han sig mot det.

Han klättrar in i alla former av lådor han hittar som går att klättra in i.

Han klättrar ur matstolen upp på matbordet när han börjar tröttna på ätandet. (han har nu aldrig hunnit så långt, men varit på god väg.)

Klippdass

Viggo är artbestämd.

(Ur Muminpappans memoarer)

Om sovande barn och vakna föräldrar

En orsak till att det i några veckor varit så svårt för mig att klämma ur mig blogginlägg är att jag de senaste veckorna försökt komprimera ihop ett heltäckande, men ändå intressant, inlägg om nio-månaders-Viggo. Det bara inte går. Det finns sååå myycket att berätta, men det blir så långt och ingen orkar ju läsa det, plus att det känns direkt pinsamt att skriva så långa och utförliga inlägg om en annan person. Inte för att det är något helt ovanligt på den här bloggen (åtminstone sysslade jag med det i lika hög grad när Kia var mini), men lite tar det emot ändå. Samtidigt är det inlägg som jag jättegärna faktiskt vill ha nedskrivna..

Hur som helst bestämde jag mig nu för att slopa tanken på ett långt, flera veckor försenat, nio-månaders-inlägg, och istället satsa på flera kortare. det blir kanske inte mindre absurt, men åtminstone lättare att traggla igenom..

Jag tänkte börja med att skriva om ett av de kanske två eller tre aktuellaste ämnena för småbarnsföräldrar; sömn.

För rätt länge sedan redan, medlet av augusti kanske, berättade Joppe en kväll att nu tyckte han att det på riktigt är dags att göra ett försök att få Viggo att slutar äta på nätterna. Vi hade funderat på det redan länge, men det var nu alltid något som kom ivägen så att det inte passade just då. Det här aktuella tillfället var egentligen inte alls bättre, men det fanns inte heller några såna i sikte, så Joppe tog nätterna ett tag framöver.

De första nätterna gick ju självklart inte utan skrik och gråt, men däremot gick de nog utan amning. Redan efter några nätter sov JAG som en stock och vaknade utvilad följande morgon och talade nöjt om hur Viggo sovit hela natten, varpå Joppe suckade trött och sade att han nog varit uppe åtminstone fyra gånger. Men så småningom släppte också det, och numera behöver Viggo sällan uppmärksamhet fler än en gång under natten (inte alltid ens det), och då räcker det i allmänhet med några tafatta klappar på foten för att han ska somna om igen. 

Så numera har vi ett barn som sover ca 20:30-7:30, och ett annat barn som sover ca 20-6:30. 
Det är ju i princip alldeles sjukligt lyxigt.

Ändå känns det som om jag skulle ha varit tröttare den senaste månaden än under hela Viggos liv hittills. Det beror, självklart, rätt mycket på att jag ju sällan lyckas lägga mig före klockan 12, och att jag sen ofta vaknar stressad 5-tiden och funderar när Viggo ska vakna (eftersom han fram till mycket nyligen hade en period då han vaknade strax efter 5 och var arg i minst en timme).
Det blir ju ändå fem timmar sömn i sträck, och med tanke på omständigheterna kunde ju också det ses som lyxigt, men jag vet inte.. mitt huvud tycker nu tydligen ändå inte att det är helt okej.


Jag läste faktiskt riktigt just ett inlägg på Hannah Norrenas blogg om sömn, och kände mig manad att citera;

"Alla ni där ute men småbarn vet säkert hur det är. Första tiden är det kampen om läggdags, vakningsnätter och ständigt uppvaknande. Sen då de små grisarna äntligen börjar sova hela nätter känner man att man behöver ta vara på den egna tid man har. Följdaktligen sitter man uppe och ugglar, tittar på alla tv-serier man missat, chattar, tindrar, pysslar…tills man åter igen står inför 6 furstliga timmar sömn."

Just det där med att "ta vara på egen tid" känns så nödvändigt. Jag försöker minnas att det inte skadar ens för den egna tiden att sova lite emellanåt, men det går inte så bra.

(Utöver nattsovandet sover Viggo 1,5-2 timmar vid 10-12-tiden och ca en timme vid 15-16-tiden.)

Kort hej

Alltså jag måste ju lite mildra min arrogans i gårdagens inlägg. Jag menar ju inte att jag går omkring konstant oförstående till varför gravidt folk längtar efter att få träffa sitt barn. Och jag vet ju att det inte är riktigt precis alla som har såpass friktionsfria graviditeter som jag hade. Det där oförståendet är liksom bara den första reaktionen. Sen tar jag ett djupt andetag och inser att jag och min världssyn inte är det enda som räknas.


Den här kvällen har ägnats åt världsangst. Rasismen frodas, Donald Trump kan faktist bli president i USA, bina håller på att dö ut, det känns helt omöjligt att köpa en produkt som INTE har bidragit till att människor på andra sidan jordklotet slavat föhållanden, Vad är det för sjuk värld vi lever i?

Finn fem rätt

Dagarna bara går och går och jag prioriterar gång på gång bort bloggandet för annat. (Jag har ganska mycket fortsatt diska. Det är nästan lite terapeutiskt att koppla in en podd i öronen och ägna en stund åt att vispa i hett vatten med en borste. En disk tar i allmänhet ett poddavsnitt. )


De senaste dagarna har jag också jobbat lite. Fick göra en grej som tar sådär lämpligt mycket tid så att det hinner vara roligt, utan att bli stressigt eller tungt. Det har varit riktigt skoj, men samtidigt försöker jag nog förtränga det faktum att det inte är många veckor kvar tills jag är på jobb på riktigt. Det blir nog roligt. Men inte BARA roligt.


Jag öppnade ett instagram-konto för några veckor sedan. Finns på gunillaedelmann. Det har varit en trevlig upplevelse hittills. De första dagarna gick jag faktiskt omkring och såg världen på ett helt nytt sätt. Nå nä, inte riktigt, men när man är van att gå omkring och leka finn-fem(hundra)-fel med hela tillvaron precis hela tiden så är det en bra övning för hjärnan att istället leta efter glada och trevliga grejer som kan bli insta-ögonblick.

Jag gav mig bland annat ut på en lång paddlingstur med "övertalningsmotivet" (det som får upp en sista biten ur trädgårdsstolen på landet, så man inte istället blir kvar där med en tidning) att jag ville ha en paddlingsbild till instagram. Det blev en enormt skön paddlingstur, och vem bryr sig om hur galet malplacerat motivet då var?

Min instataktik är att inte räkna alla orsaker till att en bild är för dålig eller meningslös eller tråkig för att läggas upp, utan istället räkna orsaker till varför den kunde duga, och sen ladda upp den om orsakerna är fler än typ två.

Jag borde kanske börja applicera det tänket på bloggen också.. och sen på resten av mitt liv. Sluta söka så mycket fel hela tiden. Sök rätt istället. Som när jag är gravid, kom jag på.

Folk blir ju fortfarande gravida ibland, trots att jag själv inte har såna planer (sjukt konstigt..), och när jag någon gång talar med gravida människor blir jag så ändlöst förvånad över dem som verkar längta efter att graviditeten ska ta slut. Att vara gravid är ju det bästa! Jag tar gärna alla era graviditeter bara ni sen själva tar hand om era barn!

Så när jag analyserade den inställningen kom jag fram till att det är just det som är skillnaden mellan gravid-Gunzi och vanliga-Gunzi. Vanliga-Gunzi letar fel. Gravid-Gunzi letar rätt. Huuur överför man det tänket till att gälla sådär mest hela tiden?

Nu ska jag i alla fall börja blogga lite mindre självkritiskt och mer dedikerat ett tag framöver. Minst 10 minuter om dagen lovar jag ge bloggen. (Det behöver såklart inte innebära ett blogginlägg per dag, för vissa inlägg kan ju ta tid att skriva... *garderar mig*)


Saker jag annars sysslar med, sådär när jag nu flummigt presenterat ett litet urval, är fotar mat i fina färger. Jag planerar samlingsalbum! (Det där var ett skämt. Men ändå också sant.)

Prioriteringar

Jag tror att jag har en lång lista med oskrivna texter som jag vid lämpligt tillfälle ska ösa ur mig här. En del av dem kommer ju att ramla bort på vägen; bli refuserade, krympa ihop eller bli inaktuella och därmed aldrig skrivna, men något ska jag väl lyckas prestera då jag återvänder hit.

Men de senaste dagarna har jag prioriterat annat. Rätt mycket disk, faktist, men också rätt så meningslöst surfande. (Fast nu hörde jag nyligen att det är tecken på hopplös uråldrighet att tala om att man surfar (i betydelsen "på nätet" alltså, och det är ju nog det enda surfande jag någonsin ägnat mig åt).)

Men någon kväll ska jag då som sagt prioritera bloggen.

Och sen! Sen ska jag börja läsa böcker! Det har jag lovat mig själv. 

Någon gång ska jag också sova lite.

Här får ni i alla fall en till familjeselfie från vår Nouxutflykt på söndag. (Det var otroligt fint väder och massormassormassor med folk.)

Söndag morgon

Söndag är den enda dagen i veckan då ingen av oss ska iväg någonstans. Alla är hemma, ingen stressar, tre av fyra får sova i stort sett så länge de vill (den fjärde måste stiga upp med Viggo som är den som vill sova kortast). Man kan i lugn och ro äta en super frukost. Innan man äter den har man dessutom tid att i lugn och ro laga den. Doften av nygräddat bröd blandar sig med aromen av kaffet i Joppes mugg.

Det finns alltså alla förutsättningar för en galet skön morgon då man efter sin dunderfrukost kan sätta sig i soffan, slänga upp benen på soffbordet och i lugn och ro läsa tidningen från pärm till pärm med det mysiga ljudet av barn som stillsamt pysslar med något eget inom (men utan behov av) synhåll.

Och varje lördagkväll njuter jag av den framtidsutsikten.

Men..

Det blir ju inte så.

Söndagmorgnarna verkar tvärtom ha potential att bli de mest kaotiska under hela veckan. Kia är inte van vid att ha två föräldrar hemma. Kia är inte van vid att saker kan göras på ett annat sätt och i en annan takt än under vanliga morgnar (och det där med takten är extra tragiskt eftersom hon under vanliga morgnar alltid klagar på att det är för tidigt och hon skulle inte orka och hon vill hinna leka.. men sen när det blir så så fungerar det inte alls det heller). (Och Viggo har ju såklart inte heller särskilt mycket förståelde för att göra saker i lugn och ro, utan vill ju ha mat enligt samma tidtabell som alltid.)

En av morgonens måhånga raseriutbrott handlade om att jag då jag steg upp med Viggo hade klätt på honom. Två timmar senare upplevde nämligen hans stora syster att det var så fruktansvärt orättvist att hon inte hade fått välja hans kläder. I ganska många minuter tjöt hon om att vi måste byta kläder på honom.

Till slut vill man bara ge upp och skrika att hela familjen stannar hemma hela dagen då, om det ska vara på det här viset!! Men uppgivet inser man att enda sättet att överhuvudtaget ta sig igenom dagen med förståndet i behåll är att släpa och dra och tjata barnen genom morgonsysslorna och fort som attan få ut hela rasket.

Morgonburken räddade ingenting. Tvärtom satt den extra käppar i hjulet, och vi får nog antagligen ta paus från den i några dagar nu.

Doften av nygräddat bröd? Javisst! Jag hade köpt sådana där förgräddade batonger på lördag kväll och slängde in dem i ugnen det första jag gjorde på morgonen. Så doften låg som en kvardröjande ljuvhet över morgonkaoset. Själva brödet låg i roskisen. Jag märkte då jag skulle skära upp det att det var mögligt.