Stora och små babyn

Idag hände det för första gången. Kia hade ritat en teckning. Riktigt VAD det föreställde förstod jag aldrig, men hon förklarade att "det är för såna som är fyra, eller tre, eller fem eller sex eller sju, eller så gammal som du e" (och så tittade hon lite andäktigt på mig som om hon tyckte att jag är så hejdlöst gammal att det inte går att räkna så långt..) "eller såna som är åtta eller nie eller tie eller elva"

"Så det är för barn och .. föräldrar?" försökte jag tolka.

"Nej, det är nog för både barn och för alla vuxna, men inte för bebisar!"

Kias enorma iver över att bli storasyster syns inte så tydligt nu. Jag vet inte om hon tröttnat på att det tar så hiskelit länge, om hon insett att småsyskon också för med sig oönskade bieffekter, om hon helt enkelt är skitnervös, eller om det handlar om något helt annat. Hon har också plötsligt blivit klängigare. Dels mammigare, men också pappigare, mormorigare och i största allmänhet kramigare och pussigare. Och hennes favoritlåtsaslek; den självständiga och allsmäktiga storasystern, har fått mycket hård konkurrens av den lilla ytterst osjälvständiga babyn som inte kan säga något annat än "äikki" (som betyder äiti såklart), och helst bara vill vara i famnen eller sno sig runt ens ben hela tiden.

Jag är inte en så stor vän av låtsaslekar alls, men storasystern har varit ganska trevlig att ha att göra med. Den mammiga babyn håller dock på att driva mig till vansinne, och jag undrar oroligt om den riktiga babyns ankomst kommer att plocka fram en ännu ihärdigare låtsasbaby. Det lär ju vara en helt vanlig reaktion, och dessutom något som man som förälder måste uthärda för att det äldre barnet inte ska känna sig osidosatt. (Lite hoppas jag att den riktiga babyn kommer att vara så hjälplös och oföretagsam att den tar död på intresset för att själv vara baby, men mammighet tar den knappast död på.)

Lite orolig nog, för att det här med att dela sina närmaste med en till blir rätt så jobbigt för en fyraåring som är van vid rätt så odelad uppmärksamhet.

29.11

BF kom och har nästan gått. Inget barn har synats till, och plötsligt inser jag att jag nu drar en suck av lättnad och lyckas hitta en del av det där avslappnade "han kommer när han kommer"-attityden. Jag var på något sätt hemskt inställd på att barnet denna gång skulle komma antingen före BF eller senast då, så jag märker att jag varit ganska stressad hela veckan, har inte känt för att göra upp en enda plan och har gått omkring och analyserat och funderat; var det där en tidig sammandragning? Nu gjorde det ont på ett nytt ställe, kan det betyda något? 

Nu är det på något sätt lättare att slappna av. Han kommer när han kommer. Kanske jag hinner klämma in en dagsbio under nästa vecka? Kanske jag kunde sticka mig in på jobbet någon dag? Kanske laga pepparkaksdeg? 

Att repetera förvarningarna från förra gången är väl ingen större id'e egentligen, eftersom det kan se helt annorlunda ut den här gången, men för skojs skull... ; Kia är född på en söndag morgon. Första symptomen på att något var på gång kände jag på onsdag (ca fyra dygn på förhand) då jag hade en konstant molande "mensvärk" i ryggen. På torsdag hade värken övergått i en lite kraftigare värk som kom i stötar, men ganska oregelbundna, och ganska svaga. De dog ut till natten. På fredag morgon (ca två dygn före) gick slemproppen, och på eftermiddagen kom värkarna tillbaka, och den här gången som odiskutabla värkar. De höll i sig i samma styrka och regelbundenhet till lördag kväll då de äntligen blev tätare och olidligare. Något tag mitt i natten mellan lördag och söndag gick vattnet, och efter det åkte vi in till Jorv. Ca 7 timmar senare föddes Kia.

Läget nu? Inga känningar. Lite "mensvärk" ibland, men det känns kanske mer logiskt att det handlar om påfrestningen av att släpa omkring en extra boll på magen. Så jag börjar misstänka att barnafödandet hamnar på decembers todolista, tillsammans med pepparkaksbakandet och julklappsfixandet.

Klaga-klaga-klaga

Den här sista veckan före BF måste jag medge att jag haft lite svårt att frammana den där gravideuforin som varit ständigt närvarande i många månader nu. Det är liksom inte så himla roligt mera. Det gör hela tiden ont eller är obekvämt någonstans. Det är jobbigt att stå, sitta och ligga. Det är jobbigt att ställa sig upp, det är jobbigt att sätta sig ned, och när man ligger är det riktigt extremt jobbigt att vända sig från ena sidan till den andra. Att gå är i princip helt okej, men då har vi ju det där pissbråttet som slår till efter ganska få meter.

Magen är enorm och ivägen hela tiden. Fastnar i bordshörn, i dörrar och i andra människor. Också de större gravidkläderna börjar vara för små. Det börjar bli svårt att sova ordentligt på nätterna, så istället sover jag bort större delen av dagen. Aptiten är inte den bästa, så jag äter väl mest choko och mår kanske inte, om vi ska vara fullständigt uppriktiga här vid tangentbordet, så bra av det.

Förlossningen ser jag inte heller särskilt mycket fram emot. Trots att den förra inte innehöll en enda orsak till trauma, så är det många saker som känns motigare den här gången, och de flesta av dem handlar om det där med kontrollen. Innan Kia föddes trodde jag att jag är så långt man kan komma från kontrollfreak, och jag inväntade också förlossningen med den fullständigt trygga vetskapen om att jag har noll koll på när den händer och hur den kommer att gå och att jag därför inte behöver oroa mig det minsta.

Efter att Kia föddes har jag hittat kontrollfreaken i mig själv, och nu står den där och hojtar osakligheter i mitt bakhuvud för att den är så frustrerad på att inte veta exakt när det är dags den här gången eller exakt vad som kommer att hända. Den avslappnade coola typ jag var sommaren 2011 var också rätt så nyfiken på hela konceptet, medan kontrollfreaken som regerar nu inte är det minsta nyfiken, för nyfikenhet antyder att något kunde gå annorlunda än hur den tänkt sig, och sånt kan inte en kontrollfreak tolerera.

Borde det inte vara precis tvärtom? att kontrollfreaken skulle ha varit med redan första gången men då lärt sig att den inte har någon som helst funktion, och sen dragit dit pepparn växer? Men kontrollfreakar är inte helt ointelligenta varelser. De lägger ut osynliga hållhakar och klamrar sig fast och hittar nya ställen att sticka upp sina fula trynen på. Avslappnade coola hang-arounds har aldrig haft förståndet att göra så, så de är lätta för en beräknande kontrollfreak att knuffa ur boet.

Och sen börjar ju spädbarnstiden. En del av mig börjar lite slappna av. Den blir knappast så hemsk som jag under mina dystraste stunder tänkt mig. Visst; sömnlösheten och den där hopplösa känslan när barnet bara skriker och man inte kan göra något åt det blir säkert jobbigare än vad jag just nu minns dem, men det där myllret av negativa tankar i mitt eget huvud blir säkert mycket lugnare den här gången. Men en annan del av mig inser också att kontrollfreaken har ett starkare grepp om mig också här. Redan nu har jag större krav på mig själv än innan Kia föddes. Bland alla krav på vad jag ska och inte ska göra denna gång finns också kravet att inte ta lika mycket stress som senast.. Jag går alltså på riktigt omkring och kräver att jag ska lyckas med något som jag samtidigt kräver att jag inte ska anstränga mig för. Herregud så mycket fel man kan ha i huvu!

Klaga klaga klaga. Tjat tjat tjat. Gnälll!

Tack! Det här var befriande! Hoppas ni fortfarande mår bra!

En vecka gammal magbild.

Kias rum ommöblerat.

Babygymmet testat.

Sängen ihopskruvad. Det här är ingen arrangerad bild, Kia skruvade på riktigt in alla 8 skruvar själv, hjälpte före det till med att trycka in tappar på lämpliga ställen och skrattade åt att "mamma hjälper ju inte till alls!"

Internationella mansdagen

Idag är det internationella mansdagen. Det tycker jag vi kan uppmärksamma lite.

På nyt.fi finns en artikel (på finska) som bra belyser jämställdhetsarbetet ur mäns synvinkel. Läs den gärna!

För några månader sedan diskuterade Anna och jag jämställdhetsarbetet och dess fokus, och jag påstod då att jag inte stött på en enda feminist som skulle påstå att jämställdhetsarbetet bara ska sträva till att lösa de problem som drabbar flickor och kvinnor. (Eller vad jag nu påstod, men det var min poäng.)

Ganska snabbt fick jag sen lov att inse att jag de facto inte har någon aning om hur det förhåller sig. Min feministbubbla är ganska liten. Det är bara det att det för MIG är så självklart att ojämnställdhet drabbar oss alla, både män och kvinnor, att jag ser det som fullständigt självklart att vi alla borde arbeta emot ojämnställdhet och stereotypa könsroller (som jag ser som både grundorsaken till och en konsekvens av ojämställdhet), eftersom det gagnar oss alla. Så jag har svårt att tänka mig att någon feminist skulle tänka annorlunda. (Jag har fortfarande ganska dålig koll på hur det förhåller sig på riktigt.)

Men hur som helst; det här citatet ur artikeln säger exakt det jag också tänker:

”Turhan usein suomalainen keskustelu menee vastakkainasetteluksi. On esimerkiksi nähty, että naisten tasa-arvotyö olisi aiheuttanut näitä miesten ongelmia, kun on pikemminkin päinvastoin. Miesten ja naisten edut eivät ole vastakkaisia. Naiset eivät voi saavuttaa tasa-arvoa ilman miesten tukea ja päinvastoin.”


Edit kl.23:11: Antagligen borde jag se något positivt i att mansdagen jämställt blir lika jävla missförstådd som kvinnodagen.
(Eller är den månne ironisk? Hoppas det, även om jag ändå inte riktigt ser det lustiga..)

James

Dagsbio! har Heidi rekommenderat många gånger. Och idag blev det av. Jag och pensionärerna, i en underbart öde biosalong.

Två reflektioner:

1. Instinkten att famla efter fjärrkontrollen och volymknappen sitter mycket djupt. "Shit! Sänk ljudet så inte Kia vaknar!!"

2. Två och en halv timme i en biosalong med min gravidpissblåsa... Jag vågar påstå att jag är lika tuff som James Bond själv.

Privilegierad

Jag satt vaken på sängkanten en stund mitt i natten igår. (Ja, sanningen är ju den att jag behövde kissa, men trodde att wc:n var upptagen.. Efter att jag suttit där på sängkanten ganska länge och hunnit bli både riktigt kissnödig och lite irriterad insåg jag att Joppe satt i soffan och läste, och att wcn var hur ledig som helst.)

Jag satt där på sängkanten och tänkte på världsliga problem, med "svåra livsval" och besvär med att analysera och tolka andra människor. Jag satt och ältade saker, helt enkelt.

Plötsligt märkte jag att det ösregnade utanför fönstret och att trädtopparna vajade kraftigt i en mörk och kall och regnig novembernattsblåst. Där satt jag på insidan och njöt av att veta att jag bor på ett ställe där inomhustemperaturen bryr sig ganska lite om vad utomhustemperaturen sysslar med, och där det aldrig är särskilt vått oberoende av hur mycket det regnar på utsidan. (Och ifall någondera av dessa inte funkkar som det ska, så är det ett allvarligt problem som utan vidare ska åtgärdas av ett husbolag.)

Det är ju inte en självklarhet för alla, precis. Det fanns en tid när det inte var en självklarhet för någon. Det finns länder där det inte är en självklarhet för någon, och också här och nu, i Finland, idag, finns det människor som inte har det så bra ställt alls. För en stund levde jag mig in i hur det skulle kännas att vara där på utsidan och försöka hitta skydd och värme åt mig själv och min familj. Nu är jag ju faktist scout och gör sånt ibland. Ganska sällan i november, men ändå. Men då är det självvalt, fullständigt frivilligt, och en del av ett äventyr som jag vet att inom en bestämd framtid kommer att sluta med att jag får återvända till tryggheten och värmen. Så det är såklart inte jämförbart.

Jag insåg att det här ältandet och grubblandet och självömkandet som jag ägnar mig åt i någon form på så gott som daglig basis kanske inte alls skulle finnas om jag inte skulle leva det här trygga, varma och torra livet. De årslånga funderingarna kring om jag gjort rätt beslut i livet, vad det ska bli av mig när jag blir stor, huruvida jag är lycklig eller inte och huruvida det alls är ett problem.. De skulle inte finnas.

Självklart egentligen, och ingen helt ny insikt, men en viktig påminnelse just där och då.

När jag sen vaknade till nyheten om terrordåden i Paris, och kände en sorg hugga tag i bröstet på mig, kom samma insikt smygande igen. Vad KONSTIGT, att det finns människor som jag, som aldrig behöver frysa, som aldrig behöver bli mer våt än att jag klarar mig tills jag fått byta kläder, som aldrig behöver vara hungrig, och som i princip aldrig behöver vara rädd för att något ont ska hända mig. 

Hur är det möjligt? Hur kan jag gå tillväga för att dela med mig av den tryggheten? Till alla världens miljardtals människor? Eller ens några av dem?

Godnattsångslättnad

Kia har en kattfas på gång. Och det är skönt, för hon går med på nästan vad som helst om man uppmanar katten att göra det (stiga upp på morgnarna, borsta tänderna, gå hem från parken...)

Det underlättar också godnattsjungandet, för den senaste veckan har jag bara behövt byta ut orden i vilken sång som helst till "mjau", och det fungerar för fullt.

Läget

(Löst baserat på verklig dialog under ett rådgivningsbesök.) 

Vecka 37+2 här goddag.

Antal kilon: 80 prick.

Hemoglobin: fortfarande lite "för lågt", men bättre än senast.

Blodtryck: ok som vanligt

Livmodermåttet: 34 cm. Alltså jag får bita mig i läppen för att hålla mig för skratt varje gång det ska mätas. SÅ. OTROLIGT. INEXAKT. när det bara är en hälsovårdare i rummet, och om det dessutom är samma varje gång, så finns ju kanske en viss konsekvens. Nu, när antalet personer som utförde mätningen var två, så blev det ju så extra tydligt hur totalt olika resultatet blir från gång till gång.

Rörelser: ja!

Fostrets läge: huvudet nedåt. Inte fixerat ännu, men det lär inte nödvändigtvis hända med barn två heller.

Fostervattenmängd: helt perfekt.

Allmänt mående: bra, men jag är så fruktansvärt trött! Inte säker dock på att det inte bara är mentalt. De dagar jag gör nåt aktivt genast på morgonen orkar jag med vad som helst. De dagar jag inte gör det somnar jag på soffan, sover bort halva dagen och surar sen över att jag inte fått något gjort.

Allt klart där hemma inför babyns ankomst? Ja, i stort sett. Det mesta finns ju kvar efter Kia. (Bilstol är införskaffad, skötbordet framplockat och tygblöjsförrådet kollat och uppdaterat.) Så du har redan tvättat alla kläder och så? Ööh.. Nä. Det har jag inte tagit itu med ännu. Men du är ju snart i vecka 38, och då är barnet fullgånget och kan födas när som helst!!! (Jag tvättade sen babykläder hela eftermiddagen. Skamset.)

Och hur är det med mat och dryck? (Jag såg ut som ett frågetecken, eftersom frågan lät som en fortsättning på något.) ja, senast du var här sade du att du äter ordentligt, men dricker för lite. Aah, jo, jag har nog blivit bättre på det där drickande (men sååå dålig på ätandet. Choko, glass och franskisar hör alla till dagliga näringsintaget.. JAG. MÅSTE. SKÄRPA. MIG!)

Sover du bra? Jo, i stort sett. Men måste ju upp minst varannan timme och kissa. SÅ störande. Men kanske bra att vänja sig. (Dessutom vaknar Kia i medeltal två gånger per natt och hojtar. I allmänhet har hon sparkat av sig täcket och vill ha det på sig igen. Men det klarar hon själv, så det handlar väl mer om någon trygghetsgrej. Kolla att vi är kvar och kommer när hon ropar, eller nåt. "Jag tänkte att du skulle bli här och sitta en stund." mumlar hon sedan halvsovande. På senaste tiden har hon ändå inte protesterat när jag mumlat tillbaka att jag är riktigt riktigt trött och måste sova jag också, men det dåliga samvetet gnager nog. Hur länge ligger hon månne vaken och känner sig ängslig och ensam? Eller somnar hon om direkt? Hoppas det!)

Tankar om amningen? Tja.. Ska nog amma om det funkkar. Ungefär som med Kia (=ca helamning 6 månader och delamning till 1år). Men, har gärna ett barn som klarar det där med flaska, och jag är inte så bra kompis med bröstpumpen, så känner nog att ersättning kan komma på fråga nu och då,även om amningen funkkar (= plockar väl bort det där "hel" ur "helamning")

Tankar inför förlossningen: tja.. inga särskilda (Förtränger den.. den kommer ju vare sig jag vill eller inte, så ingen större orsak att hetsa upp sig för mycket, eller hur? Ärligt sagt är jag mer nervös inför denna än inför den förra, trots att den förra gick helt ok. Tror att det har att göra med att det nu finns en Kia med i bilden, och allt blir så mycket större. Förlossningar är stora grejer. Farliga. Nä, inte är jag på riktigt orolig, men.. man VET ju aldrig..)

Hur var det med Kia? Kom hon enligt beräknadtidtabell? Nä, tio dagar över.
Ok.. nåmen, om vi för säkerhets skull, utöver det rådgivningsbesök vi redan har insatt vid 40+1 skulle sätta in ett vid 41+1.. vid 41+3 tar sen Jorv över.., så 7.1 ses vi sista gången här på rådgivningen, innan du får vända dig till Jorv. Det hoppas jag riktigt mycket att vi inte gör.

Hur förhåller sig Kia till det hela? Hon är jätte-jätte-ivrig!

Farsdag och könsroller

Jag höll på att låta bli att skriva det här inlägget, men så beslöt jag mig istället för att stänga av självkritiken ett tag och köra på.

Det är ju farsdag snart, och det syns i teman som lyfts upp, i kolumner, på bloggar (också här, ju!)...

Det började redan med slakteriskandalen och "korv-framkallar-cancer-nyheten" för någon vecka sedan, och det undrades i ett bloggflöde nära mig om den traditionella farsdagsmiddagen nu är hotad.

Det började där, för jag blir så evinnerligt trött på de där stereotypierna. På farsdag måste man äta korv, för det är det alla riktiga män egentligen tycker bäst om. Vad man äter på morsdag har inte så stor betydelse, men det viktiga är att man då äter på restaurang så att kvinnan åtminstone en dag per år slipper stå i köket. Inget fel i att gilla korv, och inget fel i att äta på restaurang, men måste folk hålla på och mata de där stereotypierna vid varje tillfälle som ges.

Jag vill inte racka ner på Kias dagis, för det är ett superdagis, men nu när jag började tänka på det så kunde jag inte låta bli att reflektera över att morsdagsfirandena har gått ut på att mödrarna med till tårar rörda ögon sitter och tittar på då de små barnen sjunger vackra sånger, medan farsdagsfirandet har gått ut på att barnen och papporna tillsammans utför fysiska aktiviteter.

I Efter nio intervjudes Fredrik Smulter idag, och fick bland annat frågan "Varifrån har din manlighet kommit? Var har du lärt dig hur man ska vara som man?" (hela intervjun handlade om manlighet, och hela programmet om testosteron, så mot den bakgrunden var frågan väl egentligen närmast naturlig..).

Ja.. Manliga förebilder är så himla viktiga och det är så fruktansvärt viktigt att män lär sig hur man är en riktig karl, och det käns som om könsrollerna befästs allt starkare för varje dag som går trots att de problematiseras och ifrågasätts mer och mer och nästa gång jag ser någon tycka att genustramset gått för långt och att vi måste låta män vara män och kvinnor vara kvinnor så spyr jag.

Min irritation handlar inte bara om just farsdag. Jag kan inte förneka (såhär inför er.. för Kia försöker jag tappert dölja det) att det irriterar mig att Kia varje dag vill ha något "fint" på sig (åtminstone ljusrött, helst klänning), att hon härom dagen konstaterade om någon dagiskompis att "honom vill jag inte leka med för han är pojke" och att när jag för någon vecka sedan skaffade lite fler bilar till billådan så hann hon vara himla glad i fyra sekunder innan hon plötsligt oroligt frågade att nog är väl någon av bilarna en flicka. (Efter att vi diskuterat saken och jag förklarat att bilar väl nu i allmänhet är bilar och inte flickor eller pojkar, men att det är hennes bilar och att det är fritt fram för henne att låtsas att de är vad hon vill, så blev hon glad igen och leker riktigt ivrigt med dem ibland.)

Någon skulle kanske ta det där som ett bevis på att flickor helt enkelt har en naturlig fallenhet för ljusrött, för att vara fina, för att undvika pojkbaciller och för att inte kunna leka med leksaker som de inte är säkra på att är flickleksaker. Jag ser det som ett bevis på att vi har SÅ mycket mer arbete att göra för att motarbeta snäva könsroller.

Farsdagsinläggen i flödet har också handlat om att Pappor inte behöver ett fars dags-grattis (innehållande en massa statistik (från Sverige)), om att det gör de visst! (men de inläggen hittar jag inte nu), om mera pappa-relaterad statistik och om huruvida farsdag (eller morsdag för den delen) ska firas på dagis eller inte.

Och i allt det där statistikläsandet blir jag så sur på myndigheter och beslutsfattare. Visst borde säkert de flesta män skärpa sig och åta sig/kräva att få ta större ansvar för barn och hem, och visst borde säkert de flesta kvinnor skärpa sig och kräva/tillåta männen att göra det, men faktum är också att till exempel det finländska föräldradagpenningssystemet inte direkt lockar föräldrar att dela jämnt på dagarna.

Angående mors- och farsdagsfirandet har jag egentligen ingen jättestark åsikt. "Föräldradagarna" på dagis vill jag inte avstå ifrån, tvärtom skulle det vara roligt med fler, men de behöver inte för min del kopplas till just fars- och morsdagar och behöver inte alls vara könsindelade. Morsdags- och farsdagskort är ju också helt kul, men sådana kan man ju vid behov pyssla hemma. Mest hoppas jag att fars- och morsdagar fortsättningsvis kunde vara dagar som man får fira just precis så mycket eller lite som man (familjen/mamman/pappan) själv vill.

Jag blir själv ofta lite stressad inför morsdag, just för att jag tycker att könsrollerna och framförallt då föräldrarollerna hypas extra mycket just då och dethär med skillnader i mamma- och papparollerna blir så extra tydliga. Mammor anses ofta extra värda att firas eftersom de statistiskt sett drar ett större lass i hemmet med såväl barnskötsel som hushållssysslor. Själv ser jag kanske det där mer som ett personligt misslyckande (i de fall det stämmer in på oss, vilket inte är alla) än som något jag förtjänar blommor och hyllningar för. 

(Jag brukar uppvakta mina föräldrar genom att i allmänhet glömma bort hela dagen och sedan vid 9-tiden på kvällen skicka ett ångerfullt grattis-textmeddelande. Jag hoppas de tycker detta är helt okej..)

Så flummar vi lite igen..

Jag kanske nämnde att ett av mina första känslointryck när jag insåg att jag var gravid var en känsla av svek och förrederi mot min egen familj. Vi hade det ju så fruktansvärt bra på tremanhand, och här gick jag nu omkring och bar på en liten inkräktare.

Kias enorma glädje över att bli storasyster, min graviditets-eufori, och det faktum att det största delen av året är en evinnerligt lång evighet till november gjorde att jag glömde de tankarna.

Men så plötsligt var det början av november och jag räknade att vi bara har tre "normala" veckoslut kvar före BF-veckoslutet. Kia är fortfarande sjukt förväntansfull, jag är fortfarande mestadels graviditets-euforisk, men onekligen, hur man än vänder och vrider på saken, så kommer vårt liv snart-snart att se ganska annorlunda ut. Jag är inte säker på att det är möjligt, antagligen förtränger jag minnena, men det känns som om jag bävar mer inför den här förändringen än jag gjorde före Kia föddes. OM minnet stämmer så kan det kanske bero på att vi nu är tre istället för två som "drabbas" av förändringen, samt att innan Kia föddes gick jag ändå och bar på övertygelsen om att jag var på väg mot det bästa som någonsin hänt mig, medan jag nu vet att den förändringen också var något av det tyngsta som någonsin hänt mig. Och det påverkar ju nu, fast jag är ganska säker på att det blir lättare den här gången. 

Jag har få bloggläsare, och ni kanske inte vill kommentera, men en ganska stor procent av er som jag vet att åtminstone sporadiskt läser min blogg är två-barns-föräldrar, och jag är JÄTTEnyfiken på att höra vad ni hade för tankar inför barn nummer två. Kanske ni kan mejla mig, om ni inte vill kommentera.. :)

För eftersom jag alltid (fram till 2011) utgått ifrån att det där med att få barn ÄR nästan endast himlastormande underbart, och eftersom jag då utgått ifrån att personer som redan har barn vet det, så har jag utgått ifrån att det inte finns någon som helt tveksamhet eller blandade känslor inför barn nummer två. Efter 2011 har jag ju lite annan syn på det hela, men lite förvirrad är jag ännu. Vad känner jag egentligen? Vad borde jag egentligen känna? Kommer jag att klara av att släppa de negativaste tankarna och bara älska-älska-älska det lilla knytet vilkorslöst från första stund, eller kommer jag tvärtom att gräva ned mig i bitterhet över att jag inte slapp de negativaste tankarna den här gången heller?

Men alltså, nog väntar jag också, såklart. Tanken att "lillebror kan födas vilken dag som helst nu" (som Kia hade berättat på dagis igår) skrämmer ju mig lite. Han får gärna vänta till sin BF. Men då skulle han gärna kunna komma, så att vi sen skulle få komma igång med vårt nya liv. Blandade känslor och tveksamhet, men väldigt mycket nyfikenhet och förväntan! Det blir spännande!