Spysjuka?

Det har varit på väg i nån månad nu. Först en avlägsen bekant som på Facebook berättade att deras semesterresa blev inställd för att barnet spyr, sen familjen som for på semestrresa och fick spysjuka dä, sen scoutkompisen som inte kunde delta i ett möte för att han hade spysjuka och sakta, sakta fler och fler och närmare och närmare. Redan under veckoslutet laddade jag upp med en flaska gul jaffa.

Igår på kvällsnatten klagade Kia på ont i magen, och 10 minuter senare spydde hon ner sig själv och badrumsgolvet. En enda gång spydde hon, efter det sov hon lugnt, och idag har hon varit hur pigg som helst. (Medan jag fått kämpa med att hålla ögonen uppe, och höll på att somna flera gånger medan jag läste Tove Janssons Den farliga resan. Jag fick några gånger ruska på huvudet och ta om stycket från början, eftersom det höll på att bli något alldeles annat än vad som stod i boken.. För efter att Kia spytt så tog det ganska länge innan jag kunde somna, eftersom jag låg och lyssnade efter minsta lilla ljud som kunde tyda på illamående, eftersom jag kände det högst antagligen inbillade illamåendet i min egen mage, och eftersom jag låg och räknade timmar och dagar; när får Joppe och jag det, när är hela familjen frisk igen, kan Kia månne gå på kalas på lördag... och sen klev jag upp kl.5:30 för att hinna till jobbet för att hämta datorn och sen hem igen till före kl.8)

Nå, vi är inte säkra på om det är spysjuka, men jag har ändå bunkrat upp med mera gul jaffa, och gick omkring i butiken och försökte välja mat enligt vad som skulle vara minst otrevlig att kräkas upp efteråt.

Det är något ganska oförklarligt jobbigt med spysjuka. Den är ju sällan långvarig, och efter de första plågsamma timmarna så brukar det vara riktigt överlevbart. men den är så absolut. Så abrupt plötsligt pam-bom-tjoff och så är man utslagen i minst ett dygn, och så vet man att tre fjärdedelar av alla i ens närhet också kommer att drabbas. Men dethär med att gå omkring och paranoidt fundera och känna efter och räkna timmar är nästan lika jobbigt. "The only way out is through, the faster we´re in, the better."

Kias dagis hade maskerad idag med temat "Vad jag vill bli när jag blir stor." Kia har drabbats av förkärlek för prinsessor och jag hade ur skåpet letat fram den klänning som jag skamset minns att jag lite fnös åt då Kia ursprungligen fick "ärva" den. (Jag har lite svårt med det där prinsesseriet fortfarande, men försöker intala mig att så länge det inte är jag som övertalar henne till det utan hon själv som vill ha det så så är det självklart att mina attitydproblem inte ska behöva gå ut över henne.)
Så i många dagar har Kia pratat med lysande ögon om maskeraden.

Nå, nu hade vi maskerad här hemma istället. Jag klädde ut mig i en tomteluva, och Kia grävde fram sin egen att låna åt Joppe som jobbade hemma. Inga bildbevis på det tyvärr,

Nu sitter jag här och håller tummarna för att det bara var falskt alarm och ingen spysjuka alls, samtidigt som jag försöker uppbåda energi att ta itu med de där sakerna som jag borde hinna göra före veckoslutet.

Moder jobbar via telefonen vid morgonmålet. Fotograf: Kia