För- och nackdelar med finskspråkigt dagis

På Facebook snubblade jag idag över en diskussion om när man borde börja läsa olika språk i skolan, där en person uttryckte åsikten att det i vårt (åtminståne ur svenskspråkig synvinkel) väldigt tvåspråkiga samhälle är helt onödigt att börja läsa finska redan på tvåan i skolan. Man borde börja med finskan senare och istället ge plats för ett främmande språk tidigt, tror jag att personen ansåg.

Och jag tänker att för de som är tvåspråkiga på riktigt så kanske det finns någon sanning i det där (eventuellt? jag har ju ingen erfarenhet, så jag kan inte vara säker på det), men vi finns! Vi som klarat av att växa upp mitt i Esbo utan att lära oss finska.

I och för sig tror jag inte jag skulle ha lärt mig finska bättre om jag börjat läsa finska på tvåan eller ens ettan istället för på trean, för jag tror att så länge jag har vetat att det finns ett språk som finska så har jag också "vetat" att jag aldrig kommer att lära mig det, och med den attityden är det såklart ganska omöjligt att göra det.

Kia var på en dagiskompis födelsedagskalas igår. Föräldrarna var också inbjudna, vilket var kul, och som det ofta blir när vi träffar Kias dagiskompisars föräldrar under mer avslappnade former än bara hastigt stressade hej i dagistamburen så började vi prata om språk, och om hur viktig den där attityden är. Jag var på riktigt 27 år gammal när jag insåg att det på riktigt går att lära sig finska. I det skedet var tröskeln redan så hög att kasta sig ut och börja prata språket att jag inte har kommit så hemskt långt på vägen, men då insåg jag på riktigt vikten av inställning. Jag skulle vilja säga att orsaken till att jag inte lärde mig finska i skolan var att ingen någonsin berättade för mig att det är möjligt, men det skulle kanske vara att avsäga sig för mycket ansvar.

Nåja, hela det här långa introt leder in mig på att jag ser det som ett så väldigt bra beslut av oss att söka finsk dagisplats åt Kia. Så fort hon börjar förskolan kommer hon antagligen att tappa den dagliga kontakten med finskan, men jag tänker att hennes inställning till språket ändå kommer att vara en helt annan än min var. Hon kommer liksom att ha det i ryggmärgen, och också om hon glömmer en del så kommer hon att ha lätt att lära sig det igen. Tänkar jag. Så fördelen med det finska dagiset överväger fortfarande klart alla nackdelar (som såklart också finns). En annan fördel är ju att jag själv tvingas använda finskan mer, vilket ur alla synvinklar är positivt. Dessutom tycker vi om det där dagiset alla tre, men det är ju inte en språkfråga, och kan kanske inte ses som en språklig fördel.

Här är ett barn som ibland kräver att också hennes föräldrar ska tala finska med henne, vilket sen görs med varierande motvillighet och framgång.

Jag minns att en nackdel som togs upp några gånger då vi första gången satt oss in i ämnet var att barnet går miste om den svenskspråkiga kulturen (svenska barnsånger, lucia, svenska dagen, påskhäxor på påsklördag, arne alligator och sås och kopp...), men jag ser det tvärtom som en fördel att hon får ta del av den finska kulturen, vilket hon nog inte skulle kunna få hemifrån. Det svenska hinner hon marineras med hela sin skoltid.

Men som sagt; nackdelar finns också.

Den kanske största nackdelen just nu är att språket som sagt fortfarande är en ganska stor tröskel för MIG (och säkert lite för Joppe också). Jag känner att jag inte klarar av att ta mig in i den gemenskap som verkar finnas mellan många av de andra dagisföräldrarna. Jag är inte så bra på smalltalk på svenska heller, men på finska blir det liksom helt omöjligt. Jag tror att om Kia skulle gå på det svenskspråkiga dagiset bakom knuten så skulle vi redan ha ett mycket bredare kontaktnät av nära boende föräldrar/familjer än vad vi har nu.
Det är såklart llite synd för mig, men mest tänker jag att det är synd för Kia, för i den där åldern är det ju ändå inte barnet som bestämmer vilka dagisbarn det hänger med också utanför dagistiden (även om Kia nog friskt lär ska bjuda in alla sina dagiskompisar till oss mer eller mindre dagligen). Så om föräldrarna inte lyckas ta sig in i gemenskapen så tänker jag att barnet kanske också lätt blir utanför. Nå, det här är ju inte egentligen det finskspråkiga dagisets fel, utan mina egna trösklar som jag borde övervinna.

Den största nackdelen om ca två och ett halvt år är att Kia kommer att lämna precis alla kompisar bakom sig (åtminstone sådär på vardaglig basis) och byta till en förskola där hon antagligen inte känner någon alls. Och där vi antagligen inte känner någon av föräldrarna, vilka redan har hunnit knyta sina kontaktnät och redan har sin gemenskap. Det går ju säkert att ta sig in i den, men det kan bli en jobbig första tid.

Sen vet jag inte, men jag är ganska nyfiken på det där med genusmedvetenhet på olika dagisar, och ifall, och i så fall i vilken mån det skiljer sig mellan svensk- och finskspråkiga dagisar. Nu har jag i och för sig inte märkt att själva dagiset skulle vara jätte ogenusmedvetet. Lite onödig indelning i "prinsessor" och "prinsar" har de nog ibland, men annars är det ett dagis som ganska långt betonar barnet som en egen individ som ska uppmuntras att följa sin egen väg även om den kanske strider mot någo normer. Men jag funderar på om föräldrarna kanske är ganska ingrodda på hurudana flickor och pojkar ska vara, vilket ju påverkar hur barnen tycker att flickor och pojkar ska vara, vilket i sin tur påverkar också de barn som inte annars skulle tycka att det är så viktigt. Jag har några gånger hört föräldrar i tamburen sucka uppgivet över att flickan inte vill sätta på sig en klänning, och på kalaset igår blev födelsedagsbarnets far gruvligt generad för att "flick"-påskäggen inte räckte till alla flickor, så en del måste nöja sig med "pojk"-påskägg istället.

Men jag VET ju inte hur det förhåller sig på andra ställen, och det där var ju som sagt bara några få lösryckta exempel. Kia är inne i en ganska ljusröd och prinsessig fas, och det har hon ju verkligen inte fått hemifrån. Då kan jag ju inte gå och påstå att alla andra flickor på dagis, eller ens en enda av dem, har fått sina ljusröd-prinsessiga faser hemifrån.

(Min syn på genusmedvetenhet är alltså inte att man aktivt hindrar en flicka att göra stereotypiskt flickiga val (eller en pojke att göra stereotypiskt pojkiga val). Inte heller att man aktivt försöker "tvinga" flickor att göra stereotypiskt pojkiga val, eller pojkar att göra stereotypiskt flickiga. Min syn på genusmedvetenhet är att man låter bli att utgå ifrån att ett barn kommer att besluta på ett visst sätt utgående från barnets kön; att man låter bli att försöka övertala ett barn att göra på ett visst sätt för att barnet är en flicka eller en pojke, och att man uppmuntrar ett barn som vill testa på något att göra det oberoende av könskoder (såvida inte det barnet vill testa på är skadligt/dåligt ur någon annan synvinkel, såklart.) Dvs; hindra inte en flicka som vill leka med dockor att leka med dockor. Tvinga inte en pojke som inte vill leka med dockor att leka med dockor. Men UTGÅ inte ifrån att flickan vill leka med dockor och att pojkar inte vill det, och uppmuntra gärna en flicka som vill låta bli att leka med dockor, och en pojke som vill leka med dockor att göra just det. För att nu lyfta upp den uttjatade klichén med dockor vs bilar..)

Hur som helst: 

1. Också om fördelarna med finskt dagis kanske är lite färre än nackdelarna så är de definitivt större.

2. Jag är jättejättenyfiken på att se nån form av statistik (eller bara helt ovetenskapligt ta del av olika erfarenheter) kring genusmedvetenheten på olika dagisar i Finland.

3. Jag har också paddlat idag. Det har noll med inlägget att göra, men det var skönt!