Saker

Sak jag idag irriterat mig på så att jag håller på att spricka:

De där människorna som håller på att gå sönder av irritation på Postens Postinen-reklamomslag. Min Facebook-feed fylls av dem, och jag kan bara inte förstå dem. Alltså visst, Kritiken mot Postens attityd mot att trycka upp dem på två språk förstår jag kanske, men nu lär det ju vara åtgärdat. Men utöver språkfrågan är då folk upprörda över att de kommer överhuvudtaget. "Pappersslöseri!" ropar någon, "Var kan man avbeställa??" ropar någon annan. "Gör som jag! Samla ihop en bunt av dem och posta tillbaka hela skräpet" föreslår en tredje.

Och jag bara stirrar dumt på deras kommentarer: SÄTT UPP EN "INGEN REKLAM, TACK" SKYLT SÅ ÄR DU AV MED PROBLEMET!!!! Har jag lust att skrika argt och högt. En gång påpekade jag det vänligt och snällt, men jag känner att dethär ärendet håller på att förvandla mig till en näthatare som inte skulle klara av att uttrycka mig lika diplomatiskt.

"Men jag vill ha resten av reklamen!" svarade någon då.
Men då tycker jag du kan sluta klaga. Reklamomslagets andel i reklambuntens pappersslöseri är ganska minimal, och inte är det ju som om du får välja vilken annan reklam du får heller, så varför är just det här pappret så upprörande att du behöver flyga i taket.

Morr! Jag tycker inte om att det här upprör mig så mycket att jag flyger i taket.


Sak som gjorde mig glad idag:

Den pigga glada kvinna som drar vattengymnastik i Tölö simhall de flesta morgnar som jag dyker upp där för att simma. Hon fyller mina simturer med uppiggande glad musik och glad energi. Stort tack till henne!


Sak jag reflekterat över idag:

"Om du inte kräver något så kommer du aldrig heller att få något!" var det nångång någon som sade åt mig. Och idag tänkte jag att det är precis tvärtom. Om du inte kräver något så får du ju alltid allt du vill ha!

(För jag funderade på folk som klagar på en massa saker.. att om de skulle kunna chilla lite och kräva (förvänta sig) lite mindre så skulle de kunna gå otroligt mycket nöjdare genom livet..
Men det var såklart orättvist tänkt, för jag klagar också på en massa saker.. det är ju bara det att det är ANDRA saker.. Saker som såklart är viktiga på riktigt. Som att folk inte kan sätta upp "Ej reklam, tack"-skyltar vid sina postluckor när de vill slippa reklam..)

För- och nackdelar med finskspråkigt dagis

På Facebook snubblade jag idag över en diskussion om när man borde börja läsa olika språk i skolan, där en person uttryckte åsikten att det i vårt (åtminståne ur svenskspråkig synvinkel) väldigt tvåspråkiga samhälle är helt onödigt att börja läsa finska redan på tvåan i skolan. Man borde börja med finskan senare och istället ge plats för ett främmande språk tidigt, tror jag att personen ansåg.

Och jag tänker att för de som är tvåspråkiga på riktigt så kanske det finns någon sanning i det där (eventuellt? jag har ju ingen erfarenhet, så jag kan inte vara säker på det), men vi finns! Vi som klarat av att växa upp mitt i Esbo utan att lära oss finska.

I och för sig tror jag inte jag skulle ha lärt mig finska bättre om jag börjat läsa finska på tvåan eller ens ettan istället för på trean, för jag tror att så länge jag har vetat att det finns ett språk som finska så har jag också "vetat" att jag aldrig kommer att lära mig det, och med den attityden är det såklart ganska omöjligt att göra det.

Kia var på en dagiskompis födelsedagskalas igår. Föräldrarna var också inbjudna, vilket var kul, och som det ofta blir när vi träffar Kias dagiskompisars föräldrar under mer avslappnade former än bara hastigt stressade hej i dagistamburen så började vi prata om språk, och om hur viktig den där attityden är. Jag var på riktigt 27 år gammal när jag insåg att det på riktigt går att lära sig finska. I det skedet var tröskeln redan så hög att kasta sig ut och börja prata språket att jag inte har kommit så hemskt långt på vägen, men då insåg jag på riktigt vikten av inställning. Jag skulle vilja säga att orsaken till att jag inte lärde mig finska i skolan var att ingen någonsin berättade för mig att det är möjligt, men det skulle kanske vara att avsäga sig för mycket ansvar.

Nåja, hela det här långa introt leder in mig på att jag ser det som ett så väldigt bra beslut av oss att söka finsk dagisplats åt Kia. Så fort hon börjar förskolan kommer hon antagligen att tappa den dagliga kontakten med finskan, men jag tänker att hennes inställning till språket ändå kommer att vara en helt annan än min var. Hon kommer liksom att ha det i ryggmärgen, och också om hon glömmer en del så kommer hon att ha lätt att lära sig det igen. Tänkar jag. Så fördelen med det finska dagiset överväger fortfarande klart alla nackdelar (som såklart också finns). En annan fördel är ju att jag själv tvingas använda finskan mer, vilket ur alla synvinklar är positivt. Dessutom tycker vi om det där dagiset alla tre, men det är ju inte en språkfråga, och kan kanske inte ses som en språklig fördel.

Här är ett barn som ibland kräver att också hennes föräldrar ska tala finska med henne, vilket sen görs med varierande motvillighet och framgång.

Jag minns att en nackdel som togs upp några gånger då vi första gången satt oss in i ämnet var att barnet går miste om den svenskspråkiga kulturen (svenska barnsånger, lucia, svenska dagen, påskhäxor på påsklördag, arne alligator och sås och kopp...), men jag ser det tvärtom som en fördel att hon får ta del av den finska kulturen, vilket hon nog inte skulle kunna få hemifrån. Det svenska hinner hon marineras med hela sin skoltid.

Men som sagt; nackdelar finns också.

Den kanske största nackdelen just nu är att språket som sagt fortfarande är en ganska stor tröskel för MIG (och säkert lite för Joppe också). Jag känner att jag inte klarar av att ta mig in i den gemenskap som verkar finnas mellan många av de andra dagisföräldrarna. Jag är inte så bra på smalltalk på svenska heller, men på finska blir det liksom helt omöjligt. Jag tror att om Kia skulle gå på det svenskspråkiga dagiset bakom knuten så skulle vi redan ha ett mycket bredare kontaktnät av nära boende föräldrar/familjer än vad vi har nu.
Det är såklart llite synd för mig, men mest tänker jag att det är synd för Kia, för i den där åldern är det ju ändå inte barnet som bestämmer vilka dagisbarn det hänger med också utanför dagistiden (även om Kia nog friskt lär ska bjuda in alla sina dagiskompisar till oss mer eller mindre dagligen). Så om föräldrarna inte lyckas ta sig in i gemenskapen så tänker jag att barnet kanske också lätt blir utanför. Nå, det här är ju inte egentligen det finskspråkiga dagisets fel, utan mina egna trösklar som jag borde övervinna.

Den största nackdelen om ca två och ett halvt år är att Kia kommer att lämna precis alla kompisar bakom sig (åtminstone sådär på vardaglig basis) och byta till en förskola där hon antagligen inte känner någon alls. Och där vi antagligen inte känner någon av föräldrarna, vilka redan har hunnit knyta sina kontaktnät och redan har sin gemenskap. Det går ju säkert att ta sig in i den, men det kan bli en jobbig första tid.

Sen vet jag inte, men jag är ganska nyfiken på det där med genusmedvetenhet på olika dagisar, och ifall, och i så fall i vilken mån det skiljer sig mellan svensk- och finskspråkiga dagisar. Nu har jag i och för sig inte märkt att själva dagiset skulle vara jätte ogenusmedvetet. Lite onödig indelning i "prinsessor" och "prinsar" har de nog ibland, men annars är det ett dagis som ganska långt betonar barnet som en egen individ som ska uppmuntras att följa sin egen väg även om den kanske strider mot någo normer. Men jag funderar på om föräldrarna kanske är ganska ingrodda på hurudana flickor och pojkar ska vara, vilket ju påverkar hur barnen tycker att flickor och pojkar ska vara, vilket i sin tur påverkar också de barn som inte annars skulle tycka att det är så viktigt. Jag har några gånger hört föräldrar i tamburen sucka uppgivet över att flickan inte vill sätta på sig en klänning, och på kalaset igår blev födelsedagsbarnets far gruvligt generad för att "flick"-påskäggen inte räckte till alla flickor, så en del måste nöja sig med "pojk"-påskägg istället.

Men jag VET ju inte hur det förhåller sig på andra ställen, och det där var ju som sagt bara några få lösryckta exempel. Kia är inne i en ganska ljusröd och prinsessig fas, och det har hon ju verkligen inte fått hemifrån. Då kan jag ju inte gå och påstå att alla andra flickor på dagis, eller ens en enda av dem, har fått sina ljusröd-prinsessiga faser hemifrån.

(Min syn på genusmedvetenhet är alltså inte att man aktivt hindrar en flicka att göra stereotypiskt flickiga val (eller en pojke att göra stereotypiskt pojkiga val). Inte heller att man aktivt försöker "tvinga" flickor att göra stereotypiskt pojkiga val, eller pojkar att göra stereotypiskt flickiga. Min syn på genusmedvetenhet är att man låter bli att utgå ifrån att ett barn kommer att besluta på ett visst sätt utgående från barnets kön; att man låter bli att försöka övertala ett barn att göra på ett visst sätt för att barnet är en flicka eller en pojke, och att man uppmuntrar ett barn som vill testa på något att göra det oberoende av könskoder (såvida inte det barnet vill testa på är skadligt/dåligt ur någon annan synvinkel, såklart.) Dvs; hindra inte en flicka som vill leka med dockor att leka med dockor. Tvinga inte en pojke som inte vill leka med dockor att leka med dockor. Men UTGÅ inte ifrån att flickan vill leka med dockor och att pojkar inte vill det, och uppmuntra gärna en flicka som vill låta bli att leka med dockor, och en pojke som vill leka med dockor att göra just det. För att nu lyfta upp den uttjatade klichén med dockor vs bilar..)

Hur som helst: 

1. Också om fördelarna med finskt dagis kanske är lite färre än nackdelarna så är de definitivt större.

2. Jag är jättejättenyfiken på att se nån form av statistik (eller bara helt ovetenskapligt ta del av olika erfarenheter) kring genusmedvetenheten på olika dagisar i Finland.

3. Jag har också paddlat idag. Det har noll med inlägget att göra, men det var skönt!

Ingen spysjuka

Det blev ingen spysjuke-epidemi i familjen (ännu åtminstone), vilket gör hela förra inlägget ganska onödigt, men jag är lite skåp-vidskeplig, och är helt övertygad om att ifall jag inte hade jamat så mycket om min oro för spysjukan så skulle den ha slagit till.

Spysjuka?

Det har varit på väg i nån månad nu. Först en avlägsen bekant som på Facebook berättade att deras semesterresa blev inställd för att barnet spyr, sen familjen som for på semestrresa och fick spysjuka dä, sen scoutkompisen som inte kunde delta i ett möte för att han hade spysjuka och sakta, sakta fler och fler och närmare och närmare. Redan under veckoslutet laddade jag upp med en flaska gul jaffa.

Igår på kvällsnatten klagade Kia på ont i magen, och 10 minuter senare spydde hon ner sig själv och badrumsgolvet. En enda gång spydde hon, efter det sov hon lugnt, och idag har hon varit hur pigg som helst. (Medan jag fått kämpa med att hålla ögonen uppe, och höll på att somna flera gånger medan jag läste Tove Janssons Den farliga resan. Jag fick några gånger ruska på huvudet och ta om stycket från början, eftersom det höll på att bli något alldeles annat än vad som stod i boken.. För efter att Kia spytt så tog det ganska länge innan jag kunde somna, eftersom jag låg och lyssnade efter minsta lilla ljud som kunde tyda på illamående, eftersom jag kände det högst antagligen inbillade illamåendet i min egen mage, och eftersom jag låg och räknade timmar och dagar; när får Joppe och jag det, när är hela familjen frisk igen, kan Kia månne gå på kalas på lördag... och sen klev jag upp kl.5:30 för att hinna till jobbet för att hämta datorn och sen hem igen till före kl.8)

Nå, vi är inte säkra på om det är spysjuka, men jag har ändå bunkrat upp med mera gul jaffa, och gick omkring i butiken och försökte välja mat enligt vad som skulle vara minst otrevlig att kräkas upp efteråt.

Det är något ganska oförklarligt jobbigt med spysjuka. Den är ju sällan långvarig, och efter de första plågsamma timmarna så brukar det vara riktigt överlevbart. men den är så absolut. Så abrupt plötsligt pam-bom-tjoff och så är man utslagen i minst ett dygn, och så vet man att tre fjärdedelar av alla i ens närhet också kommer att drabbas. Men dethär med att gå omkring och paranoidt fundera och känna efter och räkna timmar är nästan lika jobbigt. "The only way out is through, the faster we´re in, the better."

Kias dagis hade maskerad idag med temat "Vad jag vill bli när jag blir stor." Kia har drabbats av förkärlek för prinsessor och jag hade ur skåpet letat fram den klänning som jag skamset minns att jag lite fnös åt då Kia ursprungligen fick "ärva" den. (Jag har lite svårt med det där prinsesseriet fortfarande, men försöker intala mig att så länge det inte är jag som övertalar henne till det utan hon själv som vill ha det så så är det självklart att mina attitydproblem inte ska behöva gå ut över henne.)
Så i många dagar har Kia pratat med lysande ögon om maskeraden.

Nå, nu hade vi maskerad här hemma istället. Jag klädde ut mig i en tomteluva, och Kia grävde fram sin egen att låna åt Joppe som jobbade hemma. Inga bildbevis på det tyvärr,

Nu sitter jag här och håller tummarna för att det bara var falskt alarm och ingen spysjuka alls, samtidigt som jag försöker uppbåda energi att ta itu med de där sakerna som jag borde hinna göra före veckoslutet.

Moder jobbar via telefonen vid morgonmålet. Fotograf: Kia

Slit-och-släng-kök

Vi funderar väldigt ihärdigt på köksrenovering (uttryckligen på funderande nivån). Vårt nuvarande kök härstammar med största sannolikhet från början av 80-talet, och det börjar kännas att det skulle vara dags att uppdatera det. Ur estetisk synvinkel, för funktionsdugligheten, utrymmesmässigt och för att kanske åtminstone en gång få det riktigt grundligt städat.

Vi bjöd in några kompisar som vet massor om köksrenovering; den ena av dem ägnar en stor del av sin arbetstid åt att bygga kök, och vi talade om vad som är viktigt att tänka på; de där till synes ganska små detaljerna som ändå kan vara viktiga; höjden på arbetsbänkarna, belysningen, inredningsdetaljerna; och jag märkte att jag har hemskt svårt att tillåta mig själv att tänka bara på hur VI vill ha det, för jag tänker att vi kanske inte kommer att bo här hela vårt liv, och det känns som om det är viktigt att planera ett kök som också nästa invånare kan trivas i. Inte anpassa diskbänkens höjd enligt att vi är relativt långa, för tänk om nästa invånare är kortväxt, inte ge sig på lösningar som passar just oss, för tänk om de inte passar någon annan.

Men köksexpertkompisarna sade krasst att nästa person som flyttar in antagligen ändå kommer att riva ut alltsammans och sätta in nytt, så det lönar sig för oss att välja kvalitet enligt hur länge vi tänkt bo; flyttar vi om ett år så lönar det sig att satsa billigt, men har vi tänkt bo kvar i minst fem år till så lönar det sig att välja material som håller. 

Känns som slöseri på något sätt. Att man vill måla väggarna innan man flyttar in kan jag förstå, men byta hela köket..? Varje gång? VÅRT FINA (inte ännu existerande) KÖK?? Jag blev lite upprörd..

Dag två

Dag två av två på ungdomsarbetsdagarna är över, och den här dagen har bjudit på nästan lika mycket insikter och tankar som gårdagen, men kanske flummigare. Som den hårfina skillnaden mellan att bedöma och fördöma, eller hur svårt det kan vara att skilja på när man synliggör en fördom och när man befäster den.

Jag har funderat på att scoutingen har många av de verktyg och metoder och förutsättningar som skulle kunna hjälpa marginaliserade unga, men så gott som inga av de förutsättningar som skulle behövas för att en marginaliserad ung person skulle vilja/idas/orka komma med. Eller dvs inte ännu. Jag är inte den första som tänker denhär tanken, och många av dem som tänker den har redan börjat åtgärda saken, och på vissa håll funkkar det väl redan lite bättre.

Och så har det varit mycket snack om feminism och politik, och jag har en lång lista på böcker och avhandlingar som jag vill läsa, och personer som jag vill veta mer om.

Bra dagar! alltså, och fast jag faktist sov nästan 9 timmar förra natten så känner jag mig helt utmattad.

The Gators

Kvällen avslutad med Arne Alligator förklädda till vanligt band.

Nu tänker jag sova i 9 timmar.

#ungdomsarbete

Jag befinner mig på Haiko gård i ett svalt hotellrum med en koltrast som sjunger utanför fönstret, om en liten stund serveras det middag med trevligt sällskap av en massa andra människor som direkt eller indirekt arbetar med ungdomar, och om jag orkar ska jag vakna tidigt imorgon och ta en morgonpromenad och försöka låta bli att tappa bort mig.

Borgå har sett ut såhär idag:

men mest har vi förstås suttit inomhus.

På Facebook skriver min kollega Eva:

"Varje seminarium ger mig massor av nya anteckningar, sida upp och sida ner med nya insikter, idéer och innovasioner. Men samtidigt ger varje insikt mig en hopplös känsla av otillräcklighet. Det finns liksom så många filifjonkor man borde hälsa på."

Och det är ju just så. 

De tre stora personliga frågorna som flugit genom mitt huvud idag är:

- Vad VILL jag bli när jag blir stor?

För flera gånger idag har jag tänkt "HERRIGUUD vad det där är intressant! DET skulle jag vilja syssla med! DET skulle jag vilja lära mig mer om!" 

DIREKT följt av tanken; "Fast jag skulle aldrig klara det. Jag skulle inte förstå tillräckligt mycket. Jag skulle inte bli tillräckligt bra. Det skulle inte vara värt det."

- Vad känner jag att jag på riktigt är bra på, och när har jag senast känt att jag på riktigt kan göra något bra av det jag kan?

Vi pratade om empoverment och hur viktigt det är att unga personer ges möjligheten att känna att de klarar av saker, att de försökte sig på något och att det blev bra. Och nu är jag ju i och för sig inte längre en ung person, men jag funderade ändå självikst på det; när har JAG senast känt att jag klarar av något? När har jag senast försökt mig på något och märkt att det blivit bra? 

Sommarlägret 2007?

(Nu är det nån som hojtar; men KIA!! Och jag säger att visst tusan blev hon bra, men försök inte få mig att tro att det på något sätt är min förtjänst.)

Jag behöver hitta nånting som jag kan vara bra på igen. Någonting större än att baka cheesecake. (Orsaken till att det är svårt hittas såklart i svaret på fråga 1.)

- Vad är heligt för mig?

Det är en angenämare fråga än de tidigare, och jag bestämde mig för att göra ett forokollage av det hela. Det kan ta ett år, men jag ska försöka återkomma!

Nu väntar middagen och jag ska gå och samla på mig mer tankar, mer inspiration, och kanske en gnutta mod.

Jag går åt ett helt annat håll då

Så, ni minns det där med Norge. Att Kia först skulle åka med bara Joppe, men sen tyckte att vi kunde kompromissa så att vi åker en gång alla tre, och sen åker hon en gång till med bara sin far.

Idag hämtade jag Kia från dagis lite senare än vanligt, så vi hann inte bli ute och leka utan måste direkt hem, och hon gnällde och tyckte det var helt förkastligt, medan jag försökte få henne att inse att man kan gå ut också efter att man ätit middag. Men när hon äntligen accepterat denna tanke så berättade hon att hon vill ut och cykla på kvällen. Jättebra idé! Det gillar jag.

- Jo! Det är en bra idé! Vi går ut och cyklar! sade jag, Eller, DU kan cykla. Jag går ju.
- Jag vet! sade Kia lyckligt! Jag och pappa kan fara och cykla, och du kan gå ÅT ETT HELT ANNAT HÅLL! (och så slog hon ut med händerna och strålade med ögonen sådär som hon gör när hon har världens bästa idé).
- Jahaa, vart tänkte du att jag skulle gå då?
- Du kan gå vart du vill! skrattade hon.

Jahajaha, tacktack bara.

Mera turism

Idag har vi varit turister igen. Först i våra egna hemknutar. Lekparksturister. Det finns ju en massa lekparker i Olars; stora parken, dagisparken, lilla parken, elefantparken, älgparken, blåa parken och gröna parken.. Idag besökte vi en hel del av dem. Kia på sparkcykel. Jag till fots.

Vi tog också en sväng via huset där vi bodde tidigare, där Kia alltså bodde tills hon var drygt ett. Hon hade nog inga minnen av stället, men tyckte det var spännande med en lekpark som hon lekt i för så länge sedan att hon inte minns den.

I våra gamla hoods.

På väg hemåt för lunch stötte vi på en halvbekant familj, som vi träffat i stora parken några gånger och som vi på finlandsvenskt vis har en massa gemensamma bekanta med. Jag blev och snackade med dem en stund medan Kia cyklade vidare. Jag var både lite orolig och positivt förvånad över hur självsäkert hon stack iväg.

Efter lunchen fortsatt vi vårt turistande genom att ta en helt ny väg till Prisma. Vi fick bestiga berg, plaska i vattenpölar, och vi passerade huset där jag själv gick i dagis. Och så kunde vi kika in lite genom fönstrena till skolan som finns nära oss, och Kia sade att sen när hon ska börja skolan så vill hon gå i den. Avståndsmässigt skulle det ju nog onekligen vara sjukt praktiskt, men i alla andra avseenden fungerar det nu inte. Bland annat för att jag har för mig att den är nedläggningshotad.

Sen utnyttjade vi det fina vädret och åt banan på vår vanliga banan-picknick-bänk.

På kvällen fortsatte jag på egen hand mitt Nyland-turistande. Jag insåg att jag under de senaste tre veckorna har varit i Sibbo, Karis, Norra Kyrkslätt och Sjundeå. Idag blev det då dags för Ekenäs, med mellanvisit i Kyrkslätt, Ingå och Karis, och nästa vecka blir det Borgå-visit. Nu känner jag att Hangö och Lovisa tittar skitigt på mig för att jag inte har någon som helst avsikt att besöka dem på ett tag, och så upplever jag att Ingå snart förtjänar ett längre besök.

Ekenäs var otroligt vackert i kvällssolen. Och Sjöscoutkåren Havsörnarnas kårlokal har en avundsvärt fin utsikt.

Turister

Idag har vi turistat i Sjundeå. Det har varit en bra dag med massa roliga upplevelser och jättetrevligt sällskap i form av familjen Pomoell.

Det var underbart väder, så vi var mycket ute. Gick till skogen och undersökte kojor, hade picknick, sökte lingon och spelade frisbee-golf.

Cross-blogging

Det var lite utmanande att hitta korgarna i skogen, det var inte precis så att man lätt såg från en till nästa. Så vi missade 5:an, 6:an och 9:an om det fanns en.

På väg bort från skogen cyklade jag för första gången sedan bussen. Det kändes lite osäkert först, och jag var riktigt glad över den tunga cykelvagnen som gjorde det ganska svårt at få upp någon högre hastighet.

Sen lekte vissa av oss inne en stund

Och vi åt jättegoda hamburgare!

Eftersom vädret fortsatte att vara fruktansvärt fint så tog vi ännu en cykeltur/promenad till Sjundby slott och forsen.

På den här bilden hittar du, om du tittar noga, två sovande barn och ett slott 

En jaktförening hade någonsorts jubileumsfest på slottet och tände fyra stycken stora facklor. De var häftiga.

En glad turist.

Sen var klockan plötsligt mycket och vi måste åka hem. Före det bjöd Kia in Pomoells till oss och sade att det skulle vara roligt om de skulle komma och sova hos oss någon gång. "Men först måste jag fråga pappa om han kan bygga vårt hus lite större, så att vi alla ryms!".

Tja.. det kan ta ett tag då, innan vi får långvarigare besök.

Det var en bra dag! Tack för oss!

Stockholm

Under sportlovsveckan åkte vi på kryssning till Stockholm. Det kändes som ganska skön och avslappnad småbarnsresa. Kia gillade båten. Jag gillade att tack vare Kia få gå och lägga mig kl.9. Det var kul med lite äventyr.

I Stockholm for vi till Junibacken. Det blev ett ganska kort besök, eftersom båten var två timmar senare i hamn än beräknat, men vi hann kolla in Mumindalen (Kia var en kort stund lite besviken över att det bara var en låtsas-mumindal, men där fanns en hel del kul skrymslen och vrår att springa omkring i), och så hann vi titta in i Pettssons kök, leka kiosk och trösta Mamma Mu.

Sagotåget var ur funktion, och Pippi skippade vi helt. Och så skulle jag såklart ha kunnat spendera hur mycket tid som helst i bokhandeln. Så det finns grejer kvar att göra för ett till besök.

Kias nästa utlandsresa verkar bli Oslo, för hon pratar om det rätt ofta. "Sen när jag får åka med pappa till Oslo så kan vi Skypea med dig!" sade hon tröstande, och i hemlighet hade jag inte det minsta emot tanken att vara ensam hemma några dygn.
Men senare har hon nog också glatt sig åt insikten att vi kan fara alla tre.  Nu verkar hon ha landat på kompromissen; jag får komma med en gång, men sen vill hon en annan gång åka med bara pappa.
Det är en helt ok kompromiss för mig också, för inte har jag ju det minsta emot att åka till Oslo heller.

Kvinnodag och getingar

Ni har säkert inte överhuvudtaget reflekterat över att 8.3 har passerat utan att jag har spytt galla över hur totalt missförstådd kvinnodagen är om den börjar handla om skönhetsvård och blommor och om att mannen i huset erbjuder sig att dammsuga en dag i året

Jag har reflekterat över det (att dagen passerade utan att jag skrev om den). Men det har varit lugnare i mitt huvud i år.
Dels berodde det på att jag gick med i Emme juhli naistenpäivänä-evenemanget och beslöt mig för att öka min donation med 5 € för varje kvinnodagsrelaterad grej som provocerar mig. Det beslutet ledde till en lite snedvriden triumf istället för ilsken bitterhet. "Haha! Bara för det där så tänker jag donera fem euro mer till UN Women! Vad säger du om det,  vah??" tänkte jag triumferande varje gång jag höll på att bli sur.

Och så insåg jag också att det jag slåss mest emot är företagens vilja att tjäna pengar. Det går att tjäna pengar på blommor, choklad och spabehandlingar, men det går inte riktigt att tjäna pengar på att uppmärksamma misshandel, våldtäkt etc. Och saker man vill sälja innebär reklam och reklam innebär synlighet och synlighet innebär att uppfattningen sprids att något ska vara på ett visst sätt. Så jag gissar att jag helt enkelt inte kan vinna den fighten.

Men äsch jag skulle ju INTE tjata om det där!

På Kias dagis firas kvinnodagen varje år. Ni kan säkert gissa vad jag tycker om det, så jag tänker inte gå närmare in på saken.

Hur som helst så berättade Kia att när det är naistenpäivä på dagis så får man göra något åt sin mamma och sin pappa och nästa gång det är naistenpäivä så ska hon göra en "getning" åt pappa. "En geting?" frågade jag rätt förbryllad. "Ja, inte en riktig getning, men en sån där låtsas-getning som man gör när det är naistenpäivä!"

Jag förstod inte riktigt sammanhanget, men tyckte att ska man få något om bakfoten så var just det där ett ganska ok sätt.

Fullständigt orelaterad bild:

Smart telefonanvändning

Jag var blogg-tyst ganska länge, och det hade en helt annan orsak än lättja eller fantasilöshet.

Jag fick nät-överdos. Jag spenderar så otroligt mycket av min vakna tid på nätet, och ju mer tid jag hänger här (på nätet sådär i allmänhet alltså, inte specifikt på bloggen), desto längre blir listan på saker på nätet som jag skulle vilja hinna med.
Så här ser en normal dag ut för mig:

Väcks av väckarklockan, gnyr en stund, kliver upp och fixar morgonsysslorna i halvkoma och släpar mig till busshållplatsen, och senast där plockar jag fram mobilen. Går igenom e-posten medan jag väntar på bussen, skrollar igenom Facebook på resan till Kampen, kollar upp intressanta länkar mellan Kampen och Tölö.

Jobbet vet jag inte om kan räknas vare sig till eller ifrån, eftersom det ju är jobb, och vare sig jag vill det eller inte så ingår en hel del mejl, nätkoll och Facebook. Men det är ju inte en hemlighet för mig att jag antagligen skulle vara en mer harmonisk (och effektiv) människa om jag skulle låta bli att ha på notifications som gör att datorn och två telefoner alla blinkar och piper och vibrerar och har sig varenda gång jag får ett mejl eller det händer något på Facebook.

Nåja, sen tar jag bussen hem och kollar igenom Facebook igen. Hemma är jag relativt nätfri så länge Kia är vaken, men så fort hon gått och lagt sig så blir det Facebook-koll, mejl-koll, blogg-koll och försök att få helhetsbild av nyhetsflödet.
Om jag inte ger mig själv en sträng åthutning så sitter jag lätt uppe till långt in på natten.

Och listan på bloggar/artiklar/youtubeklipp/podcasts/diskussioner/you-name-it som jag skulle vilja hinna med ökar med minst fem nya grejer för varje sak jag lyckas bocka av.

Jag hänger helt enkelt för mycket på nätet för att hinna blogga.

Jag mår så mycket bättre av att sitta och slöstirra ut genom bussfönstret och låta mina egna tankar vandra fritt, än av att försöka hinna ögna igenom de tankar som vänner, bekanta och halvbekantas halvbekanta delat med sig av. Och jag mår SÅ mycket bättre av att promenera mellan Kampen och Tölö än av att sitta i bussen och läsa en kolumn om hur vi borde röra på oss mer, och jag tror att jag skulle vara en bättre människa om jag åtminstone varannan kväll skulle läsa en riktig bok istället för miljoner bloggar, och lägga mig i tid.

Så nu har jag en plan!
Steg ett i planen har jag redan infört (ungefär igår): Bussresor är nätfri tid!

Steg två tror jag att får bli att städa med hård hand i mitt nätflöde, så att jag åtminstone inte slösar tid på alla de där sakerna som jag redan vet att jag inte ens är intresserad av.

Steg tre blir säkert att införa nästan nätfria kvällar.

Men ingen av stegen innehåller plan på att sluta blogga.  Tvärtom tänker jag mig att jag nu får tid att blogga mer! Smart eller hur! Speciellt om man ser på hur bra det gått idag! Så bra att idag hann bli igår på grund av allt nät-häng. Men kanske imorgon går mer som det var tänkt.

Vaga minnen från veckoslutet som gått

Under veckoslutet var vi i Himos med ett gäng kompisar. Eller det tror jag åtminstone att vi var. För mina vader är FORTFARANDE sjuka, min jacka luktar rök efter korvgrillning på söndag och någonstans i bakhuvet, mycket nära området för dåligt samvete, finns vetskapen om att jag borde betala för vår andel av veckoslutets mat. Men utöver det känns det väldigt, väldigt overkligt att tänka sig att jag i förrgår har skidat. På snö. 

Egentligen tror jag att det kändes ganska overkligt där också. Regndropparna på glasögonen försvårade sikten, Kia tömde vattenpölar ur pulkan, de där några hundra metrarna mellan stugan och backen som man klampade fram i sina slalommonor var helt snöfria, vilket kändes lite fel, för där slalommonor finns, där finns det snö, liksom.. Och så gick ju veckoslutet så fruktansvärt snabbt.

Men roligt var det, och äntligen, på söndag, vågade jag för första gången på mycket mycket länge åka ensam i en ankarlift. 

Jag har inga bilder. Vädret inbjöd inte precis till vackra vyer. Men vi kan helt enkelt konstatera att det var ett lyckat veckoslut, och Kia gillade vår minisemester. Men nu är pulkor och skidor inpackade i källarskrubben, och där får de väl stanna till nästa vinter. 

Cykelselfie och våryra

Det är vår! Hurra! (Fast visst; den där "har-fått-precis-allt-man-någonsin-kunde-önska-sig-och-är-ändå-(därför?)-aldrig-nöjd"-delen av mig är lite bitter över att det nu inte varit speciellt mycket vinter att tala om).

Idag plockade vi fram Kias och Joppes cyklar (och jag blev plågsamt påmind om att jag fortfarande och igen är cykellös) och cyklade till butiken medan det ännu var ljust. Det var tillräckligt varmt för vårhalare. Så många vår-första som det bara är möjligt att klämma in på en enda dag, typ.

Enligt rykten från dagis har Kia varit alldeles vår-yr hela dagen, och jag har onekligen känt mig lite lika. Skönt med lite sol för en gångs skull.

Kia hjälpte mig att skriva butikslista.