Barn på nätet

Radioprogrammet Familjeliv gjorde ett inslag om föräldrar som bloggar/facebookar/twittrar/"insert lämpligt nät-relaterat verb here" om sina barn och hela problematiken kring det.

Nu har jag faktist inte lyssnat på själva inslaget ännu, men jag har läst kolumnerna och blogginläggen (och kommentarerna till dem) på svenska Yle:

Lägg inte ut mig på facebook mamma

Radiohuset och familjeliv frågar

Våra barn är försökskaniner på nätet

och de gjorde mig ganska nedslagen, för de kändes alla ganska fördömande. Utgångspunkten att föräldrar som pratar om sina barn på nätet alltid överskrider gränsen för vad som är okej, plus att de alltid gör det för att tillfredställa sina egna patetiska behov av bekräftelse och uppmärksamhet utan att tänka på vad de utsätter sina stackars oskyldiga barn för. (Liten överdrift här.. de var inte alla riktigt så fördömande, men det var nog riskerna som var i fokus.)

Det som gjorde mig nedslagen var kanske att jag känner att jag inte kan komma med ett enda tvärsäkert motargument mot fördömandena. För inte kan jag ju veta hur den här bloggen kommer att kännas för Kia när hon blir äldre och förstår att den finns.

Men samtidigt som jag inte kan komma med ett enda tvärsäkert motargument så klarar jag inte heller av att förstå, fast jag i viss mån faktiskt försökt, varför risken med det här bloggandet skulle vara så stor att det är självklart att jag borde sluta. Det är givande att skriva den här bloggen. Om jag bara skulle vilja dokumentera så kunde jag såklart hala fram min dagbok, men i och med bloggen får jag gensvar, kommentarer, diskussioner med andra människor. Speciellt många kommentarer ramlar det ju inte in på själva bloggen (vilket är synd, men jag är också själv usel på att kommentera på folks bloggar, så jag vet hur det är), men redan bara det att någon nämner att den läst ett blogginlägg som väckt tankar/som kändes bekant/som den har någon åsikt om gör att det känns värt att skriva det. Jag måste såklart inte blogga så sjukt mycket om just Kia, men hon är en ganska stor del av mitt liv och det skulle kännas hemskt konstigt att blogga utan att nämna henne.

Jag väntade ju med att blogga om det här i några dagar, så det hann dyka upp andra blogginlägg om saken. Bland annat det här som beskriver de grejer jag tänkt på, och som gör det mycket bättre än vad jag kunde ha gjort själv.

(På tal om inget, för alla er som sitter med hjärtat i halsgropen och undrar hur Kia mår, så kan jag rapportera att hon varit ett avsevärt mycket piggare och gladare barn idag. Inget nytt Jorvbesök och inga flera klistermärken. Skönt! Hoppas det fortsätter så här!)