Åka tåg

Vi tog tåget upp till Vasa idag. Jag hade tänkt blogga redan från resan, men det hann jag ju såklart. Det var roligt att resa med Kia. Redan bussresan var spännande, tyckte hon, för det är visst ett tag sedan hon åkt buss senast. I stan pekade hon och skrattade och tjöt och tjoade och hamrade med fötterna mot vagnens fotstöd. Där fanns bussar (biiip-biiip-biip hojtade hon åt dem, för hon visste ju att de låter så när de backar), där fanns bilar, där fanns människor i svindlande mängder, där fanns Narinkens kapell som hon tyckte såg mycket roligt ut, och så påstod hon sig ha sett en e-tant (elefant), men den lyckades jag inte riktigt hitta i vimlet. Jag tänkte att vi kanske måste börja åka till stan lite oftare...

Vid järnvägstorget hittade vi Joppe och strax efter det vårt tåg. Också tåget var jättespännande, och Kia underhöll de säkert måttligt förtjusta medpassagerarna med att högt och ljudligt sjunga Binta ija täna där, tiptaptiptap och diverse mumin. Intresset för tåget i sig höll i sig ända till Dickursby, sen fick jag börja plocka fram tågunderhållningen. Ganska snart var det dags att plocka fram pastasalladsmiddagen och med den underhöll Kia nästan ända fram till Seinäjoki, otroligt nog.

Plötsligt (långt innan Seinäjoki) var det plötsligt någon som utbrast "men hej!" och där stod Annita (Annika) som också skulle upp till Österbotten. Det var ju kul! Det innebar välbehövlig underhållning för Joppe och mig, och också för Kia blev det en extra kul grej i det stora äventyret. 

(Kia fick en egen biljett av konduktören. Enormt stolt.)

Vi bytte tåg i Seinäjoki, medan första tåget och Annika fortsatt norrut. Så fort vi kommit in i Vasatåget började Kia gnälla om att hon ville äta mat. Eftersom hon faktist ätit helt enorma mängder pastasallad började jag fundera på om ätandet var någon form av trygghetsgrej för henne. Efter att hon satt i sig några tuggor semla hade hon tydligen vant sig vid det nya tåget, för sen promenerade hon omkring och hoppade och dansade resten av resan.

Vi var framme hos Tatta och Tammo ganska just vid normal läggdags, så vi hälsade lite på hundarna (Kia var mycket försiktig, men ändå ungefär lika modig som hon tidigare besök har varit ungefär vid dag tre), åt lite kvällsmat, Kia hjälpte Fammo att bädda och konstaterade att madrassen var ypperlig att hoppa på (jag tog sju bilder, det här är den enda som inte föreställer ett grönt sudd) 

..och sen var det läggning. Kia låg och sjöng och hojtade och pratade så länge att jag började känna av en lätt tinnitus, men till slut somnade hon såklart.

Jag tror att Kia gått på övervarv hela dagen. Allt har varit så otroligt nytt och spännande, och hon är i allmänhet ganska ängslig i nya och spännande situationer. Men hon har också varit riktigt bubblande glad precis hela tiden. Jag var lite rädd att det skulle slå över till gråt och ilska i något skede, men åtminstone ännu har vi klarat oss.