Barn på nätet

Radioprogrammet Familjeliv gjorde ett inslag om föräldrar som bloggar/facebookar/twittrar/"insert lämpligt nät-relaterat verb here" om sina barn och hela problematiken kring det.

Nu har jag faktist inte lyssnat på själva inslaget ännu, men jag har läst kolumnerna och blogginläggen (och kommentarerna till dem) på svenska Yle:

Lägg inte ut mig på facebook mamma

Radiohuset och familjeliv frågar

Våra barn är försökskaniner på nätet

och de gjorde mig ganska nedslagen, för de kändes alla ganska fördömande. Utgångspunkten att föräldrar som pratar om sina barn på nätet alltid överskrider gränsen för vad som är okej, plus att de alltid gör det för att tillfredställa sina egna patetiska behov av bekräftelse och uppmärksamhet utan att tänka på vad de utsätter sina stackars oskyldiga barn för. (Liten överdrift här.. de var inte alla riktigt så fördömande, men det var nog riskerna som var i fokus.)

Det som gjorde mig nedslagen var kanske att jag känner att jag inte kan komma med ett enda tvärsäkert motargument mot fördömandena. För inte kan jag ju veta hur den här bloggen kommer att kännas för Kia när hon blir äldre och förstår att den finns.

Men samtidigt som jag inte kan komma med ett enda tvärsäkert motargument så klarar jag inte heller av att förstå, fast jag i viss mån faktiskt försökt, varför risken med det här bloggandet skulle vara så stor att det är självklart att jag borde sluta. Det är givande att skriva den här bloggen. Om jag bara skulle vilja dokumentera så kunde jag såklart hala fram min dagbok, men i och med bloggen får jag gensvar, kommentarer, diskussioner med andra människor. Speciellt många kommentarer ramlar det ju inte in på själva bloggen (vilket är synd, men jag är också själv usel på att kommentera på folks bloggar, så jag vet hur det är), men redan bara det att någon nämner att den läst ett blogginlägg som väckt tankar/som kändes bekant/som den har någon åsikt om gör att det känns värt att skriva det. Jag måste såklart inte blogga så sjukt mycket om just Kia, men hon är en ganska stor del av mitt liv och det skulle kännas hemskt konstigt att blogga utan att nämna henne.

Jag väntade ju med att blogga om det här i några dagar, så det hann dyka upp andra blogginlägg om saken. Bland annat det här som beskriver de grejer jag tänkt på, och som gör det mycket bättre än vad jag kunde ha gjort själv.

(På tal om inget, för alla er som sitter med hjärtat i halsgropen och undrar hur Kia mår, så kan jag rapportera att hon varit ett avsevärt mycket piggare och gladare barn idag. Inget nytt Jorvbesök och inga flera klistermärken. Skönt! Hoppas det fortsätter så här!)

Klistermärkesjakten fortsatt, tyvärr

Det blev rätt så mycket Bamse idag, nog, men också en till tur till Jorv. Mera väntrum, mera blodprov, mera lyssna på andning, klämma på magen, titta i öronen, kika i halsen (Åååh vad jag lider med Kia då. Jag får kväljningar bara av att se de där förhatliga träpinnarna, och då är det ju ändå inte min hals som ska undersökas). 

Vi fick åka hem ikväll också, men nu med öroninflammation tillagt på diagnoslistan, och en liten ökning i medicineringsfrekvensen. Kia har nu tre olika mediciner som ska tas ca tre gånger om dagen, och hon avskyr dem alla. Dessutom "inhalatormedicin" var tredje timme, men det börjar hon lyckligtvis acceptera. Och så borde vi ju få henne att dricka massor, vilket är lite utmanande eftersom hon helst inte dricker alls. Och så borde vi få i henne magpulvret så att hennes mage skulle börja fungera som den ska. Så det känns som en nonstop kamp för att få i henne mediciner. När ska hon (eller någon annan) hinna vila? Men jag är såklart tacksam över både medicinerna och all den vård hon har fått. Det är det att hon alls behöver den som är så fånigt.

Det är jätteskönt att få vara hemma inatt och inte på Jorv, men samtidigt känns det lite otryggt. Kia skulle antagligen ha mått bra av läkarvård redan på onsdag eller torsdag, men jag väntade till fredag, och idag borde jag ha åkt iväg med henne mycket tidigare än när J kom hem och fattade beslutet åt mig (eller åtminstone känns det så). Så jag litar inte riktigt på mitt eget omdöme. Men nu är J åtminstone hemma några dygn i sträck, och han är hönsmammigare än jag, så jag får lita på hans omdöme istället. (Fast åtminstone i det här fallet är det väl han som är "normal" och jag som är motsatsen till hönsmamma. Vad är det? Tuppmamma?)

Slutsaldo: vi är helt slut

Dagens andra klistermärke-ballongjakt gav tre klistermärken, en ballong, ett till plåster och några timmar på Jorv (huvudsakligen i väntrummet). Jorv-besöket var ju ett bakslag, men vi behövde inte stanna över natten, vilket Kia var djupt tacksam över för att hon var innerligt trött på allt sjukhusigt, och J och jag dessutom väldigt tacksamma över att det ju innebar att hon inte är SÅ sjuk.

Jag är ganska imponerad av hur glad och positiv Kia orkat vara mellan varven. Hon verkar förstå det som tog mig ca 25 år att förstå; att läkare är trevliga människor även om de ibland måste göra grejer som gör ont eller är obehagliga, och att läkarstationer och sjukhus kan vara jätteroliga ställen, även om man nu och då utsätts för jobbiga prover och behandlingar där.

Det hon sist och slutligen lider av verkar röra sig om två olika luftvägsinflammationer, men lyckligtvis ingen lunginflammation.

Vi kom hem vid 22:30-tiden. Kia svepte en halv kaffeyoughurt och en smörgås och somnade sedan mitt i "Godnatt lilla björn".

Skönt att den här dagen är över! Nu ser jag på riktigt fram emot en lugnare dag med Mumin och Bamse och gänget.

Dagens saldo hittills

Inte mindre än fem gulliga klistermärken (småbarns motsvarighet till tapperhetsmedaljer) och en ljusröd ballong har vi samlat på oss hittills idag. Klistermärkena har delats ut för otrevligheter som blodprov slemsugning ur näsan, lungröntgen och, otrevliga mediciner.

Och nu ska vi iväg igen för att jaga fler klistermärken och ballonger. Hoppas det inte blir så många den här gången, och att vi får komma hem sen.

Todolistan på villovögar

Kia fortsatt vara sjuk och jag börjar befara att dagispersonalen börjar tycka att jag är lite träig när jag varje kväll meddelar att Kia inte kommer till dagis imorgon heller.

Ett tag hade jag riktigt ont i magen över allt jobb som blev ogjort där på arbetsbordet i Tölö, men idag var mamma här och vaktade sjukling så jag fick både utbilda mig och mellan varven sköta undan de mest akuta grejerna, och nu känner jag mig relativt avslappnad inför utsikten att ännu en dag sitta i soffan och underhållas av Mumin, Bamse och Shaun the Sheep.

Men det jag gjorde innan jag for från jobbet var att skriva ner de grejer som jag absolut måste fixa ännu den här veckan. Den lappen lämnade jag ju på jobbet.. såklart. Så nu gäller det att välja om jag ska stressa och vara ledsen över att jag kanske glömt bort något viktigt, eller om jag bara ska skjuta upp bekymren och ta dem på måndag.

Sjuksoffa

Kia vaknade i morse med 38 graders feber, så här sitter vi i soffan och kurerar dem av oss som behöver kureras. Jag försöker färdigställa en presentation om vad scoutkansliet kan hjälpa scouterna med.  Kia hjälper mig med att placera in "K tom i Kia, P tom i pappa, G tom i Kia Gaantist.." på lämpliga stälen i texten.

Grejer som INTE är så roliga med en två-åring:

Vi är på väg ut. Här är mängden kläder som Kia borde kläs i först. Varenda plagg kräver tjat, böner, befallningar, "jag ska bara", övertalning, mutor, ilska, gråt och tandagnisslan. Kul att det blev vinter! men just nu längtar jag lite till sommaren.

Nostalgi

Det hände något med det förra inlägget. När jag lade till bilden förvandlades samtidigt alla åäö:n till långa siffer-bokstavskombinationer. (Jag rättade manuellt till misstaget innan inlägget publicerades. Därför märker du det inte och därför måste jag nu berätta det för dig.)

Under rattandet blev jag pamind om de dar underbara forsta mejl-aren da det onskades att man inte anvande skander i mejl eftersom det for sa jattemanga personer gjorde texten olaslig. Man blev ju riktigt bra pa att bade skriva och lasa utan aao-prickar.

&dnDRtidnNRmanFÖRKRTADaltSÅmykySOMmöjlitSÅdtCKRTsqRYMMASpå160tckn.GÖRfolkNNUsånt?

..och jag märker att jag rostat, för nog ska man klara av att få det kortare än sådär.

Ojoj ungdomens glada dagar. Slut på nostalgiserandet. Nu ska här läsas!

Halvläst

Jag bestämde mig för att göra ett experiment och kikade in under sängen. Utöver en massa damm, en udda strumpa, min dagbok som jag skrivit i ca tre gånger sedan jag började blogga, och några av Kias böcker (vissa har hamnat där av en tillfällighet, andra har i förtvivlan gömts efter att jag blivit riktigt innerligt trött på dem), så hittade jag också en hel del halvlästa böcker. En del av dem har legat där några dagar, andra avsevärt mycket längre än så (jag vågar inte avslöja hur länge, för det skulle säga en hel del om hur sällan vi städar under sängen...)

Nu ska jag ta och försöka läsa slut de här innan jag fyller på med nya halvlästa böcker.

Nö!

Det har snöat och det är härligt! Och Kia blir fortfarande glatt överraskad varje gång hon kliver ut genom en dörr: Haha! Nö! De ha tommi nö! Haha! JÄTTEMYCKE NÖÖ!

Nån gång har jag, dumt nog, försiktigt försökt säga att det nu kanske inte är så förfärligt stora snömängder, men då tycker barnet att Jo-o! E no-o jättemycke nö-ö!

Och mormor hämtade en pulka eftersom vår förra inte överlevde vårstädningen. Hurra!

Mycket yrt inlägg om könsroller

Jag snubblade över en diskussion om.. tja, rätt så mycket, men ursprungligen handlade den om könsroller. Jag stötte på en tanke som egentligen, när man tänker på saken, är fullkomligt självklar, men som jag aldrig tänkt på tidigare. Ni vet det här med att flickor/kvinnor får klä sig hur de vill (i vilka färger som helst, och i vilken sorts plagg som helst) och leka med vilka leksaker de vill (också med bilar och tekniklego), eller ha vilka hobbyn som helst (också ishockey), medan pojkar/män inte lika obemärkt kan ha klänning, hårspännen eller smink, och får inte leka med dockor eller syssla med skönskrinning. 

Grejen jag aldrig tänkt på är att den här mycket större friheten för flickor/kvinnor beror på att det pojkiga/manliga uppfattas som bättre, mer eftersträvansvärt, starkare, medan det flickiga och kvinnliga uppfattas som sämre, fånigare och svagare. Det är helt naturligt för en flicka/kvinna att villa vara mer pojkig/manlig, för det handlar ju om att sträva efter något bättre, men åt andra hållet blir det något som måste ifrågasättas.

Med det här vill jag inte påstå att det igen var kvinnorna/flickorna som vann kampen om vem det är mest synd om. Dels för att jag inte tycker att den diskussionen är hemskt relevant överhuvudtaget, men också för att det fortfarande inte är en lösning på problemet för pojkar som skulle behöva eller villa göra mer grejer som har flick-stämpel på sig.

Men, sen började jag fundera om inte det här är ett problem som både växer på vissa håll och minskar på andra och så småningom börjar bli lika stort, och lika litet, på båda sidorna.

Det dyker (tyvärr!!) upp allt mer barnkläder som med allra största tydlighet är avsedda för pojkar, och en flicka som kläs i sådana ses lika mycket som "oj-stackars-barn-måste-du-använda-henne-som-skyltdocka-för-dina-privata-värderingar-och-låt-nu-flickor-vara-flickor-och-sluta-med-ditt-genustjafs-!" som att klä en pojke i klänning (och lika konstigt med en lite äldre flicka som själv väljer såna kläder som med en pojke som väljer klänning). 

På barnklädfronten tycker jag det går åt fel håll. Visst finns det könsneutrala kläder, och färgkodningen håller kanske lite på att luckras upp, men samtidigt tycker jag mig märka att de klädmärken/klädbutiker som inte gått in för helt könsneutrala kläder istället gått åt rakt motsatt håll och könskodat MER, på både flick- och pojksidan.

Också på leksaksfronten tycker jag att det blir alltmer uppdelat och också allt mindre okej för flickor att leka med "pojkleksaker". Eller dvs, det uppstår flickversioner av leksakerna så att det nu säkert inte blir fel. (Eftersom alla vet att flickor också gärna leker med radiostyrda bilar så gör man ljusröda radiostyrda bilar som ser gulliga ut etc.)

På de flesta andra håll tycker jag att det blivit bättre. Jag tycker att det blir allt självklarare att pojkar också vill testa smycken, handväskor och frissyrer (även om vi väl nog ännu pratar ganska små pojkar, och dessutom väl nog uttryckligen TESTA, medan flickor antas villa ha sånt hela tiden). Många saker som tidigare upplevdes som något som bara flickor/kvinnor kan intressera sig för (som matlagning, bakning, inredning, utseende) håller på att bli ganska könsneutralt. Många hobbyn anses fortfarande vara flickhobbyn eller pojkhobbyn, men jag tycker det verkar bli alltmer okej, också för pojkar, att välja från andra sidan. 

...eller så hänger jag bara för mycket på svenska genusfrälsta bloggar och idkar därav önsketänkande.

När det gäller kvinnor och män (till skillnad från flickor och pojkar) tycker jag nästan det är lite tvärtom. Att sånt som tidigare ansågs vara typiskt kvinligt håller på att bli allt mer könsneutralt, medan typiskt manliga grejer fortfarande i högsta grad är typiskt manliga, och att det där typiskt manliga anses lite klumpigare, lite trögare, lite sämre, lite mindre intelligent, än det där typiskt kvinliga.

Trots lång text så har jag inte riktigt (inte alls) hunnit fundera färdigt, så det kan hända att det är någon stor poäng som jag totalt missat eller glömt bort. Men det är ju kul, för då kan jag fundera vidare!

Bra grejer

Roliga grejer som hänt på senaste tiden är bland annat:

- Vasa-besöket med svärföräldrar, svågrar med sina schack, hundar, ny vigselring (för jag har förlagt min första..). Det där med hundar under matbordet var inget som Kia tyckte att skulle ha varit nödvändigt, men tillräckligt spännande för att hon skulle hitta på hundar vid bord där de riktiga inte var representerade. Vi tjuvstartade lite med årliga limecheesecake-dagen, som egentligen infaller 6.1, men ca 15/16 av kakorna (femton sextondelar av de två kakorna alltså, inte 15 av 16 kakor..) åts upp dagen innan. Dessutom hade de inte lime i lokala butiken, så det fick bli citron istället. Fusk på många fronter alltså, men det var gott ändå.

- Kias dagisiver. Om ett tag kan det bli jobbigt, men än så länge tycker jag det är skönt att hon säger "int ännu!" Varje eftermiddag då man hämtar henne.

- Kias tvåårighet i största allmänhet. (Igår fyllde hon tvåochetthalft.)

- Roadhouse-middag i sällskap av Toffi och Eddi. Treåringar är också ganska roliga.

- Åbo-besöket idag. Snöterapi (i och för sig har det vid det här laget snöat i Esbo också, men det hade det inte då), å-terapi, shopping av svindyr men förhoppningsvis varm och bra vinterrock och ett helt otroligt givande och inspirerande scoutmöte.

Härliga tvååring!

Jag har länge tänkt att jag borde blogga om hur underbart det är med en tvååring i huset. Såklart också alldeles galet frustrerande många gånger, men definitivt utan någon som helst tvekan övervägande underbart. (Åtminstone just den här tvååringen, åtminstone just i vårt hus.)

Den där nyfikenheten, den där bubblande livsglädjen, den där koncentrationen, intensiteten, beslutsamheten (med det inte sagt att hon inte kan ändra åsikt, men hon gör det mycket beslutsamt); humorn, det där glittret i ögonen när hon gör något som hon vet att hon egentligen inte får, den där nyfikenheten som gör att hon inte kan sluta med något trots att man säger - med allt argare och högre röst - att hon inte får, den där enorma besvikelsen och ilskan och tårarna som sprutar över att man blev arg och hindrade henne från att göra saken hon inte fick, den där övertygelsen om att precis alla tycker om henne, de där sångerna som hon sjunger gång på gång, de dar dance-movesen hon gör såfort hon hör två toner av en sång, den där ilskan när man på dagis försöker hjälpa henne med något som hon ju KAN TÄLV, den där ilskan när man hemma ber henne göra något som hon ju på dagis kunde göra, och det där att hon börjar förstå så mycket mer; hur saker hänger ihop, den där lilla lilla människan som kommer springande med armarna utsträckta och vill ha en "taam", den där omtänksamheten om såväl människor som dockor....

Den här tiden gillar jag! Den här tiden ska jag försöka spara så många minnen från som möjligt. 

Åka tåg

Vi tog tåget upp till Vasa idag. Jag hade tänkt blogga redan från resan, men det hann jag ju såklart. Det var roligt att resa med Kia. Redan bussresan var spännande, tyckte hon, för det är visst ett tag sedan hon åkt buss senast. I stan pekade hon och skrattade och tjöt och tjoade och hamrade med fötterna mot vagnens fotstöd. Där fanns bussar (biiip-biiip-biip hojtade hon åt dem, för hon visste ju att de låter så när de backar), där fanns bilar, där fanns människor i svindlande mängder, där fanns Narinkens kapell som hon tyckte såg mycket roligt ut, och så påstod hon sig ha sett en e-tant (elefant), men den lyckades jag inte riktigt hitta i vimlet. Jag tänkte att vi kanske måste börja åka till stan lite oftare...

Vid järnvägstorget hittade vi Joppe och strax efter det vårt tåg. Också tåget var jättespännande, och Kia underhöll de säkert måttligt förtjusta medpassagerarna med att högt och ljudligt sjunga Binta ija täna där, tiptaptiptap och diverse mumin. Intresset för tåget i sig höll i sig ända till Dickursby, sen fick jag börja plocka fram tågunderhållningen. Ganska snart var det dags att plocka fram pastasalladsmiddagen och med den underhöll Kia nästan ända fram till Seinäjoki, otroligt nog.

Plötsligt (långt innan Seinäjoki) var det plötsligt någon som utbrast "men hej!" och där stod Annita (Annika) som också skulle upp till Österbotten. Det var ju kul! Det innebar välbehövlig underhållning för Joppe och mig, och också för Kia blev det en extra kul grej i det stora äventyret. 

(Kia fick en egen biljett av konduktören. Enormt stolt.)

Vi bytte tåg i Seinäjoki, medan första tåget och Annika fortsatt norrut. Så fort vi kommit in i Vasatåget började Kia gnälla om att hon ville äta mat. Eftersom hon faktist ätit helt enorma mängder pastasallad började jag fundera på om ätandet var någon form av trygghetsgrej för henne. Efter att hon satt i sig några tuggor semla hade hon tydligen vant sig vid det nya tåget, för sen promenerade hon omkring och hoppade och dansade resten av resan.

Vi var framme hos Tatta och Tammo ganska just vid normal läggdags, så vi hälsade lite på hundarna (Kia var mycket försiktig, men ändå ungefär lika modig som hon tidigare besök har varit ungefär vid dag tre), åt lite kvällsmat, Kia hjälpte Fammo att bädda och konstaterade att madrassen var ypperlig att hoppa på (jag tog sju bilder, det här är den enda som inte föreställer ett grönt sudd) 

..och sen var det läggning. Kia låg och sjöng och hojtade och pratade så länge att jag började känna av en lätt tinnitus, men till slut somnade hon såklart.

Jag tror att Kia gått på övervarv hela dagen. Allt har varit så otroligt nytt och spännande, och hon är i allmänhet ganska ängslig i nya och spännande situationer. Men hon har också varit riktigt bubblande glad precis hela tiden. Jag var lite rädd att det skulle slå över till gråt och ilska i något skede, men åtminstone ännu har vi klarat oss.

Nyårstankar

Såhär i nyårstider kryllar bloggar och Facebook av reflektioner, årskrönikor, nyårslöften, årslistor. Speciellt de där listorna gör mig rätt förbryllad, för jag brukar älska sådana, men nu vet jag aldrig vad jag ska svara på en enda fråga, och när jag tänker tillbaka på 2013 så känns det inte som ett år som kan lyftas ur mängden på något som helst sätt. Inte för att det varit ett dåligt år! Det har det inte varit. Det har varit ett riktigt hyfsat år, men inte på något uppseendeväckande sätt. Min svårighet att se tillbaka på året och lyfta fram saker som varit extra bra eller extra dåliga får mig att misstänka att jag har svårt att leva i nuet.

Okejokej, jag gör ett försök:

2013 var året då Kia började på dagis. Hon gick från att ha ett ordförråd på fyra ord till att prata stup i ett. Hon gick från att inte förstå finska alls till att nästan vara tvåspråkig. Hon blev en självständigare, gladare, modigare och nyfiknare person med starkare åsikter och bättre argumentationsförmåga.

2013 var året då jag gick från att ha dåligt samvete över att jag inte kunde tycka att det var så himla kul att vara mamma till att faktist njuta av det, och tro på att jag ännu någon dag kan påstå att moderskapet är det bästa som någonsin har, och kunde ha, hänt mig.

2013 var året då jag lärde känna några riktigt bra typer, bland annat jobbkompisarna Miivi och Heidi.

2013 var året då jag var sjuk mer än någonsin i mitt vuxna, eller ens unga, liv. Lyckligtvis inte allvarligt sjuk, men året inleddes med magbobba, avslutades med elak halsbobba och hann däremellan innehålla förkylning efter förkylning efter förkylning, avlösta endast av Kias förkylningar, som antagligen väl varit ungefär lika många. Jag antar att om man räknade ihop alla mina sjukledighetsdagar från tidigare år så skulle de inte ens komma upp till en tredjedel av år 2013:s.

2013 var året då alla i efterhand lovprisade det fina sommarvädret och ojade sig över att det inte hade regnat en droppe, och jag kunde inte förstå vad de snarvlade om, för mina sommarminnesbilder var kalla, blåsiga och regniga. Och det var DÅ jag insåg att jag har attitydproblem och är en renodlad pessimist som behöver skärpa sig.

Mitt nyårslöfte är att försöka leva mer i nuet, försöka glädjas mer åt de där roliga grejerna i vardagen, och försöka minnas dem om jag får lust att skriva en årskrönika över 2014.