Fullständigt lösryckt

Försökte se på NCIS, men det fanns alldeles för många namn och alldeles för många människor och jag förstod aldrig vem som var mördaren eller varför, eller ens vem det var som blev mördad. Bortkastad timme.

I Kias dagislåda ligger ibland små roliga brev eller lappar. Idag fanns där ett dagisfoto från hösten. En kort stund hann jag tänka att det var bortkastat det också, för Kia finns ju såklart inte med på det. Men vi har tittat på det många gånger under eftermiddagen och kvällen och Kia har pekat och Joppe och jag har luntat på listan som kom med för att få veta vad barnen hon pekat på heter.

För några dagar sedan märkte jag för första gången att Kia log mot ett annat barn. Hon har lett ÅT dem tidigare, men inte sådär i kommunikationssyfte.

Igår gick jag igenom mina iPad bilder. Hittade bland annat denna:

Gränser

Förra veckan var Kia och jag på rådgivning. Före det skulle Joppe och jag tillsammans fylla i en blankett om hur vi mår och orkar. En fråga var hur bra vi upplever att vi är på att sätta gränser. J upplevde inte att han har nåt problem med saken, men vi tyckte båda att jag borde skärpa mig.

Ett problem är att det ju är mycket enklare att ge efter. Kia är ett gladare barn för stunden, och jag hyser mindre risk för huvudvärk. Det är ändå en ursäkt som jag är medveten om att är dålig.

Ett mycket större problem är att jag är så tankspridd. Jag kan till exempel bestämma mig för att inte mata henne innan jag ätit färdigt själv, men sen tänker jag på nåt annat en stund och plötsligt märker jag jag sitter där och matar henne i alla fall.

Det största problemet är att jag inte riktigt lyckas definiera vilka gränser som faktist är viktiga. Det känns dumt att hålla fast vid något bara för sakens skull, men samtidigt kan regler som i vissa fall bara är för sakens skull sen vara jätteviktiga i andra sammanhang, och då kunde det ju vara viktigt att man skulle ha hållit sig till dem också i de tidigare fallen.
- Hon ska ju såklart inte göra direkt farliga saker, men å andra sidan, var går gränsen mellan för farligt och bara lämpligt spännande? Lite blåmärken är väl bara hälsosamt.
- Hon kunde gärna få komma när man säger åt henne (till exempel för att klä på sig), men å andra sidan; om det inte är brottom - varför stressa?
- Hon ska helst inte klotta med maten avsiktligt, men å andra sidan; den där blicken av koncentration, den där tydliga aha-upplevelsen, när man börjar förstå att ifall man vänder ett mjölkglas upp-och-ned så kommer mjölken att rinna ut i en vit våt pöl på bordet och sedan vidare ned på golvet, och sen kan man rita mönster i pölen med fingrarna. Jag är fullt övertygad om att det är otroligt häftiga saker hon lär sig genom att göra just sådant som hon egentligen inte borde.
- Den enda regel jag verkligen försöker komma ihåg att hålla mig till är den där om att inte skada/slå någon, men till och med det är svårt ibland, för hon är inte så stark ännu, så det händer att jag glömmer att saker hon gör kunde göra ont om hon skulle vara några år äldre.

Sen när jag nån enstaka gång hittar den där regeln som jag inser att jag faktist måst hålla fast vid så är hon arg i fem sekunder och accepterar sen situationen utan knot. Då känner jag mig lite lurad. En av föräldrarnas viktigaste uppgifter lär ska vara att utsätta sitt barn för besvikelser, men hur gör man det om barnet inte blir besviket?

En glad eftermiddag

I förrgår på eftermiddagen stötte jag på en pappa som kom bärande på ett vilt sprattlande barn som gallskrek att han ville tillbaka till dagis.

Med tanke på hur motvilligt Kia var till att klä på sig när jag kom och hämtade henne så kan det ju hända att vi också är där snart.. De senaste två dagarna lär ska ha gått helt super. När jag kom så kom hon fram och drog i min halsduk för hon tyckte jag skulle ta av den och komma in. När jag sade att vi skulle gå hem så gick hon iväg till tamburen och hittade en riktigt låg pall som hon ville krypa under 8 gånger.

Vi blev i lekparken en stund på hemvägen. Kia hittade en hink (förlått Titti; ett ämbar) som hon ville ha, men eftersom jag inte ännu klarat av att få på henne ett par handskar utan att göra hennes händer funktionsodugliga så fick hon bära det på armen. Det verkade hon tycka var lika bra. I rutschbanan skrattade hon som en tok. Jag räcktes inte riktigt från "fotändan" till rutschbanans början, så jag fick dra henne lite försiktigt i tårna så hon skulle rutscha nedåt och sen fånga upp henne halvvägs. Hon tyckte tydligen det var det roligaste som hänt på länge.

Sen gick vi in för att laga mat. Det blev lätt kaosartat för den här gången fanns det ingenting hon kunde "hjälpa till med", och inte heller någon ingrediens hon kunde få smaka på. Så mest gick hon omkring och skrek åt mig. I ett skede lyfte jag upp henne på en stol, men fick ta ner henne igen när hon hittade stekpannan med bacon-fett som jag inte hunnit diska igår (efter att ha stekt bacon till vegepastan). Efter att jag kryddat maten fick hon en buk svartpeppar att underhålla sig med och jag hoppades riktigt mycket att hon inte skulle få upp locket. Mitt i matlagningen fick vi springa iväg och leta igenom verktygsbacken efter en tång att öppna olje-flaskans försegling med (den har en plastlänk som man ska dra i, men plastlänken går i allmänhet av innan förseglingen lossnar).
Det blev mat till slut ändå, men Kia tyckte inte om det, så hon drack bara mjölk. Lyckat.

Sen youtubade vi tiputanssi och spelade den många många gånger. Kia försökte stänga av några gånger, men jag vann!

1,5 år

För ett tag sedan fyllde Kia 1,5. Firandet var inte storslaget, men jag ska istället fira med ett långt inlägg om vem Kia är just nu.


Längd: 81 cm
Vikt: 10,6 kg

Antal tänder: 11


Matvanor:

Äter i allmänhet som en häst, ibland inte alls. Skulle gärna äta hemskt ofta, om hon skulle få bestämma själv.
Favoritmaten är bl.a. nudlar, smörgås, majs, ärter, yoghurt, vindruvor, klementin, avocado, potatismos, grynost. Den enda mat hon fått som hon hittills inte velat äta alls är ris. Allt annat går ner åtminstone ibland.
Har i evigheter ätit själv med sked eller fingrar, men har på senaste tiden börjar be att man ska mata henne. Om man då säger att man vill äta själv först men kan hjälpa henne sen, så kan hon nöjt äta vidare på egen hand tills samma stund som man lagt ned sin gaffel på tallriken. Då sitter hon där och sträcker fram sin sked mot en och säger Tah! Tah!
Dricker mest mjölk, ibland vatten och en gång om dagen äppeljuice i medicinskt syfte.
Äter i typisk barnmatstol, men vill inte riktigt hållas där. Hon har några gånger fått äta på vanlig stol och verkar tycka att det skulle vara roligast så. Problemet är bara att hon inte riktigt räcks upp till bordskanten.


Sömnvanor:

Sover ca kl.20 - ca 7:30 och 1,5h på dagen. De dagar hon är hemma somnar hon vid 13-tiden. Dagis är tydligen rätt så utmattande, för där somnar hon vid 11-tiden. Trots att det skiljer ganska mycket mellande här tiderna så verkar hon inte bli speciellt råddig av det, och o ckså på dagisdagar orkar hon riktigt bra på kvällarna.

Sover nattsömnen i eget rum i egen säng. Men vill ofta (och får också) flytta över till vår säng för sista morgon-timmen.
Sover i allmänhet dagssömn i vagnen, också på dagis.


"Underhållning":

Dagis; 5 dagar i veckan, ca 8:20-14:45.
Babysimning på söndagar.


Kommunikation:

Har fyra ord: Där! Ta(ck)! Nä! och Hej!
Kommunicerar utöver det med gester och miner och tonlägen.
Förstår mycket, pekar på saker man talar om.
Härmar ibland, men ännu rätt så sällan.


Annat:

När Kia var 9 månader skrev jag en lista på saker hon kan. Nu börjar det redan bli så mycket att det inte riktigt ryms på en vettig lista. Listan på saker hon inte kan skulle såklart inte heller bli vettig. Dessutom finns det en lång lista på saker däremellan som jag inte vet om hon kan..
- Kan hon springa? J säger att hon kan, så jag borde säkert tro på det?
- Kan hon hoppa jämfota? Hon står nog och studsar ibland.
- Orkar hon gå de ca 300 metrarna till butiken? Jag tror hon orkar, men hon vill verkligen inte, och jag har inte sett pointen med att vara envis ännu.
- Skulle hon klara sig utan blöja om hon skulle vilja? Jag tror inte det, men är nog inte alls säker.
- Hur komplicerade klossar klarar hon i ett sådant där "peta in rätt kloss i rätt hål"-test? Runda klossar alltid, fyrkantiga klossar för det mesta, tålamodet i allmänhet slut efter att med mycket vändande och vridande få in de trekantiga klossarna.
- Skulle hon klara sig lika bra med vanliga strumpor som med halkskyddförsedda?
- Kan hon färger? Det måste jag testa!
- Kan hon gå själv i trappor? Jag tror inte det, men vi övar typ aldrig.
- Kan hon säga "mamma", och menar hon då just det?

Lintsarna

I bakgrunden på bilden skymtar Kias dagis. Jag hyser en barnslig (eller pubertal, kanske snarare) rädsla för att de ska kika ut genom fönstret och få syn på oss och ropa Busted! Fast jag själv imorse meddelade dem att jag är ledig idag och att Kia därför också får vara ledig.

Vi ska åka och hälsa på Cilla och Maya. Ska bli skoj!

Snart pratar hon nog finska

Igår och idag har Kia slutat gråta i samma stund som Joppe eller jag stängt dörren efter oss och gått. Jag kunde smygbevittna det själv genom dagisfönstret också. När jag gick grät hon hjärtskärande och sträckte sig efter mig. När jag tre och en halv sekund senare kikade in genom fönstret satt hon redan glatt och pekade omkring sig.

Hon lär också redan förstå de flesta av de dagligen återkommande finska uttrycken som till exempel Mennäänkö syömään? och Haluatko lisää leipää? och de har också roat sig med att peka ut nenä och silmä och napa (fast napa blir det nog oftast här hemma också).

Bortsett från den riktigt första dagen så har hon inte haft direkt brottom därifrån, men alltid när jag frågat om vi ska gå hem så har hon direkt stigit upp och gått iväg till tamburen och sen blivit riktigt upprörd om jag ännu har pratat fast mig. Men idag fastnade hon många gånger på vägen mot tamburen för att ännu bli och leka med nån rolig leksak.

Dagispersonalen berättade också lite imponerat att Kia har klarat sig med samma blöja hela dagen eftersom hon kissat på wc:n. Det imponerade en hel del på mig också, för också om hon nog rätt ofta kissar på wc:n så händer det ändå ganska sällan att hon har helt torr blöja. Jag läser ibland om hur barn i Kias ålder i allmänhet är, och nu när det är 1,5-åringar som gäller så stöter man ofta på informationen att det är nu i den här åldern som barnet eventuellt kan börja pott-tränas, men att man ännu måste vara väldigt försiktig och lyhörd eftersom det kan vara mycket stressande för barnet om man börjar för tidigt. Och då funderar man ju hur stressande det är för ett barn att gå på pottan från 4 månaders ålder. Så jag har haft lite dålig fiilis och funderat på om hon blivit stressad av EC:andet och om det är därför hon tidvis har haft så hård mage. Nå, åtminstone i teorin är det ganska stor skillnad mellan EC och regelrätt pott-träning, och jag antar att vi skulle märka om pottan skulle framkalla stress hos henne. Men det var i alla fall skönt att höra att det funkkar så bra också på dagis.

När vi kommit hem hjälpte Kia mig att tvätta potatis.

Det tyckte hon att betydde att man tar en potatis, lyfter den så högt man når och sen släpper den så den faller i vattnet med ett plask.

Om man börjar fota innan Kia gör något hon får och sen säger Nej just så långsamt att man hinner ta ett foto så kanske Kia inte uppfattar ens fotograferande som uppmuntran?

Kia tycker om att sitta på tröskeln till balkongen.

 Men så fort man försöker fota henne så kommer hon fram och vill leka med linsskyddet och peta på linsen.

 Kia hängde med några varv runt lägenheten medan Joppe pratade i telefon.

I butiken vill Kia hjälpa till att sätta saker i vagnen och sen lägga dem på bandet vid kassan.

Pulkan var med för första gången på länge. Det var nog sandat, men det fanns i alla fall snö under...

Imorgon är det lördag. Om jag orkar ska Kia och jag gå och shoppa lite småbarnsvänliga kritor åt henne.

Inget nytt

Jag kan rapportera att vi nu kommit så långt i vår dagis-inskolningsprocess att det idag inte finns något att rapportera.
Ett stort framsteg det också!

Orkar ni med fler dagis-inlägg?

Jag är fortfarande inte säker på om det är de morgnar då jag ska föra Kia till dagis eller de då Joppe ska göra det som känns jobbigast för mig. När jag ska föra henne är det ju i min mage det gör ont när hon gråter, men då vet jag ändå hur mycket hon gråtit, hur mycket hon har varit glad och hur det har kännats för mig. Under Joppes morgnar sitter jag på jobbet och funderar på om hon månne gråtit hemskt mycket och hur han månne har det.

Men att få hämta Kia från dagis är utan tvekan kul. För då ser man att hon trivs där, och då får man höra personalens bedyrande om att det idag IGEN har gått mycket bättre än de tidigare dagarna och att hon inte grät mer än de första tio minutrarna.

Hon blir jätteglad när hon ser en, men inte på ett sådant där "Äntligen kom du och räddade mig"-sätt, utan mer i stil med "Oj vad roligt att du kom! Titta på alla de här barnen som jag får leka med och alla de här roliga leksakerna de har här!"

Hon verkar ha börjat trivas väldigt bra med de andra barnen. Personalen rapporterade att de äldre barnen brukar komma och klappa om Kia ibland och att Kia verkar tycka om det. När vi skulle gå idag kom en liten tjej och kramade om Kia.

Pessimist-Gunzi går såklart och tänker att det snart måste komma ett bakslag. En dag då Kia bara gråter och inte alls vill eller orkar. Jag var helt säker på att det skulle komma redan idag. Nu när det inte gjorde det så är jag istället övertygad om att det kommer imorgon eller på torsdag. På torsdag ska mormor hämta Kia så det är säkert senast då - tänker jag - så mormor får möjligast dålig start på dagishämtandet.

Alltså hur kunde jag glömma den där kaninen?

En teletubby fick godkänt som ersättare åt kaninen, efter att personalen försökt med 15 andra mjukisar som inte dög.
Själv står jag i min mentala skamvrå och skäms. Tror kaninen får bo på dagis. Förutsatt att Nalle duger här hemma.

Bortsett från kaninincidenten hade det gått hyfsat. När jag kom var Kia i och för sig glad att se mig, men hon tyckte jag skulle komma in och leka istället för att vi skulle gå hem.

Katastrof!

Redan fjärde morgonen glömde jag ta med kaninen! Det är nästan så jag vill rusa tillbaka till dagis med den.
Dålig mamma!!

Lördag

Vad skönt med en helt stressfri, jobbfri och dagisfri lördag med solsken på dagen och stjärnor på kvällen!
Sovit länge, lekt i parken, hälsat på hos familjen Voit.
Och söndag verkar inte bli nån dålig dag heller. Bland annat firar vi ju bröllopsfestdag med limecheesecake!

Utlovad update

När jag hämtade Kia satt hon riktigt nöjt och lekte på golvet, och blev glad att se mig. Bredvid henne satt en ur personalen och berättade att Kia hade stenhård koll på henne. Försökte hon smita iväg för att se till de andra barnen en stund så började Kia genast gnälla. Så där satt hon.

Förmiddagen hade varit lite jobbig för Kia. Hon hade varit nöjd emellanåt men sen rätt ofta helt tydligt kommit ihåg att hon var övergiven och saknade sina föräldrar. 

Men sovandet hade gått bra, och efter det hade hon varit glad och nöjd hela tiden. Så länge någon hållit sig i närheten alltså.

Nu blir det skönt med några dagisfria dagar. 

Sprutande tårar

Idag fick jag rusa ut fort genom dagisdörren när jag skulle gå för att hinna utom synhåll för Kia innan tårarna började rinna. Mina alltså. Kia skrek som en tok från den stund hon insåg att jag skulle gå.

Jag förstår inte varför det känns så jobbigt. Det är ju hur klart som helst att hon gråter när jag går. Det betyder ju inte att det går någon större nöd på henne.

Samtidigt som Kia började en pojke i samma ålder på dagis. Vi mötte hans mamma i dörren när vi kom. Hon skulle just gå. Han gallskrek också. Han slutade en halv minut senare och var sedan hur nöjd som helst. Nu vet jag inte om jag vågar lite på att Kia är riktigt lika tuff, men det tröstade mig åtminstone lite att se det.

Annars tycker jag att det gick riktigt bra. Kia blev glad i morse när hon märkte att det var dagis vi skulle gå till, och blev helt tydligt också glad över att få syn på personalen. Så hon verkar gilla både stället och människorna. Det är bara det där med att jag eller Joppe går iväg som hon inte tycker om.

Nu ska jag koncentrera mig på att jobba några timmar. Ikväll kommer ny rapport.

Dagis - dag 2

Idag var jag på jobb och Joppe skötte dagsirumban. Trots det så har det här för mig varit en mycket tyngre dag än igår.

Kia sov väldigt dåligt på natten, och jag tolkade det såklart i hemlighet som ett tecken på att hennes grundtrygghet nu rubbats för alltid och att hon aldrig kommer att våga lita på något helt och fullt igen.

Det andra problemet var att eftersom jag var borta hela dagen så såg jag inte att Kia var glad också, utan satt bara på jobbet och funderade på hur ledsen och ensam hon antagligen kände sig ibland.

Joppe gjorde som jag hade gjort; stannade på dagis under morgonsamlingen men gick sedan och kom tillbaka efter lunch. Enligt hans rapport blev Kia ledsen när han gick, men var rätt så nöjd när han kom tillbaka. Hon hade varit ledsen ganska mycket och några gånger gått iväg till dörren och sökt honom, fick han höra. Men hon hade nog igen också varit glad en del, och hade igen slevat i sig två stora tallrikar mat.

Imorgon är det min tur igen, och jag hoppas att det enligt ovanstående logik blir lite lättare att vara med på riktigt än att sitta på jobbet och oroa sig för hur det går. Men det beror förstås på hur hon tar det själv. Vid det här laget vet hon ju antagligen att hon kommer att bli lämnad där en stund och är kanske mycket oroligare redan från början.

Hon ska sova där. Den biten behöver inte vara nåt problem. Vi kommer att ha vagnen med, så ifall hon inte somnar inne i dagisets spjälsäng så kan de försöka med vagnen istället, och det brukar inte vara nåt större problem. Det är ju dessutom en bekant vagn och bekant rutin för Kia.

Det känns nog onekligen lite ynkligt det här dagisstartandet. Det är så mycket. Medlidandet med Kia som knappast har det så lätt just nu. Känslan av maktlöshet över att inte egentligen kunna hjälpa henne utan måsta  gå den längre och krångligare vägen och vänta på att hon börjar trivas där. Känslan av vemod över att de där stressfria månaderna - när tiderna man behövde passa under en vecka kunde räknas på ena handens fingrar, också om man råkat kapa tummen - är över. Insikten att det finns besvikelser, orättvisor och missöden som Kia måste få råka ut för utan vår inblandning.

Men på jobbet fick jag många uppmuntrande kommentarer.
"Snart trivs hon så bra att hon gallskriker för att hon inte vill hem när ni ska hämta henne!

Första dagen på dagis

Kia var ganska trött när jag väckte henne lite före kl.8 i morse. Hon satt länge och pekade olyckligt på sin säng. Sen tog hon en piggare paus för att sleva i sig yoghurt, men efter det satt hon sig i min famn och höll på att somna där.

Eftersom vi varit sjuka igår (inte Kia, men Joppe och jag) så hade vi inte orkat ta så mycket stress eller vara så nervösa inför dagisstarten. Och i morse kändes det på något sätt för sent att vara särskilt nervös eller stressad. Så jag klädde på en trött Kia och traskade iväg.

Vi hade kommit överens med dagispersonalen att jag skulle stanna kvar under deras morgonsamling, men gå iväg sen och låta Kia vara där utan föräldrar till efter lunch. Eftersom det var första dagen efter ett långt jullov hade alla de andra barnen mycket att berätta, så det blev en ganska lång morgonsamling och sist och slutligen blev jag där i en och en halv timme, och Kia var sen där ensam i en och en halv timme till. Jag tror att det egentligen var en riktigt lämplig fördelning.

Kia blev såklart rätt så ledsen när hon insåg att jag skulle gå och hon inte skulle få gå med, och det kändes ju lite olustigt att lämna henne där bland ganska främmande människor. Mest kanske det var det där att hittills i hennes liv har hon alltid haft någon vuxen persons fulla uppmärksamhet, eller åtminstone möjlighet till det. Nu skulle hon plötsligt bli lämnad med två vuxna personer vars uppmärksamhet var fördelad på 16 barn. 

Funderade ganska mycket på om det ändå skulle ha varit bättre att vara med hela tiden några dagar till, och hade svårt att ta det lugnt hemma. Som tur dök det upp ett bank-ärende att reda ut vilket tog rätt så länge, så jag fick annat att tänka på.

Efter en timme och 20 minuter (kunde inte vänta längre) gick jag tillbaka. Jag var mentalt förberedd på att höra Kias gråt genast när jag öppnade dörren till dagiset, men det hördes bara rätt så glada barnröster. När jag sen kom in i rummet där hon var så hittade jag en ganska trött och lite tårögd Kia i famnen på hennes "egen" skötare, och så fort Kia fick syn på mig brast hon i gråt.

Så första intrycket var ju lite beklämmande, men personalen berättade sen att Kia nog också hade hunnit vara glad långa stunder, hade ätit två stora portioner mat till lunch, hade hängt i köket och matat kaninen hon hade med sig och hade suttit och tittat ut genom fönstret och pekat på bilar, hundar och annat spännande.

I början hade hon ju varit ledsen förstås, och mot slutet hade hon blivit ganska trött, men på det stora hela hade hon klarat sig bra. 

Kia grät som sagt en stund när hon fick syn på mig, men lugnade sig ganska snabbt och avfyrade några breda flin mot personalen och vinkade glatt när vi gick därifrån. Resten av dagen har hon varit riktigt glad och visar inga som helst tecken på att ha blivit traumatiserad sådär första dagen åtminstone.

Imorgon ska jag på jobb så Joppe får ta dagispasset. Enligt nuvarande planer får Kia redan på fredag testa på att sova dagssömn på dagiset, men vi får nu se hur det går och hur mina nerver håller. 

På sätt och vis har jag helt bra fiilis nu. Jag var lite orolig för att hon skulle låsa sig helt och inte alls acceptera att bli lämnad där och få panik av hela stället. Nu känns det ändå som om det finns en bra grund att jobba på, också om det såklart kan ta ett bra tag innan hon känner sig helt hemma där.

Men samtidigt känns det vemodigt och dystert. Hon är så liten och hjälplös och omedveten om världens orättvisor. Hon borde inte måsta bli dagis-stor ännu. (Jag intalar mig att jag skulle känna så oberoende av hur sent hon skulle börja.)

Trött tjej på väg till dagis.