Människor jag mött: Sean

Idag har jag funderat på Sean, som jag träffade på Irland sommaren 2007, som lärde mig hur man delar ett äpple med bara händerna, som visade mig runt yttersta delen av Dingle-udden, som berättade spännande historier om området och som kände till undangömda sevärdheter som vanliga turister lätt missade.

Vår bekantskap inleddes på en pub som svämmade över av amerikaner. En äldre man med långt grått hår i hästsvans kom fram och talade med mig och presenterade sig som Sean. Jag frågade varifrån han var och tänkte lite trött att han säkert var från USA som precis alla andra jag träffat under resan, men han visade sig inte bara vara Irländare, utan dessutom äkta Dingle-bo.
Jag berättade att jag var på 3-dagars cykeltur från (och till) Killarney, och han berättade att han just köpt en begagnad cykel som han ville testa.
Han ritade en teckning av sitt hus och sade att jag skulle sticka mig in när jag cyklade förbi följande morgon, så skulle han komma med och visa mig runt udden.

När jag gav mig av på morgonen följande dag hade jag inte ännu bestämt mig för om jag skulle stanna vid hans hus eller inte, men när jag kom fram till det och konstaterade att det faktiskt såg ut precis som på teckningen så kunde jag inte låta bli. Han verkade en smula förvånad över att se mig, så jag antar att han inte hade trott att jag skulle våga komma.

Vi cyklade omkring på udden hela dagen, han presenterade mig för bekanta som vi stötte på, fnyste åt turistfällorna och visade de coolare platserna. På eftermiddagen sökte vi en gammal slottsruin som han inte själv varit vid. Vi hittade den långt ute på en äng (vi hade släpat cyklarna längs med en åker, lämnat dem vid åkerkanten och sedan gått några hundra meter).

Där blev jag plötsligt rädd. Jag; en ensam och rätt så svag och ynklig ung kvinna från långt långt borta, hade gett mig iväg utom hör- och synhåll från andra människor med en vilt främmande, rätt så gammal men definitivt inte skröpplig, man. Min magkänsla sade mig i och för sig att han var en trevlig typ, men man MÅSTE kanske inte ta idiotiska risker bara för att magkänslan säger att det är ok.

Jag blev arg på mig själv för att jag var så blåögd och naiv (även om det i just det här fallet antagligen var helt befogat), och av någon anledning också irriterad på honom. Irritationen höll i sig ända tills vi skildes åt, och jag tror tyvärr att jag var ganska kort i tonen mot slutet.

Jag tänker på honom ibland och funderar på hur han har det, om han bor kvar, om han kommer ihåg mig, och om han i så fall kommer ihåg mig som den där glada spontana tjejen som vågade knacka på hans dörr, eller om han minns mig som den sura tystlåtna kvinna som lämnade honom med konstaterandet att hon nog skulle sova som en stock hela kvällen och inte tänkte ta sig till någon pub för att träffa honom igen.