Kort resumé

Sedan jag senast bloggade om vad vi gjort så har det hänt en massa; picknickar, scoutmöten, studentfester, Nicke har hälsat på, Kia har varit sjuk, Rasse har hälsat på ett flertal gånger (för att se på fotboll, bland annat, men det förlåter jag honom, för han hade förståndet att hämta med sig karkki och cider), vi har varit på Moisö, vi har paddlat, vi har kuskat kajaker hit och dit och hälsat på Bergers på vägen... och sånt. Kameran har aldrig varit med (eller åtminstone inte varit framme) vid de tillfällen då det hänt något speciellt.

Denna superfina pyamas är aningen jobbigare att sätta på än Kias andra pyamasar. Därför har hon den bara när alla andra råkat ut för missöden, som att ha blivit nedkräkta eller så. I såna situationer kan man dessutom behöva just en Superman-pyamas.

Det som ju också har hänt, som knappast har undgått någon i min omgivning, är att jag börjat jobba. Jag såg fram emot det så mycket att jag fick lite dåligt samvete, och nu när jag är där njuter jag av det ännu mer än jag trodde, och har följaktligen lite dåligt samvete över det också*. Kia har inte varit speciellt olycklig alls över att umgås med morföräldrarna; det enda tecknet på att hon ens märker att något är annorlunda är att hon är tröttare och somnar snabbare på kvällen (men inte gnäll-trött, utan mer sådär mys-trött).

Den här bilden tog jag just innan jag gick iväg till jobbet på måndag morgon.


*) Men som förmildrande omständighet kan jag tillägga att jag nog inte skulle njuta lika mycket om jag skulle ha gått tillbaka på jobb på riktigt (och inte bara för fyra veckor) och/eller om Kia skulle vara på dagis istället för hemma med morföräldrar/pappa.