Jämförelser

Under min graviditet började jag prenumerera på babycenter:s nyhetsbrev. Varje vecka fick jag ett mejl med info om vad som hände i min egen kropp, hur fostrets utvecklades, tips på saker jag kunde göra för att underlätta senare skeden etc. Efter att Kia föddes fortsatte jag att prenumerera på motsvarande veckobrev gällande barnets utveckling. Breven har nu kanske inte alltid innehållit enormt relevant information, men om inte annat så har det varit kul att varje vecka få en påminnelse helt utifrån om att nya saker händer hela tiden och att utvecklingen sker med stormsteg. (Nej, man märker det inte alltid själv.)

I senaste veckobrev fanns bland annat tips för hur man ska bemöta andra föräldrars ständiga jämförande. (När barnen fått sina första tänder, hur mycket de vägt när de var ett, hur många steg de tar utan stöd, hur många ord de lyckades troma in i samma mening vid två års ålder...)


Jag måste säga att jag inte riktigt vet om jag förstår problematiken. 

Det är väl rätt så naturligt att jämföra sina barn med andras. Inte för att ta reda på om ens eget barn är "bättre" eller "sämre" än de andra barnen, utan helt enkelt av nyfikenhet. Jag väntar till exempel jätteivrigt på att Kia ska börja stå utan stöd, ta sitt första steg och framförallt säga sitt första ord, och därför är jag väldigt nyfiken på när och hur andra barn har lärt sig dessa grejer. Det här är saker jag jättegärna vill diskutera med andra föräldrar.

Det är väl också rätt så naturligt att vara stolt över sitt eget barn. Det att man är stolt över sitt barn betyder ju inte att man på något sätt anser att någon annan har mindre anledning att vara stolt över sitt. Jag kommer att vara gruvligt stolt när Kia säger sitt första ord. Inte för att hon skulle vara tidig (det är hon några månader för sen för redan), utan helt enkelt för att mitt barn i sin egen takt och på sitt eget sätt då har nått ett viktigt mål i sin utveckling.

Visst finns det kanske tävlingsinriktade föräldrar som tänker annorlunda; som på riktigt tycker att den som lärde sig gå, prata eller hoppa jämfota först har vunnit. Men antingen är man en av dessa föräldrar, och då kan man ju knappast klaga så hemskt mycket på att andra föräldrar jämför, eller så är man det inte , och då kanske man inte behöver bry sig?

Jag kan återkomma om några år när Kia har lärt sig, eller inte har lärt sig, en massa saker och jag haft mer tid att vara, eller inte vara, stressad över takten hon utvecklats. Då kanske min syn på jämförandet förändrats.

Nu lovar jag på hedersord att inte återkomma innan jag har några bilder att förgylla mina inlägg med. Det kan dock ta ett tag eftersom jag oberoende tar bloggpaus till ca början av nästa vecka.

Urkburk

På söndag gick jag och shoppade mat för många dagar framåt. Inspirerad av midsommarhelgens goda rätter blev det en hel del gott inhandlat också. Grönsaker i mängder, youghurtar, bröd, lax och oj, nypotatis!

Vad tror ni att det hände sen?
(Nå, det avslöjades ju redan i förra inlägget, så inga enorma mängder poäng ifall ni gissade rätt där.)

Efter några dagar spysjuka och påföljande totala brist på aptit (och också om aptiten i viss mån börjat komma smygande tillbaka så vill man nu kanske inte börja med att hugga tänderna i de grejer man för några dagar sedan spydde upp) så är det ju bara att inse att största delen av de inhandlade varorna får åka direkt i bioslasken utan att passera gå.

Man borde inrätta ett system så att så fort någon drabbas av spysjuka så dyker en välgörenhetsorganisation upp vid dörren och tömmer kylskåpet och delar ut maten till bättre behövande.
(Risken finns såklart att man sprider spysjukan i lika hög utsträckning som maten, och det är knappast så välgörande. Äsch då.)

Kia mår fortfarande bra, konstigt nog, men vi vågar inte ropa hej ännu.

Trasa

Jag tänkte det skulle vara otroligt skönt att sova hemma i egen säng efter två nätters aningen oroligt tältande. Det var det också, till cirka 3:40 då jag vaknade av att jag mådde illa. Sen spenderade jag resten av natten ömsom på soffan, ömsom på badrumsgolvet.

Under morgonen funderade jag på hur jag skulle klara av att ligga hemma som en trasa i sängen hela dagen utan att Kia skulle märka det och bli ledsen över att jag inte kom och leka med henne.

Det problemet ersattes med ett större problem en timme senare när Joppe också började spy.

Vi ringde Kias underbara mormor som kom ilande och räddade Kia från sjuknästet. Efter det har vi legat utslagna på sängen hela dagen med avbrott bara för att gå upp och dricka och för att en stund senare gå och spy upp det. Kia lär ska må bra ännu, och jag hoppas verkligen att det håller i sig!

Den stora frågan nu är om hon kommer att klara av att sova hos mormor eller om vi klarar av att ha henne här.

Vid sådana här tillfällen känner jag oändlig sympati och beundran för ensamstående föräldrar som klarar sådant här utan partners eller mormödrar.

Midsommar

Varje år då jag packar inför midsommaren så tänker jag att jag ska packa så jag klarar alla väder mellan kokhet julidag och kylig aprilkväll. Solkräm och bikini, men också ylletröja, pipo och vantar.

Varje år fryser jag mig blå och inser att jag borde ha packat med novemberväder i tankarna. Drar på mig alla mina egna kläder och hälften av Joppes men går ändå omkring och huttrar. Sover sedan dåligt i min sommarsovsäck som jag i packningsskedet bestämt att jag nog klarar mig med.

Idag när jag ser folks midsommarbilder pä Facebook så blir jag påmind om att det faktist var fint väder på fredag, men de minnena hade nog helt totalt sköljts bort av gårdagens hällregn.

Vi firade midsommar hos Bergers i Ingå. Kia sov i tält för första gången. Första kvällen var hon tydligen totalt utmattad, för hon somnade direkt. Andra kvällen bökade hon omkring i tre timmar och förstod helt tydligt inte alls att det var möjligt att sova i tältet. Sovsäcken ville hon inte alls hållas i, så det var tur att vi tagit med ett täcke för säkerhets skull. Men i det stora hela gick det bra.

Med på firandet var också bland annat Carolina som snart blir tre, Eddie som nyligen fyllt två och Conrad som är kring fyra månader. Jag är inte säker på att Kia förstod att Conrad var en människa, men de andra barnen var hon mycket intresserad av. Hon var ovanligt tyst hela veckoslutet och jag antar att det var för att det fanns så mycket att titta på att hon inte hade tid att prata själv.

Jag hade kameran med och hade bestämt mig för att fota massor, men bortsett från några foton på en sovande Kia i tältet så tog jag inga bilder.

Här en bild från hemma-soffan.

Människor jag mött: Sean

Idag har jag funderat på Sean, som jag träffade på Irland sommaren 2007, som lärde mig hur man delar ett äpple med bara händerna, som visade mig runt yttersta delen av Dingle-udden, som berättade spännande historier om området och som kände till undangömda sevärdheter som vanliga turister lätt missade.

Vår bekantskap inleddes på en pub som svämmade över av amerikaner. En äldre man med långt grått hår i hästsvans kom fram och talade med mig och presenterade sig som Sean. Jag frågade varifrån han var och tänkte lite trött att han säkert var från USA som precis alla andra jag träffat under resan, men han visade sig inte bara vara Irländare, utan dessutom äkta Dingle-bo.
Jag berättade att jag var på 3-dagars cykeltur från (och till) Killarney, och han berättade att han just köpt en begagnad cykel som han ville testa.
Han ritade en teckning av sitt hus och sade att jag skulle sticka mig in när jag cyklade förbi följande morgon, så skulle han komma med och visa mig runt udden.

När jag gav mig av på morgonen följande dag hade jag inte ännu bestämt mig för om jag skulle stanna vid hans hus eller inte, men när jag kom fram till det och konstaterade att det faktiskt såg ut precis som på teckningen så kunde jag inte låta bli. Han verkade en smula förvånad över att se mig, så jag antar att han inte hade trott att jag skulle våga komma.

Vi cyklade omkring på udden hela dagen, han presenterade mig för bekanta som vi stötte på, fnyste åt turistfällorna och visade de coolare platserna. På eftermiddagen sökte vi en gammal slottsruin som han inte själv varit vid. Vi hittade den långt ute på en äng (vi hade släpat cyklarna längs med en åker, lämnat dem vid åkerkanten och sedan gått några hundra meter).

Där blev jag plötsligt rädd. Jag; en ensam och rätt så svag och ynklig ung kvinna från långt långt borta, hade gett mig iväg utom hör- och synhåll från andra människor med en vilt främmande, rätt så gammal men definitivt inte skröpplig, man. Min magkänsla sade mig i och för sig att han var en trevlig typ, men man MÅSTE kanske inte ta idiotiska risker bara för att magkänslan säger att det är ok.

Jag blev arg på mig själv för att jag var så blåögd och naiv (även om det i just det här fallet antagligen var helt befogat), och av någon anledning också irriterad på honom. Irritationen höll i sig ända tills vi skildes åt, och jag tror tyvärr att jag var ganska kort i tonen mot slutet.

Jag tänker på honom ibland och funderar på hur han har det, om han bor kvar, om han kommer ihåg mig, och om han i så fall kommer ihåg mig som den där glada spontana tjejen som vågade knacka på hans dörr, eller om han minns mig som den sura tystlåtna kvinna som lämnade honom med konstaterandet att hon nog skulle sova som en stock hela kvällen och inte tänkte ta sig till någon pub för att träffa honom igen.

Fredagsfiilis, veckoslut och måndag

En fördel med att jobba är att man får uppleva fredagsfiilis och veckoslutsslapphet, och efter det är det faktiskt inte så tokigt med en riktig måndag.

Joppe paddlade Nagu kajakmaraton på lördag och åkte iväg ditåt redan på fredag. Jag hade köpt chips och tänkte gräva fram nån romantisk dramakomedi ur dvd-hyllan, som omväxling till fotbollen. Det gjorde jag ändå inte, tyvärr.

På lördag åkte Kia och jag ut till Moisö. Det krävdes två stora väskor för att få med all utrustning som vi behövde för ca ett dygn. (Mina saker upptog ca 1/4 av den ena väskan...). Väskorna fick lyckligtvis bilskjuts, medan Kia och jag åkte buss.

På landet hade vi det skönt i värmen. Jag hade funderat lite på hur Kia skulle sova i en främmande säng i ett rätt så främmande rum, men det var inget problem alls, och när hon somnat lite efter nie så fanns inget spännande alls att göra för mig, så jag somnade jag också. Så otroligt skönt! Man borde ju klara av att göra sånt hemma också, men av någon anledning fastnar man alltid med något.
Joppe dök upp vid halv ett-tiden och försökte prata med mig, men jag mumlade nåt sömnigt och sov vidare.

På söndag paddlade jag en sväng i ösregnet och sedan flydde vi tillbaka hem.

Idag har då varit första dagen som jag varit på jobb medan Joppe och Kia har varit hemma. När jag kom hem märkte jag att det nog är lite svårt att låta honom ha ansvaret, för han gör ju inte allt precis som jag... De här veckorna kommer att vara SÅ hälsosamma för mig!

Insikter

Gårdagens insikt: det är inte alls roligt att shoppa lägenhet! Jag trodde att det var det, men nej! Det är ju ångestfyllt och nervöst!

Får vi kämppän? Bjöd vi alldeles för mycket? Vill vi faktist flytta dit? Vill vi faktist flytta härifrån?

Dagens insikt: Oj! Vi har visst köpt en lägenhet! (eller alltså; kommer att ha köpt) Ganska häftigt! Inflyttning i september.

Kort resumé

Sedan jag senast bloggade om vad vi gjort så har det hänt en massa; picknickar, scoutmöten, studentfester, Nicke har hälsat på, Kia har varit sjuk, Rasse har hälsat på ett flertal gånger (för att se på fotboll, bland annat, men det förlåter jag honom, för han hade förståndet att hämta med sig karkki och cider), vi har varit på Moisö, vi har paddlat, vi har kuskat kajaker hit och dit och hälsat på Bergers på vägen... och sånt. Kameran har aldrig varit med (eller åtminstone inte varit framme) vid de tillfällen då det hänt något speciellt.

Denna superfina pyamas är aningen jobbigare att sätta på än Kias andra pyamasar. Därför har hon den bara när alla andra råkat ut för missöden, som att ha blivit nedkräkta eller så. I såna situationer kan man dessutom behöva just en Superman-pyamas.

Det som ju också har hänt, som knappast har undgått någon i min omgivning, är att jag börjat jobba. Jag såg fram emot det så mycket att jag fick lite dåligt samvete, och nu när jag är där njuter jag av det ännu mer än jag trodde, och har följaktligen lite dåligt samvete över det också*. Kia har inte varit speciellt olycklig alls över att umgås med morföräldrarna; det enda tecknet på att hon ens märker att något är annorlunda är att hon är tröttare och somnar snabbare på kvällen (men inte gnäll-trött, utan mer sådär mys-trött).

Den här bilden tog jag just innan jag gick iväg till jobbet på måndag morgon.


*) Men som förmildrande omständighet kan jag tillägga att jag nog inte skulle njuta lika mycket om jag skulle ha gått tillbaka på jobb på riktigt (och inte bara för fyra veckor) och/eller om Kia skulle vara på dagis istället för hemma med morföräldrar/pappa.

Fotboll

Jag skulle annars blogga och lägga upp lite bilder, men ser ni när det kommer fotboll på samma skärm som jag skulle ha bloggat på.

Nå, jag kan inte klaga, för jag har inte bekostat vare sig skärmen eller datorn.

Istället ska jag töma mitt vinglas och gå och lägga mig.

Men först kan jag rapportera att jag trivdes helt galet bra på jobbet, och Kia hade det hur bra som helst med sina morföräldrar. Det första missnöjda ljud hon yttrade på hela dagen kom när hon fick syn på mig.

Nervös?

Är du nervös för att börja jobba imorgon? frågade Joppe.

Nervös?? Nå nej! tänkte jag.

Sen blev jag nervös. Tänk om Kia blir ledsen! Tänk om mamma blir ledsen! (min mamma alltså) Och tänk om jag märker att jag inte mera vet vad det där scoutjobbet riktigt handlar om. Hjälp!

Är DU nervös för att jag börjar jobba igen? frågade jag.

Njää. svarade Joppe

Blandade känslor

En skön fredag, ett veckoslut på Moisö och sedan måndag morgon och jag ska iväg på jobb!

Jag har skrivit en komihåg-lista:
- Kom ihåg att lämna både Kia och barnvagnen hemma när du går. Skötväskan behöver du inte heller.
- Kom ihåg att ladda busskortet, för du får inte åka gratis.
- Kom ihåg att du inte behöver hålla koll på hur många barnvagnsförsedda personer som ska åka med samma buss, för du kommer att rymmas med oberoende.
- Kom ihåg att kliva på bussen där fram.
- Låt bli att med fem minuters mellanrum drabbas av "Shit! Var har jag glömt Kia?!"-panik.

Jag har ju sett fram emot det här i flera månader, och gör det fortfarande, men jag måste medge att jag börjar få en gnagande känsla av att jag inte är riktigt klok som fullständigt frivilligt - utan påtryckningar av någon annan än mig själv - väljer att jobba fyra veckor istället för att vara hemma med mitt barn.

Jag har funderat mycket på hur Kia kommer att ta det att jag åker iväg varje morgon och är borta många timmar, men det är först nu jag börjat fundera på hur jag kommer att ta det själv, efter två-tre dagar när den häftigaste euforin över att få göra något annat lagt sig. Huuu, vad jag kommer att sakna henne!

Men jag tror fortfarande att det kommer att bli kul att jobba, jag tror fortfarande att det kommer att vara helt galet hälsosamt också om det visar sig att det inte är kul, och jag tror att det kommer att göra väldigt gott för de sista tre månaderna av min tid hemma med Kia.

När man måste tänka efter

Vet ni vad; om en vecka inleder jag min fyra veckor långa jobbsemester (= jag ska jobba). Jag ser jättemycket fram emot det. Det kommer att vara SÅ bra för alla inblandade (utom eventuellt just jobb-folket, eftersom de måste dras med Virrpanna-Såskopp-Gunzi).

Första veckan jobbar Joppe ännu, så då ska Kia spendera dagarna med min mamma. Det betyder att jag borde lyckas knåpa ihop någon form av dagsschema. Man skulle ju tycka att det är enkelt, men nej. När jag måste tänka efter märker jag att den där osäkerheten från de första månaderna fortfarande finns kvar. Jag har bara kört på utan att tänka på den, men nu när jag är tvungen att tänka efter så dyker det upp en massa "såhär har vi ju gjort, men egentligen skulle det kanske fungera mycket bättre på något annat sätt".

Enklast skulle det ju vara att börja med ramarna; när hon sover och när hon är vaken. De senaste veckorna har hon sovit nästan exakt 10:30-11:30 och 15-17, men till exempel idag var hon inte det minsta trött vid 10:30, så jag bestämde mig för att vänta och se. Vi hann leka en hel del, äta lunch och gå till butiken innan hon till slut somnade 12:30. Hur resten av dagen blir vet ingen, men det betyder också att mitt fina schema kanske inte alls stämmer..

Måltiderna borde vara ganska enkla att beskriva. Hon brukar få mat vid ganska regelbundna tidpunkter, och det är i princip samma upplägg varje gång. Men är det faktist någon ide' att varje morgon laga gröt åt henne när hon ändå inte vill ha den? Å andra sidan brukar man kunna smuggla med lite gröt i hennes youghurt. Och den där grynosten som hon brukar få till lunch borde man kanske skippa eftersom det så ofta händer att hon sen bara äter osten och lämnar allt annat. Men å andra sidan är det kanske bättre att hon äter bara grynost än att hon inte äter något alls? Och mjölk brukar hon få ur tuttflaska, men nu kanske det skulle vara på tiden att hon börjar dricka ur mugg? Och så vidare, och så vidare...

Det är så svåååårt.

Dagens outfit

är inte så spännande att jag ids fota den, men jag kan berätta att den bland annat består av en T-skjorta UTAN AMNINGSLUCKA! Jag kan också avslöja det som bilden inte skulle ha visat; att BH:n under T-skjortan INTE ÄR EN AMNINGS-BH!

Jag känner mig som en helt ny människa.