Tonårsmamma

Idag kom jag att tänka på att det här med att vara nybliven mamma är som att ha ramlat ned i nedre tonåren igen.

Det händer nya saker med en hela tiden, både i huvudet och kroppen, och medan man försöker anpassa sig till senaste förändring har följande redan dykt upp. En dag är man världens lyckligaste person och nästa kväll ligger man under täcket och gråter för att allt är så jobbigt. Självkänslan är ungefär noll och osäkerheten enorm.

Det som sker runt omkring en just nu känns enormt och evigt, men allting händer så fort, och bara en kort tid senare kan det som just kändes enormt verka banalt och överdrivet.

Jag kom att tänka på det eftersom jag drabbades av bloggangst igen. Jag vill gärna skriva om vad jag tänker och hur jag känner, men bara någon vecka senare himlar jag med ögonen och dunkar huvudet i väggen och tänker att "Men härregud, människa, väx upp!"

Det som en gång skulle vara djupt och insiktsfullt känns senare bara melodramatiskt. Det som skulle vara smart och roligt blir naivt och löjligt. Gårdagens starka åsikter får en att rodna när man inser hur många aspekter man glömt bort att beakta. Det är helt enkelt inte så svartvitt som man tror. Att läsa gamla blogginlägg blir som att läsa dagböckerna från 90-talet. Man vet inte om man borde ruska om sig själv ordentligt eller om man helt enkelt borde klappa sig själv på huvudet.

Jag höll på att försöka avsluta det här med att konstatera att jag ändå slipper finnarna och de djupa förälskelserna i nån random manlig lärare, men där kom jag abrupt av mig.