Nä men nu måst jag prata lite om Kony2012 i alla fall, fast jag hade tänkt låta bli.
Precis som kring 90 miljoner andra människor såg jag filmen förra veckan, och precis som en stor del av dessa människor har jag efteråt ramlat över kritiken, motargumenten, debatten och debatten om debatten.
Filmen fick mig - innan jag översköljdes av kritiken som följde i dens kölvatten - att känna en underbar känsla av att alla (ALLA, också en liten, liten människa som jag) kan göra något som har betydelse. Jag kände mig plötsligt lite mindre hjälplös och värdelös. Jag KAN förändra världen till det bättre, om än aldrig så lite. Nu menar jag inte att jag tänkte rusa iväg (bildligt talat) och beställa en Kony2012-kit, eller betala in kilovis med fyrk på Invisible Childrens konto. Men jag fick en övergripande känsla av att jag vill, och KAN, göra något för någon.
Det är bra att filmen kritiserats, för den är vinklad, förenklad och i viss mån vilseledande, men i alltför många fall fick jag känslan av att kritikerna gav mig en nedlåtande klapp på huvudet och sade att "Nej, nej, lilla söta gumman, du är ju faktist värdelös och du kan inte göra något för att förändra världen, så låt du oss smartare och betydelsefullare människor sköta det här och håll dig bara ur vägen."
Kony-filmen är missledande på många sätt. Att påpeka det är viktigare än att jag får tro att jag kan åstadkomma något. Det är klart. Men kunde man månne göra något vettigare med många miljoner människors plötsligt uppvaknade världsförbättrarenergi än att kväva den, mota den tillbaka och håna den?
Bevisligen har alla de där smarta och betydelsefulla människorna inte alltid lyckats så bra de heller, så du kan lugnt visa långnäsa tillbaka och säga att alla gräsrötter visst kan, bättre, tillsammans, om vi vill.
SvaraRadera(jag är antagligen den enda i hela världen som inte sett filmen, för i det skedet jag insåg att det pågick en debatt hade den redan nått till motargumenten och klappa små gräsrötter på huvudet stadiet, och då var jag liksom ändå redan färdigt klappad på huvudet så behovet att se hela debattens upphov och gräsrötternas väckelse fanns helt enkelt inte)