Det här är ett dåligt inlägg på två sätt:
1. Det är ännu ett av de nu ganska många inläggen i följd utan bilder på Kia. (Bortsett från päronbilden, men där syns hon ju knsppt.)
2. Jag kommer just att avslöja min totala brist på bildning när jag berättar att jag efter mångs års försök fortfarande inte klarar av att skilja åt självkänslan från självförtroendet.
(De ska tala om just detta imorgon i Familjeliv på radio Vega, och jag ska lyssna noga och se om jag äntligen förstår.)
Visst, teorin är enkel. Själförtroende handlar om vad vi GÖR, självkänsla om vem vi ÄR, och om vi inte kan skilja dem åt utan tror att vi ÄR vad vi GÖR så är vi ute på svag is, eftersom vi tror att vi måste prestera för att duga, eftersom vi känner oss misslyckade om vi gör något fel, och eftersom vi börjar jämföra oss med våra medmänniskor och tror att vi måste vara bättre för att vara tillräckligt bra.
Så jag förstår att vem jag är inte definieras av vad jag gör, men det jag inte kan komma ifrån är att det senare ju, väl, är en avspegling av det tidigare.
Om jag gör något fel så BLIR jag alltså inte en dålig människa, men det att jag gjorde fel är ju kanske då ett tecken på att jag var en dålig människa redan från början (sådär karikerat).
Jag kan inte förstå hur man skulle kunna påstå att det vi gör (eller inte gör) inte påverkas så gott som helt av vem vi är, och om det gör det så kan man ju inte skilja åt de två.
För ett drygt år sedan var jag på en föreläsning om det här. Den var sjukt bra och jag blev jätteinspirerad, men fortfarande lika oförstående.
Om jag förstod rätt (vilket nu inte alls är säkert), så ska vi träna vår självkänsla genom att mata den med den känsla vi har när vi mår bra; när vi lyckas med något. Då ska vi dansa en liten segerdans och tänka jess-jess-jess. Om vi misslyckas med nåt ska vi bara skjuta undan det, för det var bara en grej som misslyckades, inte vi som ÄR misslyckade. KANSKE plocka ut någon konstruktiv lärdom, men sedan bara fort bort-glömt-försvunnet.
Och min symmetriälskande hjärna ropar NEEJ! Man kan ju inte utnyttja tillfällena då det går bra om man sen ignorerar tillfällena då det går dåligt. Det blir obalans! I ren protest gör jag precis tvärtom. Matar min självkänsla med misslyckandena, och om något går bra avfärdar jag det med att konstatera att jag inte är vad jag gör och att det att jag gjorde nåt bra inte betyder att jag duger till något.
Så nu funderar jag på hur jag ska lyckas ge min dotter en god självkänsla när jag har så dålig koll själv.
Men sen KAN det hända att jag tänker på det här på fel nivå. Att det som folk egentligen försöker förklara är nåt som alltid varit så självklart för mig att jag nu tror att jag borde förstå något annat.
A) Jag har hört olika personer "som vet något" definiera skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Och i mitt tycker förklarade de precis tvärtom mot varandra. Så jag är inte så säker på alla är helt överens om definitionen av orden...
SvaraRaderaB)En av förklaringarna jag hört utgick ifrån att det inte behöver finnas någon koppling mellan de här två alls. Men den fokuserade på att man kan ha ett jäkla bra självförtroende, men ändå en usel självkänsla. T ex att man kan vara världsmästare i 50 m ryggcrawl, och ha ett jättebra förtroende på den här punkten, för att man vet att man är bäst, samtidigt som man har en usel självkänsla och tycker att man är fullständigt värdelös (trots att man är världsbäst, kanske t o m på flera saker)
då när jag hörde den här tanken kom jag fram till att jag är precis tvärtom. Jag har ett uselt självförtroende, för jag är nu inte bra på någonting alls. Men självkänslan var det inget fel på, för jag kände att jag var bra ändå, trots alla tillkortakommanden. Nu har nog de där misslyckandena börjat nagga självkänslan i kanterna och jag börjar vara någonstans i den där obalansen där man borde strunta i det som går snett och segerdansa när man lyckas, men gör precis tvärtom
C) en annan förklaring jag hörde var så flummig för mig att jag inte förstod den, och därför kommer ihåg bara brottstycken av den.. men där beskrevs självkänslan som en sån där vippgubbe, som flygger upp och stå igen varje gång man vippar omkull den.. nu tycker jag att det aksnek inte är så, eller att ifall man har en dålig självkänsla så har vippgubben mindre tyngd i bottnet (och mera i övre ändan) och då pompar han upp lite långsammare, eller om det är riktigt illa så pompar vippgubben inte upp alls
D. Om jag läger ihop allt det här jag inte förstår tror jag att det kanske är så att man kan stärka sin vippgubbe-självkänsla så att man pompar upp tillbaka varje gång självförtroendet fått sig en törn när man misslyckats med något.
och jag är inte alls säker på att de där segerdanserna nödvändigtvis stärker vippgubbe- effekten, de gör ju också bara att man vippar av och ann en stund.(har man dålig självkänsla fungerar vippgubbandet bara tvärtom, en bra grej lyfter en upp och stå en stund, men vippgubbeeffekten ser till att man ramlar omkull tillbaka)
E. (nu har jag tappat räkningen på mina bokstäver) Jag tror att du kan ge ditt barn en god början till en mycket stabil och rättvänd vippgubbe som alltid pompar upp tillbaka genom att ösa en massa "du är en fantastisk person" i hennes vippgubbe botten.. en uppskattning som inte är beroende av prestationer, utan att hon är.
F. du kan ge början till en god självkänsla, men sen måste nog omvärlden hjälpa till lite också
G. Jag funderar också hur man skall lyckas ge sina barn en god självkänsla.. i synnerhet som jag tror att det finns en liten koppling till temperament här också.. (vilket kan tänkas betyda att rätt metod för ett barn är helt fel för nästa)
Tack för en lång kommentar
SvaraRaderaDin vippgubbeförklaring låter ungefär just precis som jag också förstått saken. Och jag förstår inte riktigt hur man skulle kunna hålla vippgubbebalansen på rätt ställe utan att ens ibland ha bra självförtroende.