Hen-inlägget

Jag snappade via facebook upp att Hbl skriver om hen:
http://hbl.fi/nyheter/2012-03-31/konsneutrala-hen-delar-svenskarna-i-olika-lager

Vis av tidigare erfarenheter orkade jag inte slänga mer än ett halvt öga på kommentarfältet, men jag läste kommentarerna som getts på FB och blev lite beklämd. Hur kan ett ord väcka så mycket avsmak? Kommentarer som "löjligt" och "usch" får mig dessutom att misstänka att skribenterna helt enkelt bara är rädda för förändring. Bor man i Finland tycker jag att man dessutom borde vara rätt så bekant med fenomenet.

Jag tycker det är en alldeles strålande id'e med ett könsneutralt komplement till han och hon. Jag har blivit halvgalen av irritation när jag översatt texter från finskan och blivit tvungen att a) skriva "han eller hon" trettioåtta gånger per stycke, b) generalisera och bara skriva "han" eller c) skriva om, skriva om, skriva om.

Jag blir glad när jag ser hen använt i just det sammanhanget: när man talar om en person som man inte vet könet på, eller en fiktiv person vars kön inte har någon betydelse. Och jag blev riktigt uppiggad här en dag när jag märkte att jag själv helt spontant använde ordet.

Själv har jag lite svårt med hen när det handlar om en riktig person som man vet könet på. I mina öron låter det mer respektlöst än respektfullt, som om man inte bryr sig om personen över huvudtaget (och inte bara struntar i personens kön). Men jag vet att det finns folk som ser saken tvärtom, och då får de ju göra som de vill.

Det som nästan roar mig är att det finns folk som upplever att användning av ordet hen skulle leda till någon form av könsförvirring bland barn. På riktigt? Så de stackars finsktalande barnen på gården vet inte om de är flickor eller pojkar?

Och argumentet att man inte ska använda hen eftersom det finns också andra än direkt fysiska skillnader mellan kvinnor och män och att de måste få finnas, köper jag nu inte riktigt (=inte alls).

1. Om det nu finns så tydliga skillnader; på vilket sätt tror man att dessa utplånas av hen?

2. Jag är beredd att gå med på att det finns "medeltalsskillnader" men jag tror skillnaderna mellan individer oberoende av kön är större, och förstår inte varför just "könsskillnaderna" är så viktiga att lyfta fram.

3. Jag tycker det verkar skadligare att felaktigt utgå från att det finns tydliga skillnader än att felaktigt utgå från att det inte finns sådana.

Jag hoppas hen slår igenom. Inte ISTÄLLET för han och hon, men som en tredje möjlighet.

Bäff-bäff-magen-mätt*

Hemlighetsmakeriet i köket visade sig resultera i en tre-rätters supergod middag.

Nu är jag så mätt och nöjd att jag inte ens kan njuta av min 85%iga lördagschoko, men jag har ändå brutit mot sockerstrejken rejält idag, så chokon känns inte så nödvändig.

Helt strålande dag, helt enkelt. Tusen tack för den!
(och Sambakayaks kan anteckna att jag väl nog ska köpa en torrdräkt).

Nu ska jag fundera en stund på om jag ska förstöra den goda bloggfiilisen med ett inlägg om hen. Jag tror nästan det, men jag ska grubbla på saken en stund ändå.


* Så lär min mormorsmor ha sagt i tiderna, och jag gör det nu.

Wohoo! Jag har paddlat

Det som hände klockan 12:01 var att Nina, Cindy, Cilla, Joonas och Mark dök upp vid vår dörr. Med sig hade de vår paddlingsutrustning och våra kajaker, samt löftet om att de skulle se efter Kia medan vi var borta. Kia verkade tycka att det här var hur kul som helst, så vi tog en två timmars paddlingstur på Drumsövattnen, kollade in isranden och hade det helt otroligt skönt. Nu är vi tillbaka igen, nyduschade och härligt uppfriskade. Vad som händer i köket är hemligt, men det doftar gott och ser lovande ut!

Vilken morgon!

Biten i magen av en liten tjej. Nedkräkt två gånger på kort tid av den samma. Sedan slamrade det i postlådan och ett mystiskt paket ramlade in. Joppe gick i duschen, och jag - självisk som jag är - löste morsemeddelandet och pusslade Finlandspussel, medan Kia rev ner datorn och härjade.

Nu tror jag mig veta att det händer något spännande klockan 12.01.

Tjo! Läger!

Nu* har jag anmält mig själv till sommarens coolaste scoutläger. Kias och Joppes anmälningar ligger i pappersform här bredvid mig och väntar på att bli inskickade. Vi ska bo i familjelägret; jag ska vara där tre dygn, Kia två och Joppe ett. Det ska bli så sjukt skoj!

*Sista anmälningsdagen var egentligen 15.3, och jag har så otroligt dåligt samvete för att jag slappat så här. Jag har ju själv suttit där vid anmälningslistorna och svurit över folk som inte kan vara i tid. MEN just på grund av slöfockar som jag så finns det ju en efteranmälningstid...

Plock

Här lite ihopplockade bilder.

Kia brukar få en egen sked att äta med när hon äter skedmat. Rätt ofta hamnar den nog i munnen, men ibland tar den en omväg via bordet eller örat, eller så börjar Kia med att banka den hårt i bordet några gånger innan hon kastar den i golvet.

För det mesta vill Kia sitta i nåns famn (fast kanske klänga och klättra snarare än sitta). Ibland kan man lura henne att leka på golvet genom att lägga henne över sitt ben. Då kämpar hon såklart som en tok för att komma åt leksakerna på andra sidan. Men om man försöker underlätta genom att ta bort benet så märker hon oftast att hon blivit lurad och så kommer hon krälande och ska tillbaka upp i famnen igen.

Hon tar sig fram ålande. Ofta gnäller hon och skriker argt medan hon kommer kravlande. (Med undantag för någon paus nu och då när hon stannar upp och hur glatt som helst undersöker något en stund. Sen fortsätter hon gnälla och skrika och ålar vidare.) Som om hon skulle säga att "VARFÖR måste jag kravla här på golvet när någon av er helt enkelt kunde bära mig??"

Den här coola mössan hade jag glömt bort. Den kom med en av bärsjalarna och är nu i flitig användning varje gång vi går ut. Men snart tyvärr för liten.

Och nu undrar jag: När har det här hänt??

Medlet av juli:

I förrgår:


Det är ju helt sjukt.

Idag städade jag undan babygymet. Dels för att Kia varit totalt ointresserad av det i flera månader, men huvudsakligen för att hon ju skulle fastna i det snart.

Självförtroende och självkänsla

Det här är ett dåligt inlägg på två sätt:
1. Det är ännu ett av de nu ganska många inläggen i följd utan bilder på Kia. (Bortsett från päronbilden, men där syns hon ju knsppt.)
2. Jag kommer just att avslöja min totala brist på bildning när jag berättar att jag efter mångs års försök fortfarande inte klarar av att skilja åt självkänslan från självförtroendet.

(De ska tala om just detta imorgon i Familjeliv på radio Vega, och jag ska lyssna noga och se om jag äntligen förstår.)

Visst, teorin är enkel. Själförtroende handlar om vad vi GÖR, självkänsla om vem vi ÄR, och om vi inte kan skilja dem åt utan tror att vi ÄR vad vi GÖR så är vi ute på svag is, eftersom vi tror att vi måste prestera för att duga, eftersom vi känner oss misslyckade om vi gör något fel, och eftersom vi börjar jämföra oss med våra medmänniskor och tror att vi måste vara bättre för att vara tillräckligt bra.

Så jag förstår att vem jag är inte definieras av vad jag gör, men det jag inte kan komma ifrån är att det senare ju, väl, är en avspegling av det tidigare.

Om jag gör något fel så BLIR jag alltså inte en dålig människa, men det att jag gjorde fel är ju kanske då ett tecken på att jag var en dålig människa redan från början (sådär karikerat).

Jag kan inte förstå hur man skulle kunna påstå att det vi gör (eller inte gör) inte påverkas så gott som helt av vem vi är, och om det gör det så kan man ju inte skilja åt de två.

För ett drygt år sedan var jag på en föreläsning om det här. Den var sjukt bra och jag blev jätteinspirerad, men fortfarande lika oförstående.
Om jag förstod rätt (vilket nu inte alls är säkert), så ska vi träna vår självkänsla genom att mata den med den känsla vi har när vi mår bra; när vi lyckas med något. Då ska vi dansa en liten segerdans och tänka jess-jess-jess. Om vi misslyckas med nåt ska vi bara skjuta undan det, för det var bara en grej som misslyckades, inte vi som ÄR misslyckade. KANSKE plocka ut någon konstruktiv lärdom, men sedan bara fort bort-glömt-försvunnet.
Och min symmetriälskande hjärna ropar NEEJ! Man kan ju inte utnyttja tillfällena då det går bra om man sen ignorerar tillfällena då det går dåligt. Det blir obalans! I ren protest gör jag precis tvärtom. Matar min självkänsla med misslyckandena, och om något går bra avfärdar jag det med att konstatera att jag inte är vad jag gör och att det att jag gjorde nåt bra inte betyder att jag duger till något.

Så nu funderar jag på hur jag ska lyckas ge min dotter en god självkänsla när jag har så dålig koll själv.


Men sen KAN det hända att jag tänker på det här på fel nivå. Att det som folk egentligen försöker förklara är nåt som alltid varit så självklart för mig att jag nu tror att jag borde förstå något annat.

Efter

Känslan av triumf då Kia grabbar tag i håret, rycker till, och håret helt enkelt tar slut. För första (och kanske sista) gången: Gunzi - Kia: 1 - 0

Får se om Kia känner igen mig

Idag ska jag besöka frissan och se till att mitt huvud ser lite mindre ut som något som någon gömt i en höstack.
Men det är nu inte bara det. Det är främst det att det är så jobbigt när Kia ska dra en i håret, slita i det, trassla in sig i det. Och det hjälper ju inte mera med den där hästsvansen, för på två sekunder har hon slitit ut några slingor ur svansen och sen är det kört. Inte för att jag vet om det hjälper att klippa bort en del av det. Jag borde väl raka bort alltsammans om jag ska vara på den säkra sidan.
Badmössa blir nästa steg, om klippning inte hjälper.

Före:

Öppet vatten!

När våren börjar droppa ned längs stuprännorna så kan vi inte riktigt hålla oss mera, i den här familjen. Då måste vi ut och spana efter havet. Idag hittade vi det, på sydöstra sidan om Drumsö. Några isflak låg och tryckte längs stranden ännu, men en tillräckligt målmedveten paddlare skulle ha lyckats ta sig ut. (Däremot inte nödvändigtvis in tillbaka.)

För mig har detta inte så stor betydelse (annat än fiilismässigt; havet kommer närmare!) för jag väntar nog tills isarna lämnat egen strand (eller åtminstone grannens) innan jag beger mig ut, men jag misstänker lite att Joppe lastar kajaken på biltaket senast nästa veckoslut.

Sen stack vi till Mellstens på kaffe. Där syntes inte havet ännu, och folk traskade omkring på isen och åkte slängkälke och höll på.

Kia tuggade i sig ett halft päron, helt oberörd av vår havslängtsn.

Abstinensbesvär

Den senaste veckan har jag varit en ovanligt otrevlig människa med noll koncentrationsförmåga och inget tålamod. Jag har snäst åt Joppe oberoende av vad det varit frågan om och har suckat trött om Kia varit gnällig.

Idag kom jag på att jag antagligen börjar känna av sockerstrejken på allvar. Eller så är det bara det jag intalar mig så att jag ska få börja äta socker igen.

Jag ska ändå försöka fullfölja min plan med fortsatt strejk fram till påsk, men ifall äktenskapet börjar knaka i fogarna eller Kia visar tecken på att få bestående men så får jag kanske ge mig.

Prinsessor och sjörövare

Jag trodde att jag skulle bli ofantligt engagerad i så kallade genusfrågor när jag fick barn. Jag har ju till och med skapat en egen kategori för de inläggena, eftersom jag trodde att de skulle bli väldigt många.

Men jag märker att jag nu inte finner det så spännande som jag trodde.

Jag inser att kläd- och leksakstillverkare gör produkter som de av en eller annan anledning tror att säljer, så jag vet inte om jag kan bli så jätteupprörd över att de lanserar leksaker eller kläder som klart riktar sig till det ena könet och som samtidigt berättar hur barn av det könet ska se ut eller bete sig.
Tja.. kanske lite upprörd.. men i så fall mer upprörd över att så många konsumenter vill ha det så.

Men jag inser också att jag inte har rätt att kritisera dessa konsumenter för hurudana leksaker eller kläder de köper till sina barn.

Det jag önskar riktigt mycket är att Kia aldrig skulle behöva höra att hon inte kan göra/ se ut/ bete sig på ett visst sätt bara för att hon är flicka (alternativt att hon BORDE göra/ se ut/ bete sig på något annat sätt för att hon är flicka).
Än så länge har det här ju gått ganska smärtfritt, eftersom Kia nu inte träffar så himla mycket folk och eftersom hon dessutom inte beter sig så mycket alls. Antagligen blir det värre när hon blir äldre och kommer i kontakt med flera människor med andra värderingar. Sen kanske jag engagerar mig aggressivare.

Men visst, här kommer ändå en fundering om prinsessor:
I en blogg läste jag ett inlägg (jag skulle länka till det, men klarar inte av det med den här appen. Fixar kanske senare) om det här med att alla flickor anses gå igenom en prinsessfas, och bloggskribenten undrade om det nu faktist är så, och om det "alltid" hört till att flickor ska ha en sådan. Hon hade inte själv nåt minne av att hon skulle ha haft en.
Jag försöker komma ihåg om jag själv gick igenom en prinsessfas. Jag tror nästan det. Jag minns att jag hade en period när jag kunde stå framför spegeln i evigheter och kamma håret iklädd en turkos pyamas som jag låtsades att var en klänning.
Men jag hade också en lång period när jag skulle bli sjörövare (tillsammans med min bror, hade jag planerat, men han var inte intresserad vilket gjorde mig grymt besviken), och så fanns perioden när jag skulle bli kemist och gjorde spännande kemiska experiment under min säng. Och detektiv, och bonde, och upptäcktsresande, och Jonatan i Bröderna Lejonhjärta.
Och åtminstone ryktesvägen har jag hört om ganska många små pojkar som haft prinsessfaser.
Så jag misstänker att det här, som så mycket annat, helt enkelt handlar om folks förväntningar, och att beteenden som passar in i förväntningarna uppmärksammas (och uppmuntras?) medan beteenden som inte gör det passerar mer obemärkta.

Ja, ja. Jag pratar om det då.

Nä men nu måst jag prata lite om Kony2012 i alla fall, fast jag hade tänkt låta bli.

Precis som kring 90 miljoner andra människor såg jag filmen förra veckan, och precis som en stor del av dessa människor har jag efteråt ramlat över kritiken, motargumenten, debatten och debatten om debatten.

Filmen fick mig - innan jag översköljdes av kritiken som följde i dens kölvatten - att känna en underbar känsla av att alla (ALLA, också en liten, liten människa som jag) kan göra något som har betydelse. Jag kände mig plötsligt lite mindre hjälplös och värdelös. Jag KAN förändra världen till det bättre, om än aldrig så lite. Nu menar jag inte att jag tänkte rusa iväg (bildligt talat) och beställa en Kony2012-kit, eller betala in kilovis med fyrk på Invisible Childrens konto. Men jag fick en övergripande känsla av att jag vill, och KAN, göra något för någon.

Det är bra att filmen kritiserats, för den är vinklad, förenklad och i viss mån vilseledande, men i alltför många fall fick jag känslan av att kritikerna gav mig en nedlåtande klapp på huvudet och sade att "Nej, nej, lilla söta gumman, du är ju faktist värdelös och du kan inte göra något för att förändra världen, så låt du oss smartare och betydelsefullare människor sköta det här och håll dig bara ur vägen."

Kony-filmen är missledande på många sätt. Att påpeka det är viktigare än att jag får tro att jag kan åstadkomma något. Det är klart. Men kunde man månne göra något vettigare med många miljoner människors plötsligt uppvaknade världsförbättrarenergi än att kväva den, mota den tillbaka och håna den?

Gnäll

Jag bläddrade tillbaka till inlägget där jag skrivit att Kia börjar bli mammig för att kolla om jag också skrivit att det ju är lite skönt för mig att det är just jag som alltid duger, för då har jag alltid bästa tröstredskapet till hands och behöver inte använda så mycket fantasi. (Såklart skulle det vara allra skönast om alla skulle duga, men om det nu ska vara nån så kan det för min del riktigt gärna vara jag...)

Jag hade inte skrivit det, så var tvungen att göra det nu istället så jag genast kan fortsätta med att konstatera att jag hade fel.

"Du är mycket roligare när din mamma inte är med" upplyste Joppe Kia om idag när hon började gnälla så fort jag visade mig.

Jag hade liksom tänkt mig att ifall främsta tröstpersonen är i närheten så blir man glad, men tydligen är det precis tvärtom. Tröstpersonen framkallar ett behov av att bli tröstad.

Åhh, jag vacklar

Joppe har varit i Pargas och pratat om ungdomar och IT idag. Ibland när han kommer hem från dylika tillställningar har han med sig blommor, och det brukar jag gilla, för jag kan nästan låtsas att han köpt dem och att de är åt mig.
Men den här gången måste arrangörerna ha varit dåligt informerade, för de visste tydligen inte att hans fru sockerstrejkar. How's that possible??
Det var riktigt nära att jag gav upp, för det här är antagligen den godaste choklad som finns.

Lägesuppdatering

Bland annat detta har hänt:

GoExpo
På söndag åkte vi iväg iväg till Mässcentret och GoExpo efter babysimningen. Där sökte vi såklart upp Sambakayaks och spanade in deras nyaste införskaffningar. Kia trivdes bra i den här. (Det gjorde Joppe också, men han har sin kajak-kvot fylld för ett tag framöver.)


Vi kollade också in en hel del tält eftersom vi behöver ett större med absid, men hittade inget som kändes helt rätt. Det vi däremot hittade som kändes rätt var en rinka att bära Kia i.

Kia trivdes också. Bland annat för att hon fick ett ypperligt tillfälle att ägna sig åt sin favoritsyssla; dra folk i håret. Vi köpte grunkan.

Vi insåg också att Kia mycket snart kommer att behöva solglasögon och spanade in ett par sådana, och så tog vi en tur över till andra sidan mittgången och hälsade på hästarna på Helsinki Horse Fair. Kia hade just ätit och doftade antagligen morot, för en av hästarna var myket intresserad av henne. Kia själv verkade lite misstänksam.

Sömn
Jag har övergett soffan och flyttat tillbaka till sovrummet. Efter den där första natten när Kia vaknade flera gånger, men ändå klarade sig utan mat ända till morgonen så har hon börjat sova igenom så gott som hela natten. Skönt!
Att ha flyttat tillbaka till sovrummet är också skönt, men jag måste säga att nätterna på soffan gav mig insyn i hur gott man kan sova när man inte vaknar så fort barnet hostar till eller vänder på sig.

Mat
Kia är ingen storätare precis. Matar man henne med sked äter hon två skedar och totalvägrar sedan äta mer (undantaget kvällsgröten, som hon i allmänhet gapar glatt efter). Får hon äta själv så går det bättre, men mängden mat hon får i sig är ändå mycket liten. När jag tänker efter så är detta inte alls ett problem. Jag har mjölk så det räcker, och nog börjar hon äta förr eller senare.
Men när jag inte tänker efter blir jag stressad och irriterad och gråtfärdig.
Det enda riktiga bekymret på matfronten är att vi inte har lyckats få Kia att dricka modersmjölksersättning, eller ens utpumpad bröstmjölk, vilket betyder att det är svårt för mig att lämna henne förlängre stunder, och svårt för Joppe att göra nåt med henne utan att jag är med. Om tre veckor skulle jag jättegärna vilja vara med och dra en kurs, men just nu ser det ut som om jag måste ta med henne i så fall.

Annat
Dagen då något måste göras åt Kias hår närmat sig. Gulliga HelloKitty-spännen eller sax?

Tonårsmamma

Idag kom jag att tänka på att det här med att vara nybliven mamma är som att ha ramlat ned i nedre tonåren igen.

Det händer nya saker med en hela tiden, både i huvudet och kroppen, och medan man försöker anpassa sig till senaste förändring har följande redan dykt upp. En dag är man världens lyckligaste person och nästa kväll ligger man under täcket och gråter för att allt är så jobbigt. Självkänslan är ungefär noll och osäkerheten enorm.

Det som sker runt omkring en just nu känns enormt och evigt, men allting händer så fort, och bara en kort tid senare kan det som just kändes enormt verka banalt och överdrivet.

Jag kom att tänka på det eftersom jag drabbades av bloggangst igen. Jag vill gärna skriva om vad jag tänker och hur jag känner, men bara någon vecka senare himlar jag med ögonen och dunkar huvudet i väggen och tänker att "Men härregud, människa, väx upp!"

Det som en gång skulle vara djupt och insiktsfullt känns senare bara melodramatiskt. Det som skulle vara smart och roligt blir naivt och löjligt. Gårdagens starka åsikter får en att rodna när man inser hur många aspekter man glömt bort att beakta. Det är helt enkelt inte så svartvitt som man tror. Att läsa gamla blogginlägg blir som att läsa dagböckerna från 90-talet. Man vet inte om man borde ruska om sig själv ordentligt eller om man helt enkelt borde klappa sig själv på huvudet.

Jag höll på att försöka avsluta det här med att konstatera att jag ändå slipper finnarna och de djupa förälskelserna i nån random manlig lärare, men där kom jag abrupt av mig.

Jobb-jobb-jobb

Hurra! Nu är det inprickat i kalendern; jag ska jobba fyra veckor på sommaren! Jag ser jättemycket fram emot att få gå på jobb igen, och jag kommer att tycka att det är helt underbart att bli ledig igen när de fyra veckorna är slut. Riktigt perfekt ledighet från mammaledigheten.

Soffperspektiv

Vårt natt-experiment lyckades förresten riktigt bra, åtminstone sett ur mitt soffperspektiv. Jag hade mentalt förberett mig på att Kia skulle gallskrika tills vi gav upp senast vid 2-tiden, men istället fick jag ligga kvar där på min soffa ända till 7:30-tiden. Hon vaknade ju såklart några gånger, och var nu kanske inte den nöjdaste Kia, men lugnade ner sig ganska snabbt och sov gott mellan varven.

Fast morgonen har blivit ganska råddig. Hon somnade en timme tidigare än vanligt och sov en timme kortare, vilket innebär att hon vaknade när hon vanligtvis brukar somna, och nu har jag ingen aning om hur resten av dagen kommer att se ut. (Men jag vet inte om det beror på konstig natt, konstig dag igår eller annars bara konstigt humör.)

På det hela taget ändå ett lyckat försök. Får se hur det fortsätter.

Blöjlättja

Det händer ibland att jag kastar ett längtansfullt öga på engångsblöjorna i blöjkorgen och tänker att om jag nu bara den här gången skulle vara lat och sätta en sån blöja på Kia istället för en tygblöja.
Och så händer det ibland att jag ber Joppe byta på Kia, eftersom han dissar tygblöjorna utan samvetskval.
Igår till exempel, innan vi skulle iväg på babyrytmik, var en sån gång. Jag tänkte byta på Kia själv, men tänkte sen att hon hellre kan ha en engångsblöja, så jag bad Joppe byta.
Sen, några timmar senare, var det ju dags att byta igen, och jag konstaterade att engångsblöjor ju bara är sjukt jobbiga. Istället för att bara vika ihop blöjan och sätta den i min fina blöjpåse i skötväskan så var jag tvungen att med Kia under armen, skötväskan på axeln, babyrytmikfilten runt halsen och trasan i bakfickan traska iväg med blöjan till någon gudsförgäten inva-wc för att kunna slänga bort den.

Så min engångsblöjslängtan botades för ett tag framöver.

Förvisad

Jag sover på soffan inatt.

Vi bestämde oss för att åtminstone testa om vi skulle få Kia att sova lite längre än två-tre timmar mellan amningarna, och då är det bäst att jag håller mig ur vägen.

Men det kan inte hjälpas att det känns konstigt att sova här. Som om vi skulle ha grälat och jag skulle ha tagit mitt täcke och rutit att jag sover väl på soffan då, och smällt igen sovrumsdörren efter mig. Jag får hela tiden pressa tillbaka känslan av att jag borde gå och reda upp något.