Ja! Låt det bli ett ja!

Hej, du som motsätter dig en jämlik äktenskapslag;

om vi tänker oss att det är bara jag och du som räknas så då är det faktiskt inte så stor skillnad hur det blir idag. Röstar riksdagen för en jämlik äktenskapslag så blir jag glad och lättad och känner att samhället är på väg åt rätt håll, medan du blir ledsen och besviken och tycker att allting mer eller mindre bokstavligt barkar åt helvetet. Röstar riksdagen mot en jämlik äktenskapslag så är rollerna omvända. Någondera av oss blir glad, någondera av oss blir ledsen, men vi har båda lika stor rätt till våra känslor och åsikter.

Men.. nu handlar det ju inte bara om just dig och just mig och just våra åsikter. Det handlar de facto inte alls om det. Det handlar om människors rättigheter att få vara de de är och älska dem de vill på samma villkor som alla andra.*

Du har lika stor rätt till din åsikt som jag, men nu talar vi inte om rätt till åsikter. Vi talar om rätt till rättigheter. Där har någons personliga åsikt ganska liten betydelse.

* och ja, det handlar också om barnens rättigheter. Barnens rätt till sina föräldrar, oberoende av vilket kön föräldrarna råkar ha.

Julfiilis

Det är nog bäst att jag bloggar om den där julfiilisen innan det gått så lång tid att det är helt acceptabelt att ha sån.

Bakåtspolning till år ca 1997 (då det ännu fanns kasetter och videoband som kunde spolas åt något håll.. Det är en bisak). Det var julaftonsmorgon och jag var arg och butter, för julen hade mist all sin glans. Det hade varit kallt och grått och blåsigt på begravningsplatsen i Borgå, och det var trist och sunkigt på bensisen i Sibbo där vi stannade på kaffe. Visst var det skoj med ledigt från skolan, och det är klart att julklapparna alltid innehöll några roliga tidsfördriv för några dagar framåt, men det magiska skimret lyste klart med sin frånvaro. Det var inte nervöst och spännande, det var inte roligt att baka pepparkakor, det var ju bara mörkt och slaskigt hela tiden och inte alls vitt och gnistrande. Mitt ca 6-åriga kusinbarn pomppade lyckligt och överenergiskt runt sin mamma och jag tittade avundsjukt på henne. "Kommer julkänslan tillbaka när man själv får barn?" Frågade jag min egen mamma. Jag har ett minne av att hon försäkrade mig om att den gör det. (Jag frågade inte om den julfiilisen försvinner när de egna barnen blir 17-åringar och cyniska.. Ska kanske inte göra det heller..)

Framåtspolning några år till tiden då adventskalendern kändes som en enda lång räcka av deadlines. För nästan varje lucka fanns något STORT och VIKTIGT som jag borde hinna med innan det blir dags att öppna den. December är en kort månad när man har mycket att hinna med innan året är slut.

Framåtspolning till ifjol då jag ignorerade julen så länge jag bara kunde och så småningom började tvivla på att det alls skulle bli jul.

Men i år infann sig julkänslan med all kraft i mitten av november. Jag funderade när man tidigast täcks plocka fram Kias lilla plastjulgran och om det är för tidigt att börja pynja julkort. Jag tänker varje dag på att vi borde dricka upp förra årets sista glöggflaska, och har redan börjat planera julgodisurvalet och tillverkningstidtabellen. Jag känner en stark lust att fylla hela lägenheten med värmeljuslyktor och har lagt ut vår ljusslinga på balkongen. (I och för sig i en korg, så man ser den bara om man sticker ut huvudet genom köksfönstret, men då ser den mysig ut.)

Det är ju såklart Kias förtjänst, för hon har haft "lasten pikkujoulut" på dagis och haft på sig tomteluva och bakat pepparkakor, och hon hojtar lyckligt till varje gång hon får syn på en julgran, vilket är ganska ofta, eftersom var och varannan hylla i Prisma är prydda med sådana. Vi har ritat tiotals teckningar som ska bli julklappar åt Faffa och har ett kilo pepparkaksdeg i frysen.

Och snart ska jag plocka fram julkalendrarna. BUU-klubbens som hon fick på BUU-dagen på lördag, och scouternas som ju är obligatorisk i det här huset.

Vackra vyer

Min Facebookfeed har idag innehållit en massa vackra vyer. Joppe har varit på paddeltur i vackert senhöstlandskap med små isflak som sällskap, svåger-Oskar har postat vackra vinterbilder från favoritskären i Vasa och så har en massa bekanta bosatta eller på besök i alperna lagt upp bilder på de där svindlande underbara landskapen.. Jag blev alldeles varm i magen av alla fina bilder.

En bra kontrast till att jag tidigare idag suckade över novembrigheten igen och funderade på om den där svartvita utmaningen som figurerar på facebook som jag just blivit utmanad till är en avsiktlig november-utmaing, eller om det bara är en slump att den infaller just nu. Jag tycker att jag skulle kunna fota i stort sett vad som helst utan att det skulle märkas om jag fotat svartvitt eller med färg. Den riktiga utmaningen är ju att hitta något i omgivningen som INTE går i gråskala... (Men tack för utmaningen, Annika! Jag gillade den och ska nog ta mig an den! Så småningom.)

Den fullspäckade facebookfeeden i kombination med Maria Lang-filmen (alltså jag ÄLSKAR deckare som slutar med att alla inblandade samlas i ett snoffsigt vardagsrum och smuttar konjak och röker cigaretter, medan komissarien tar dem igenom händelseförloppet steg för steg och misstänkliggör var och en av dem innan han till slut pekar ut mördaren.. så mysigt.. så enkelt.. så lättförståeligt..) ledde till att jag egentligen borde ha gått och lagt mig långt innan jag började med det här bloggandet, så jag fortsätter låta bli att avge löften om kommande blogginlägg och går och drar täcket över öronen.

(Kuriosa; i nästan 25 år av mitt liv var jag tvungen att ha täcket över det uppåtriktade örat ifall jag sov på sida, efter att ha sett en snutt av en scifi-film där igel-liknande maskar kröp in genom öronen på folk och spann ett nät runt deras hjärna. Huu.. jag ryser fortfarande av den minnesbilden..)

Jag tror jag är ett mumintroll. Jag borde ha gått i ide i oktober!

Den här gången var det faktist inte meningen att bara lämna bloggen så här.. öde och tom.. ett utmattat litet barn som glor trött på dig varenda gång du bestämt dig för att titta in.

Men det är november och jag har varit så fruktansvärt trött själv. Den här månaden har verkligen sugit musten ut mig. Fy bubblan så trögt det är med november!

Och så var det också det där städprojektet. Jag höll på att inleda en diskussion med Joppe om städning här hemma, men direkt presenterade han ett argument som fick mig att inse att jag inte skulle gå segrande ur diskussionen, så jag fick skjuta upp den till en tidpunkt då jag känner mig självsäkrare.. Under tiden har jag städat skåp.

Jag hittade min stora platsback full med CD-skivor. Jag plockade fram en liten vit pafflåda som skulle rymma ca 15 cd:n, och tänkte att den säkert räcker för de skivor jag bara måste spara, och så kan jag sälja eller donera bort resten. Jag gick igenom hela backen och konstaterade att jag eventuellt kunde tänka mig att avstå från Hitti Buumi 5 och en cd med skumma jul-låtar på finska... Resultatet blev att jag donerade bort själva pafflådan och stuvade tillbaka cd-plastbacken i skåpet.

Jag hittade min gamla dagboksgömma och bläddrade bland annat i min gamla kalender från år 1995 och dagboken från sommaren 2007. Det skuffade in mig i en viss nostalgi-obalans som höll i sig i nästan en vecka. Nu är jag tillbaka i år 2014 och trivs riktigt bra med det.

Jag kollade igenom bokhyllan och konstaterade att vi har samma bekymmer som vissa har när de kollar igenom garderoben; alldeles för många böcker, men aldrig något att läsa (alltså just DET problemet har väl folk sällan med garderoben, men.. äh..)

Dessutom bestämde jag att Joppe och jag nu kommit så långt i vårt förhållande att vi börjar vara mogna för gemensam verktygsback. Inte så tokigt!

Men nu börjar de flesta skåp vara genomgågna, och jag har faktist lyckats förpassa en del grejer till antingen soptippen eller kierrätyskeskus. November börjar så småningom lida mot sitt slut, det har snöat och det finns hopp om att tröttheten så småningom släpper.

Varenda gång jag avger löfte om att i ett senare skede blogga om något speciellt så tappar jag all inspiration jag haft att blogga om det, så den här gången ska jag inte lova att blogga om julfiilis, buu-dag eller enbarns-funderingar.

Ett mycket trött litet barn

Idag har jag på Facebook varit tacksam för att ha ett jobb jag trivs med (inkluderande kolleger jag också trivs med), för att helt av en händelse ha märkt att vi ju faktist har Vem ska trösta knyttet i bokhyllan, och för att ha hittat lite rester i frysen och sluppit stora delar av matlagandet.

En av huvudorskaen till de två sista tacksamheterna var att Kia idag för första gången inte har sovit dagssömn på dagis. Eftersom hon somnade ca halv elva igår kväll och dessutom var vaken en lång stund mitt på natten, och aldrig har tyckt att det är en rolig idé att stiga upp före kl.8 annars heller, så kändes det lite olycksbådande. Dagis hade hon ju såklart klarat bra, men redan i dagistamburen låg hon såklart på golvet och grät och bankade nävarna i golvet och ville inte si och skulle inte så, och så hade vi en och en halv lite jobbig eftermiddagstimme då det allra mesta gav upphov i illvrål och gallskrik.

Men köttsås ur frysen räddade middagen, och så just precis, när jag tyckte att jag försökt allt annat, och hon i och för sig inte gallskrek mera, men istället obevekligen höll på att somna i spaghetti-tallriken (och inte ens piggnade till av löftet om russin till efterrätt) så kom jag på att jag i bokhyllan sett något som misstänkt mycket såg ut som Vem ska trösta Knyttet. Den fungerade, och efter att vi läst boken åt vi russin, och efter russinen kom Joppe hem, och sen gick resten av kvällen på tidvis lite hysteriskt övervarv, men hyfsat humör ändå.

Och ikväll har hon somnat klockan åtta, så så länge hon inte drar till med någon superlång vakarstund under natten så borde hon vara lite lite piggare imorgon.

Tacksamhet och otacksamhet

Jag blev tacksamhetsutmanad på Facebook för några dagar sedan och bestämde mig för att påbörja projektet idag (igår, måndag). Malin förklarade inte riktigt vad det gick ut på, och jag har inte följt alla tremiljarder andra tacksamma människor på facebook så koncentrerat, men det handlar visst om att i fem dagars tid lista saker man är tacksam för. Jag trodde det var tre saker per dag, men såg sedan på någon annans tacksamhetspost att det var fem. Jag tänker dock låtsas som att jag inte märkte det, för tre känns bättre. Dels överkomligare, men också bättre. Tre är ju liksom det heliga talet.

Så idag berättade jag då att jag är tacksam för själva utmaningen (visst är prutthurtighet (vilket jag kan tycka att tacksamhetsutmaningen är) otroligt irriterande, men när man går omkring och novemberdeppar och bara suger åt sig frustrationer och negativa händelser hela tiden så är det ganska hälsosamt att tvingas tänka tvärtom (men jag lovar att här på bloggen följa upp med en otacksamhetslista då tacksamhetsdagarna är slut, för det är nog trots allt mer underhållande (så länge otacksamheterna är av vardagligt slag, vilket de, tacksamt nog, brukar vara i mitt fall))), för långlunch hos mammalediga kollegan Heidi (inte tappade ni väl förresten bort er efter superlånga trippel-parentesen just? det här var faktiskt en alldeles språkligt korrekt fortsättning på den ursprungliga meningen) och för föräldrar som vill och kan umgås mycket med Kia.

Nu riktade jag ju min tacksamhet till specifika personer, men jag började fundera på om det går att känna en sådan där överspännande tacksamhet mot världsalltet i största allmänhet om man inte är religiös. För en dryg månad sedan skrev jag om min djupa tacksamhet över att bussolyckan inte gick värre. Jag märkte genast nästa gång jag läste inlägget att tacksam var fel ord (men jag orkade inte ändra). Glad? Ja! Lycklig? Ja! Lättad? Ja! Men tacksam? Mot vem? Busschauffören? De personer och trafikljus tidigare under cykelturen som försinkat min färd med sammanlagt två sekunder? Nä, det var nog åtminstone inte så jag menade. 

Om man inte tror på en gud; kan man då vara sådär i största allmänhet tacksam? Och om man inte är det, är det då inte hemskt otacksamt?

Svåra frågor det här? Någon ateistisk läsare som vill hjälpa mig att komma till rätta med det här? (Eller religiös för den delen! Alla synpunkter välkomna!)