Vattkoppor och annat lösryckt dravel

Igår kväll kom vattkopporna. Ganska skönt egentligen, att nu slippa gå omkring och vänta och fundera.  Och åtminstone hittills verkar det som om Kia har en mycket lindrig variant. Jag har inte ens idats försöka fota, för jag tror inte prickarna skulle synas på bilderna. Men det kan ju såklart utvecklas till något värre ännu.

Det jag funderat på, nu när vattkopporna kom, är om den ena enorma prick hon fick vid mungipan redan för flera dagar sedan också är en vattkoppa. Antagligen är den det, och i så fall hann Kia vara på dagis med vattkoppor i flera dagar, och det var kanske inte så lyckat. Men den var så ensam, så länge, och så malplacerad, att vi avfärdade den som något annat. Fortfarande är den så olika alla hennes andra prickar att jag inte riktigt vet vad jag ska tro om den.

Vattkoppor har inneburit lite Mumin igen. (Inte SÅ mycket, för sjukdomen har inte påverkat Kias ork och humör, så jag har försökt hitta på andra grejer att göra.) Idag såg vi ett avsnitt där Muminmamman beger sig ut på en resa på egen hand och resten av familjen får klara sig utan henne i två hela dagar, och det blir ingenting för de bränner vid maten och blir helt slut av allt städande trots att alla hjälper till, och så tänker de med beundran och tacksamhet på muminmamman som gör ett så hårt jobb. ("Jag visste inte att hushållsarbete var såhär tungt!" stönar muminpappan ytterst pedagogiskt). 

Och jag tänkte lyckligt på hur skönt det är att familjens matintag och lägenhetens städighet inte påverkas det minsta av om jag råkar vara borta några dygn. Det fungerar precis lika bra (eller precis lika dåligt.. det beror ju på hur man vill se saken.. men "precis lika" var liksom den viktiga poängen) oberoende av vem av oss som sköter rumban.

Annars rullar livet på. Vi försöker få Kia att göra fler saker själv (klä på sig åtminstone det som vi vet att hon klarar, gå på wc själv, hämta saker själv, gå själv också lite längre sträckor...) men det går med varierande framgång. På dagis viskar hon fortfarande, i den mån hon talar alls, men nu är det ju inte speciellt förvånande med tanke på att hon varit där bara ungefär varannan vecka de senaste tre-fyra månaderna. 

Och så njuter jag så fruktansvärt mycket av det fina vårvädret, men är ändå inte jätteledsen över snöslasket och minusgraderna som lär ska råda från och med lördag åtminstone hela resterande delen av 10-dygnsprognosen. Jag hoppas bara att J hinner paddla lite innan det fryser på igen..