Snörvel

Det är knappast så roligt att läsa om våra sjukdomar i inlägg efter inlägg. Men det är ju inte så roligt att ha dem heller.

Med vattkopporna måste jag säga att vi haft tur. Inga andra problem än prickarna (typ feber eller liknande), ganska få prickar och bara en natt som de kliade så att Kia hade svårt att sova (i någon timme). 

Enda problemet är faktist att prickarna är så små att det är svårt för ett otränat öga att se om de kommit till skorv-stadiet, vilket skulle betyda att hon kunde gå tillbaka till dagis.

Snörvlandet i rubriken syftar på mitt eget mående, och jag skulle inte tycka speciellt synd om mig annars, men nu skulle det inte alls förvåna mig om jag smittar ner Kia och hon blir flunssig.. igen...

Det är ju inte så att det är exeptionellt synd om just oss. Jag börjar förstå att det är såhär det är att ha småbarn. Varför har ingen berättat det? (eller är det bara jag som inte lyssnat?) Att i en familj med en två-åring är någon sjuk 70% av tiden. (Det där var ingen vetenskapligt belagd siffra. Ens nästan. Jag drog den ur huvet, och huvet tyckte den lät bra.) 

Av de 10 veckor som Kia borde ha varit på dagis sedan årsskiftet har hon varit där 5,5. Jag har varit sjuk tre gånger under samma period. Joppes sjukor har jag inte räknat, men de är väl ca lika många.

Och då har vi som sagt bara ett barn. Hur hinner flerbarnsfamiljer överhuvudtaget göra något annat än hosta?

Nå, i och för sig vet jag nu inte på vilket sätt det skulle ha gjort mig till en lyckligare människa om någon skulle ha berättat att det förhåller sig så. 

Vi snörvlar vidare och hoppas att det blir bättre i maj. (April har jag inget förtroende för.. Jag blir alltid förkyld i april.)