En veckorapport

Jag bloggar för lite om vad vi gör. Jag tror för mycket på att jag kommer att komma ihåg hur det är just nu, och jag tror för lite på att något alls är intressant.

Här kommer vår vecka:

På måndag var jag ledig. Jag firade dagen med att klippa håret, simma och städa (hmm.. gjorde jag månne det, eller är det bara minnet som gör mig flitigare?).
För ungefär två år sedan köpte vi en bär-rinkka att bära Kia i på längre utfärder. (Jag bloggade visst om det). Tyvärr blev våra vandringsplaner inte riktigt av, så vi har inte just använt den. Men på måndag kom den i användning igen. Vi tog en promenad till Omppu. Kia börjar ju nog kanske vara lite i största laget för rinkkan, men hon tyckte det var hur roligt som helst att åka i den.
Jag gick till apoteket medan Kia och Joppe roade sig i Omppus lekhörna.

På tisdag inledde jag min navigationskurs. Jag har bestämt mig för att bli världens bästa skeppare i teorin. Att bli det i praktiken skulle kräva en massa segling, och jag vet inte om jag riktigt skulle vilja hinna med det utöver allt annat kul man vill göra på sommarhalvåret. Men navigationskurs är kul!
Nvigationskurs innebar 12 timmar på Scoutstationen, och det tog jag sen favorit i repris med på onsdag.
Vad som hänt hemma under de darana har jag därför ganska dålig koll på

På torsdag började vi dagen med utvecklingssamtal (om det nu heter så) på Kias dagis. Det var roligt att få sitta och diskutera sitt eget barn med någon som inte är nära släkt med henne men ändå genuint intresserad (å yrkets vägnar såklart, men ändå). På det hela taget fick vi godkänt alla tre (och mormor också). Kias svagare sidor är att hon sällan tar egna initiativ. Fast hon vet exakt hur saker ska göras så vågar hon inte göra dem innan någon bekräftat att det är okej. Styrkor är att hon är intresserad, nyfiken, kommer överens med folk, iaktar mycket, ivrigt med i allt de gör. Leker gärna både med andra barn och ensam.
För egen del insåg jag att jag borde prata ännu mer med personalen; om vad de gjort på dagarna (frågar man Kia själv berättar hon att de har ätit mat.. det är inte så informativt i längden, med lite bakgrundsinfo skulle det vara enklare att diskutera dagisdagen); om vad Kia gör, tycker om, berättar och leker hemma och om hur fruktansvärt öjda vi är med det där dagiset. Ofta ger man ju feedback bara när det finns någt begativt att säga. Men jag kan inte komma på något negativt vi tyckt om Kias dagis, så det blir liksom inte ens sådan feedback..
Vi satt som sagt över en timme och pratade. Under tiden härjade Kia på på dagis som vanligt och hann glömma att vi var där. Förvånansvärt bra klarade hon ändå chocken att få se oss igen och sen få se oss gå iväg, glatt vinkande. På kvällen pratade hon en hel del om saken, men bedyrade att "o ja vintta åt er! o ja be int letten!"

Fredag var en fint-väder-dag, vilket väl nog gällde för de flesta andra dagarna också, men fredag var enda dagen då jag faktist testade på att vara utomhus lite mer än bara under resan till och från jobbet.
Jag hämtade Kia från dagis och vi promenerade upp till "Tåg-parken" i Olars centrum. Efter att ha lekt där en lång stund träffade vi Joppe och gick till Road House på middag. Kia ville sitta i en barnmatstol. Det vill hon alltid när vi är på roadhouse, och det börjar bli lite knepigt att få in henne i den.

På lördag kom bärrinkkan i användning igen. Vi gick till Omppu för att köpa en present inför 4-årskalaset som Kia var bjuden på på kvällen. Jag hade siktat in mig på något utomhus-spel-aktigt, men det är tydligen för tidigt för sånt så utbudet av utomhusleksaker inskränkte sig till sandlådsleksaker, och jag antar att en 4-åring har vad hen behöver av sådana, och kanske inte tycker de är så himla häftiga.
På hemvägen gick Kia och jag via "stora parken" medan Joppe gick in och lagade lunch

Medan Kia sov tog jag en lång vagnpromenad och njöt av solen.
Efter mellanmålet gick vi sen iväg på 4-årskalas. Det var ett enormt kalas med massvis med barn och minst lika många vuxna som yrade omkring i en stor lokal full med spännande rum. Och helt galet goda kakor och muffinsar och cakepops och pizzabitar. Riktigt kul att träffa Kias dagiskompisars föräldrar lite längre stunder än snabba Hej i dagisdörren.
När vi gick fick Kia en ballong som hon blev väldigt glad över. "å dä tå KIA tå att man vet att de e MIN" trodde hon.

På hemvägen fotade jag också ett av de många byggprojekten som är på gång. Området mellan Mattby och Olars är ett enda jättestort bygghåll som rymmer flera olika husbyggen, utvidgning av Omppu, brobygge, någon form av nedläggning av någonting under vägen (tror jag). Ja, och så Metron såklart.

Och så blev det söndag, och just den här söndagen innebar två grejer. För det första sommartid, och det där med att ändra klockan är ju verkligen inte någon favoritsysselsättning. Jag tycker man borde sluta med det fjanteriet asap! den här gången var det ändå inte så traumatiskt, för Kia har vaknat ganska exakt kl.7 hela veckan, så när hon idag vaknade ganska exakt kl.8 så vågade jag lita på att min telefon förstått att uppdatera sig.

För det andra innebar den här söndagen att jag inledde paddlingskarriären. 17,5 kilometer påstod min SportsTracker att vi paddlade, och jag misstänker att den kan ha rätt. Vi var också och kikade på iskantenpå Moisöfjärden och blev i ett skede lite oroliga för att den kanske skulle finnas avsevärt mycket längre in än vår strand, för då skulle det ha varit minst sagt onödigt att lasta upp kajakerna på taket och köra dem till andra ändan sommaröarna. Men som tur hittade vi isranden några hundra meter ytterom stranden, så det var bara att vinka glatt åt den och sen vända och paddla tillbaka.

Nu är veckan slut, och nästa vecka är det april och nästan min födelsedag och Navigatorbal och fint väder! Sånt blir man ju bara glad av.

FotoUTMANING: skor

Att ta en bild på mina snyggaste skor visade sig verkligen bli en utmaning.

1. För det första är det det här med skor... Jag bryr mig liksom inte. Och jag är helt galet irriterad på att man, trots totalt ointresse för skor, måste ha så många.. skor man kan vandra i våta träsk med, skor man kan bestiga fjäll med, skor man kan springa med, skor man kan ha på vintern när det är minus 20 och snö, skor man kan ha på våren när det är 0 grader och slask, skor man kan ha på sommaren då det är +20... Helst skulle jag leva i vandringssandaler, men det går ganska få månader per år.

2. För det andra var det svårt att hitta på hur skorna skulle fotograferas, eftersom det känns fånigt att ha ett foto på enbart ett par skor. Och att själv fota sina fötter när man har skorna på dem känns jobbigt, och att be någon annan fotografera dem känns fånigt..
Nå, ett litet barn är ju alltid ett tvärsäkert kort när man vill ta en intressant bild, tänkte jag.



Kia höll inte med...

3. Och det är riktigt tur för de här skorna att rubriken var "snyggaste" skor och inte "favoritskor" för de här skorna tappade största delen av sitt existensberättigande idag då jag tack var dem gjorde en fullkomligt oplanerad och allt annat än elegant kullerbytta mitt i Kampen när jag försökte (och faktiskt trots alla missöden lyckades) hinna med min buss.
Jag började springa -> Jag kände hur foten jag hade tyngden på slintade iväg åt fel håll -> jag flög genom luften och hann tänka "nejmenherregudvaddethärkommerattvarapinsamt!!"--> jag landade... och har nu ont i hela kroppen och antagigen mycket snart stora blåmärken på knän, och armbågar.

Inga favoritskor nej.

Fotoutmaning 1:skärmdump

Jei! Just när jag konstaterade att jag borde fota mera så hittade jag en fotoutmaning på Peppes blogg! Jag stjäl den! Jag hittade inte (och vägrade söka) direktiv för under vilken tidsperiod man ska klara av utmaningen, så jag har hur mycket tid på mig som helst!

1. En skärmdump på din skrivbordsbakgrund på datorn 

2. En bild på dina snyggaste skor 

3. En bild på en fantastisk människa 

4. En bild på någonting du kan mycket om 

5. En bild på en förebild 

6. En bild på någonting du vill lära dig mer om 

7. En bild på något du är ruskigt bra på 

8. En bild på en mycket betydelsefull person i ditt liv, som du aldrig träffat 

9. En bild på en artist du lyssnar mycket på 

10. En bild på ett utav dina tjusigaste plagg

11. En bild på din favoritblomma


Här kommer då första bilden:



Om vi säger såhär: 1. jag använder desktopen rätt mycket som "första förvaringsplats" 2. jag flyttar rätt sällan grejerna vidare till vettigare mappar..

Upprepningar

1. Jag har absolut ingenting emot att Kia någon gång nu och då kommer hem med målade naglar från dagis, men jag tycker det är en smula ironiskt om jag måste förse hemmet med en flaska nagellacksborttagningsmedel för en två-årings skull..
(Fast det måste jag såklart inte.. nagellack växer bort med tiden, och dessutom har mormor tjänstvilligt redan förra gången meddelat att hon äger nagellacksborttagningsmedel.)

2. Kia äter antibiotika igen. Fjärde kuren på två månader. Är det ens hälsosamt? Denna gång är det inte öronen (men antibiotikakuren rekommenderades under öronkontrollen, så det är liksom deras fel i alla fall).

3. och som 2:an antyder så är ju då alltså Kia sjuk igen. Hosta och snuva. Antagligen mitt fel, för jag har lidit av samma sak i en vecka. Enligt öroninflammationskontrolläkaren beror hostan antagligen på snuvan, och snuvan antagligen på en inflammation (/infektion? omedicinska Gunzi vet inte riktigt skillnaden...) någonstans i gångarna kring näsan.. därav antibiotikan.
Men Kia var på dagis ännu på fredag och åtminstone just nu verkar det ganska troligt att hon kan gå dit igen på måndag, och hon är på helt okej humör, och orkar med det mesta, och kan vara ute en del, så det må nu vara hänt..



Andra saker jag tänkt på på senaste tiden är bland annat:

- att jag inte har något emot tanken att sommarlovet skulle skjutas fram med några veckor. Den insikten förvånade mig otroligt mycket, för jag är ju värdens mest inbitna "allting-ska-vara-som-det-alltid-har-varit"-människa. Enda problemet som jag inte hittade någon omedelbar lösning på var det där med scoutläger. Ett framskjutet sommarlov skulle betyda att den ultimata lägerveckan infaller mitt under sommarlovet, och då är den inte så ultimat mera. Fast kanske den nya ultimata sommarlovsveckan kunde bli slutet av juni istället, och det kunde fungera lika bra.

- att jag inte kan låta bli att tänka att människor som tvärsäkert påstår att de aldrig ångrar sig, för att de tycker att det är slöseri med tid, bortkastad energi eller att allting som händer ändå haft en mening eller något annat klyschigt... att det är människor som helt enkelt aldrig gjort något fånigt.
(Jag är en person som ångrar det mesta jag gör. Om det inte är "att" så är det åtminstone "när" eller "hur" eller "med vilken inställning")

- att jag egentligen inte alls gillar Cokis, men att det är något i formen och utseendet på de där glasflaskorna (eller de smala höga burkarna) som tilltalar mig så mycket att jag får huta argt åt mig själv varje gång jag går förbi limuhyllan. Lyckad marknadsföring där.

- att jag valde helt fel glasögon under glasögonshoppandet förra veckan. (på tal om att ångra saker). Nu spanar jag in alla glasögonerbjudanden jag passerar och tänker att jag antagligen snart är ägare till en massa par glasögon. Ett par för varje veckodag, kanske?

- att jag borde fota mer. Jag borde fota Kia mera, och så borde jag börja fota också andra saker än bara Kia. Och jag borde göra det med min riktiga kamera, som jag inte använt sedan jag skaffade smartphone.

Snörvel

Det är knappast så roligt att läsa om våra sjukdomar i inlägg efter inlägg. Men det är ju inte så roligt att ha dem heller.

Med vattkopporna måste jag säga att vi haft tur. Inga andra problem än prickarna (typ feber eller liknande), ganska få prickar och bara en natt som de kliade så att Kia hade svårt att sova (i någon timme). 

Enda problemet är faktist att prickarna är så små att det är svårt för ett otränat öga att se om de kommit till skorv-stadiet, vilket skulle betyda att hon kunde gå tillbaka till dagis.

Snörvlandet i rubriken syftar på mitt eget mående, och jag skulle inte tycka speciellt synd om mig annars, men nu skulle det inte alls förvåna mig om jag smittar ner Kia och hon blir flunssig.. igen...

Det är ju inte så att det är exeptionellt synd om just oss. Jag börjar förstå att det är såhär det är att ha småbarn. Varför har ingen berättat det? (eller är det bara jag som inte lyssnat?) Att i en familj med en två-åring är någon sjuk 70% av tiden. (Det där var ingen vetenskapligt belagd siffra. Ens nästan. Jag drog den ur huvet, och huvet tyckte den lät bra.) 

Av de 10 veckor som Kia borde ha varit på dagis sedan årsskiftet har hon varit där 5,5. Jag har varit sjuk tre gånger under samma period. Joppes sjukor har jag inte räknat, men de är väl ca lika många.

Och då har vi som sagt bara ett barn. Hur hinner flerbarnsfamiljer överhuvudtaget göra något annat än hosta?

Nå, i och för sig vet jag nu inte på vilket sätt det skulle ha gjort mig till en lyckligare människa om någon skulle ha berättat att det förhåller sig så. 

Vi snörvlar vidare och hoppas att det blir bättre i maj. (April har jag inget förtroende för.. Jag blir alltid förkyld i april.)

Kvälls-strategi

Nämnde jag att vi försöker uppmuntra Kia att göra fler saker själv? Bland annat somna själv? En taktik som fungerade ungefär de två första gångerna var att säga "Jag går och [insert lämplig aktivitet here], ropa sen om du behöver något!" Efter de första gångerna har den uppmaningen resulterat i en lång ström av "pappaa-pappaa-pappaa-pappppaa-papaaaaa-pappaa..."- eller "mammaa-mammaa"-ropande, och då är man ju lite i pisset eftersom man lovade komma om hon ropade.

I sovfallet slutar det sen med att hon kommer springande och vill vara med.

Vi behöver en annan strategi!

Home-office

Här sitter jag och jobbar på framsidan medan Kia gör akrobatiska övningar på baksidan. Ibland. Klättrar hon tvärs över mitt huvud ner i min famn och hjälper mig att skriva.

"Men ja vill bava tycka på en!" säger hon och trycker k som i kia, y som i ylva, a som i aino och på w som i mamma opponer.

Vattkoppor och annat lösryckt dravel

Igår kväll kom vattkopporna. Ganska skönt egentligen, att nu slippa gå omkring och vänta och fundera.  Och åtminstone hittills verkar det som om Kia har en mycket lindrig variant. Jag har inte ens idats försöka fota, för jag tror inte prickarna skulle synas på bilderna. Men det kan ju såklart utvecklas till något värre ännu.

Det jag funderat på, nu när vattkopporna kom, är om den ena enorma prick hon fick vid mungipan redan för flera dagar sedan också är en vattkoppa. Antagligen är den det, och i så fall hann Kia vara på dagis med vattkoppor i flera dagar, och det var kanske inte så lyckat. Men den var så ensam, så länge, och så malplacerad, att vi avfärdade den som något annat. Fortfarande är den så olika alla hennes andra prickar att jag inte riktigt vet vad jag ska tro om den.

Vattkoppor har inneburit lite Mumin igen. (Inte SÅ mycket, för sjukdomen har inte påverkat Kias ork och humör, så jag har försökt hitta på andra grejer att göra.) Idag såg vi ett avsnitt där Muminmamman beger sig ut på en resa på egen hand och resten av familjen får klara sig utan henne i två hela dagar, och det blir ingenting för de bränner vid maten och blir helt slut av allt städande trots att alla hjälper till, och så tänker de med beundran och tacksamhet på muminmamman som gör ett så hårt jobb. ("Jag visste inte att hushållsarbete var såhär tungt!" stönar muminpappan ytterst pedagogiskt). 

Och jag tänkte lyckligt på hur skönt det är att familjens matintag och lägenhetens städighet inte påverkas det minsta av om jag råkar vara borta några dygn. Det fungerar precis lika bra (eller precis lika dåligt.. det beror ju på hur man vill se saken.. men "precis lika" var liksom den viktiga poängen) oberoende av vem av oss som sköter rumban.

Annars rullar livet på. Vi försöker få Kia att göra fler saker själv (klä på sig åtminstone det som vi vet att hon klarar, gå på wc själv, hämta saker själv, gå själv också lite längre sträckor...) men det går med varierande framgång. På dagis viskar hon fortfarande, i den mån hon talar alls, men nu är det ju inte speciellt förvånande med tanke på att hon varit där bara ungefär varannan vecka de senaste tre-fyra månaderna. 

Och så njuter jag så fruktansvärt mycket av det fina vårvädret, men är ändå inte jätteledsen över snöslasket och minusgraderna som lär ska råda från och med lördag åtminstone hela resterande delen av 10-dygnsprognosen. Jag hoppas bara att J hinner paddla lite innan det fryser på igen..

Klotter

Kia vet att det är hon själv som är orsaken till de flesta färgglada streck som kan hittas på fel ställen; väggar, skåpdörrar, soffbord etc.

Så när hon fick syn på tatueringen som jag har på axeln utbrast hon stolt att "Oj! Kia ha iita på mamma!"

Årliga kvinnodagsfrustrationen

Internationella kvinnodagen till ära har jag funderat på varför jag blir så fruktansvärt igelkottstaggig av att se folk (män och kvinnor) gratulera annat folk (uteslutande kvinnor) på kvinnodagen. Uppvakta kvinnor med blommor och choklad och överhuvud taget antyda att kvinnodagen är en dag då kvinnor ska skämma bort sig själv lite extra med något fint, gott, dyrt eller vackert.

För allt det där sker ju i allra största välmening. Också jag tycker om blommor och choklad och varför inte utnyttja varje chans att få skämma bort sig själv?

Kvinnan i TV-Lotto förklarade, intet ont anande, det största problemet för mig genom att glatt leende konstatera åt den andra kvinnan i programmet att kvinnodagen ju lite har bytt betydelse och blivit en "naisten hemmottelupäivä". Och plötsligt förstod jag, att det handlar inte om att folk är obildade och inte känner till kvinnodagens syfte. Det handlar om att de inte tycker att det är viktigt.

Och jag blir så arg! Så trött och ledsen. Det finns både i Finland och i allra högsta grad i många andra länder problem och missförhållanden som drabbar specifikt kvinnor. Att flamsa bort den här dagen med rosor och kommersiellt myspys känns värre än att bara strunta i hela dagen. Upplever man att alla kvinnorelaterade problem är helt avskaffade så kan man väl helt enkelt låta bli att uppmärksamma kvinnodagen och leverera sina rosor med en annan motivering.

Och visst! Det finns orättvisor och missförhållanden som drabbar specifikt män också, både i Finland och i resten av världen. Det finns också en internationell mansdag. Den inträffar 19 november. Och det finns en jämställdhetsdag som infaller 19 mars. Allas behov är med!

Jag insåg också problem nummer två. Det är mer flummigt, kanske mer "bara jag" och kanske mest ett missförstånd och /eller ett attitydproblem från min sida.

Myspyset kring kvinnodagen får mig att känna press på att det är väldigt viktigt att jag är just kvinna. Och att det finns ett definierat sätt att vara kvinna på som det är viktigt att jag uppfyller. Och jag trodde att kvinnodagen liksom handlade om att komma bort från det. Visst, det finns situationer där det att jag är kvinna är viktigt, och det finns människor i min närhet som gärna får se mig som kvinna OCKSÅ.

Jag känner inte att det att jag är kvinna begränsat mig. Jag känner mig nästan aldrig nedvärderad på grund av att jag är kvinna. Utom då 8.3.

sjukdomsrapport

Jag har inte bloggat på länge. Det är inte roligt när vissa av oss bara är sjuka hela tiden.
Kia klarade en hel fem-dagars-vecka på dagis innan sjukdomen slog till igen, och den här veckan har hon nu hittills varit hemma. Ännu för ca två timmar sedan var hon i så dålligt skick att jag funderade på om vi skulle ta det sjunde (+3) läkarbesöket på sju veckor redan ikväll eller om vi skulle vänta med det till genast imorgon på morgonen.. men sen hände något, och nu är det plötsligt ett överenergiskt, glatt jollrande barn som ligger och sparkar på tangentbordet och med största sannolikhet kommer att hålla oss vakna långt in på natten för att hon inte själv vill sova. Fortsätter det så här så kan hon gå till dagis på fredag! (Fast sådär ska man ju aldrig säga. Hostatacken dök upp exakt när jag skrivit färdigt meningen.)

Några vattkoppor har vi inte ännu sett till. Det är idag exakt två veckor sedan de dök upp på vårt dåvarande sällskap, så om de kommer alls så ska de komma snart. Väntar med spänning på att se om de dyker upp eller inte!

Har jag något annat att tala om än sjukdomar? Jag tror inte det. Inte just nu i alla fall, för min mage kurrar, och Kia hoppar jämfota av iver, för jag lovade att hon får komma med och äta smörgås efter att jag skrivit färdigt, trots att hon egentligen haft läggdags för länge sedan. Det finns en hel del fördelar med att vara sjuk också...