En sån dag idag

Idag har jag:

- inte hittat mina hemnycklar

- trots det gått ut i parken med Kia (med avsikten att förr eller senare sticka mig in hos mina föräldrar för att låna deras nyckel).

- där i parken insett att Kia inte hade blöja och att jag varken tagit med mig sådana eller några som helst byteskläder åt henne

- skyndat iväg till föräldrarna och där ätit medhavd fisksoppa och slöat en stund medan Kia lekte med morfar och inte ville att jag skulle vara med

- gått på en lång höst-skogspromenad medan Kia sov i vagnen

- tänkt att jag svänger in via butiken och köper lite mellanmål på väg hem

- vid kassan insett att jag inte hade plånboken med. Rusade hem för att hämta den

- hemma insett att det ju inte var hemma, utan hos min föräldrar som jag glömt plånboken

- rafsat ihog kringspridda 2€-slantar och rusat tillbaka till butiken för att betala med dem.

- hittat mina nycklar, lämnat tillbaka föräldrarnas nyckel, återförenats med min plånbok.

Hypnotiserad och avslappnad?

Det har varit en fullspäckad dag. Jag befinner mig alltså på ett seminarium/en utbildning/en träff (jag vet inte riktigt vilket.. ingen annan verkar heller riktigt veta) för alla utbildnings- och programinriktade förtroendevalda och anställda inom Finlands Scouter med distrikt. 
Många nya tankar som jag kanske bloggar om senare, men nu ska jag berätta för er om hypnotisören.

Vi hade ett avslappnande kvällsprogram som gick ut på att vi skulle välja en plats och en ställning som kändes bekväma och så skulle vi lyssna på ett hypnotisationsband. Killen snackade på engelska om hur vi skulle slappa av (och jag slappnade av), släppa våra bekymmer (och jag var såklart tvungen att göra en snabbcheck av alla bekymmer jag har för att vara säker på vad det var jag skulle släppa). Han pratade om hur vi inte behövde bekymra oss för ljuden omkring oss, för de skulle bara hjälpa oss att slappna av mer (och jag kände mig tacksam, för annars skulle jag ha stört mig på folk som smällde i dörrar eller hostade eller rörde på sig), och han nämnde att det inte gör något om våra tankar tvinnar på i huvudet, det är bara att slappna av och låta dem tvinna (och jag riktigt log av lättnad, för det var klart att tankarna snurrade).

Jag slappnade av, jag andades lugnt, jag tänkte att jag faktiskt på riktigt kan släppa alla måsten och bekymmer för de här 20 minutrarna och bara slappna av.

Rösten malde på med lugn och entonig stämma: Imagine yourself standing on the top of a beautiful...

…mountain! tänkte jag lyckligt och stod där uppe på toppen och skådade ut over det vackra landskapet som bredde ut sig framför mig. Andra bergstoppar i fjärran, en spegelblank sjö en bit bort, gröna skogar, skymning. Lycka!

... staircase. sade rösten. 

STAIRCASE??? Vafan? Vad är det för vackert med en sån?

  

Okej Gunzi, give it a try! Beautiful staircase. Fantisera, fantisera, fantisera! Rösten beordrade oss att vandra ner för trappan ett steg i taget och såklart slappna av mer och mer för varje steg. Panikpanikpanik! Till slut grabbade jag tag i den enda trappa jag klarade av att skapa i min fantasi. Trapphuset hemma i Olars. So far from beautiful, men det fick duga!

Rösten guidade oss ner för det sista trappsteget och fortsatte lugnt och monotont:

You´re standing in a beautiful...

…garden! tänkte jag, och såg framför mig Den hemlighetsfulla trädgården som jag tänkte mig den när jag läste boken när jag var liten. De höga stenmurarna täckta av murgröna, buskarna, blommorna, fåglarna som kvittrad i träden. Vackert vackert! Nu är jag med igen!

...corridor. sa rösten. CORRIDOR?? Han uppmanade mig att se framför mig den otroligt vackra korridoren med sina vackra konstverk, statyer och vackra dyra textiler. Han uppmanade mig att vandra fram genom korridoren och njuta av dess underbara prakt.

Jag tvärstannade och fräste argt åt honom att han alldeles tydligt inte känner mig över huvudtaget och sen slutade jag lyssna. Han pratade på i närmare 15 minuter till, men jag ignorerade honom surt.

Fredag kväll

Det är fredag kväll och jag njuter av det, trots att jag ibland påminns om att jag ändå ska stiga upp kl 6 imorgon och åka iväg på jobb och stanna borta till söndag eftermiddag.

Kia verkar inte det minsta bekymrad över detta. När jag berättade för henne att jag ska vara borta log hon glatt och sade "Kia intta mamma!" (intta = vinka).

Jag är egentligen inte heller det minsta bekymrad. Jag gissar att jobbandet kommer att bli givande, och sen har jag måndag ledigt som kompensation. (Kia har också måndag ledig som kompensation. Fasadrenoveringsarbetarna har inte måndag ledig. De ska borra och riva väggar och slänga tegelstenar omkring sig. Det kan hända att Kia och jag spenderar vår lediga kompensationsmåndag någon annanstans än hemma.)

Men sen går veckan, och det blir veckoslut igen och jag är i Borgå fredag-söndag. Och sen går nästa vecka och jag är borta hela måndag, hela onsdag och hela söndag, och sen går ytterligare en vecka och Kia tillbringar lördag-söndag natten hos mormor och morfar (eller så tillbringar de natten här, vi är i vilket fall som helst inte hemma), och så går ännu en vecka och jag tillbringar fredag-söndag i Kristinestad.

Jag vill inte låta som om jag klagar på att jag har mycket att göra. Alla veckoslutsengagemang är väldigt kul eller väldigt givande eller väldigt nödvändiga eller alltihop på en gång.

Men jag får lite-lite knip i magen när jag funderar på att alla dessa roliga och givande och jobbiga veckoslut måste hända i en enda lång rad.

Kommer Kia att börja protestera?
Kommer Joppe att bli sur?
Kommer jag att få hemlängtan och börja gråta?

Följ med min spännande blogg så får du veta hur det går!

I väntan på november,
ha ett bra veckoslut!

Mycket att berätta

Det blir hemskt mycket Kia här i bloggen igen, men hon har också plötsligt hemskt mycket att säga. 

Tidigare har standard "vad-har-du-gjort-idag"-diskussionen låtit såhär:

G: Vad har du gjort idag då?

K: Äta mat!

G: Har du ätit mat? Vad bra! Var det gott?

K: Hett!

G: Oj, var det hett? Då väntade du säkert en stund innan du åt?

K: Nä hett meea!

Och så var det med det.

Men nu har hon börjat berätta mera. Idag har hon till exempel "Butt! Omppu! Tunga! Kappa!" (Åkt buss till omppu där de deltagit i en sångstund och sjungit och klappat. 

Hon har också "Tajppa! Tammo tatta! Kia intta! Enni Oui! Teevee" (Skype:at med fammo och faffa via TV:n och vinkat åt hundarna Eddi och Olli. (Fast helt klart blev det inte för mig om hon sett dem eller inte, för hon berättade också att "Nä Kia itta unndana. Ut!" vilket eventuellt kan ha betytt att de var ute.)

Och så berättade hon en lång ledsen historia om "Kia ei lapio. Ei saa otta minun lapio! Oma lapio. Sano pois täätä!" Men jag förstod aldrig om de var någon som tagit hennes spade eller hon som försökt ta någon annans eller vem som ville att vem skulle gå bort, men jag försökte lyssna och nicka och vara förstående och försäkra henne om att det garanterat finns spadar i parken så att det räcker åt alla.

Och så avslutade hon kvällen med att sjunga tuittii tuittii tähtoneen för sig själv. Jag googlade orden och sjöng med.

Och en massa massa massa annat försökte hon berätta, och jag försökte förstå, och ibland kunde jag inte låta bli att brista i skratt för att hon är så rolig och så ivrig när hon berättar.

Gräl med dockan

Ett av Kias favorituttryck just nu är ett ilsket och befallande POIS TÄÄTÄ!! Hon menar inget illa med det, men tycker det är roligt, och går man faktiskt iväg så tycker hon det är sjukt lustigt, men kommer sen springande för att kolla att man nu inte tänkte stanna borta länge.

Idag på kvällen grälade hon med sin docka. Gång på gång kom hon springande till badrummet, där jag var, och berättade skrattande att "Kia teja tockan pois täätä!" Och så rusade hon iväg till vardagsrummet, där dockan oskyldigt satt i sin vagn, och hojtade Pois täätä!, och sen hörde man igen smattret av springande fötter medan hon sprang tillbaka till badrummet för att upprepa proceduren.

Till slut kände jag mig tvungen att prata lite känslor och hänsynsfullhet, så nästa gång hon kom springande sade jag att "men tänk om dockan blir ledsen när du äger så!?" Kia såg djupt olycklig ut och skruvade ångerfullt på sig. "Vad gör man då?" frågade jag. "Tama!" (krama) sa Kia lite gladare när hon tänkt efter en stund, men hon verkade fortfarande lite bekymrad. Sen fick hon syn på pottan. "Tockan komma kissa potta!" sade hon och tittade hoppfullt på mig. "Kia emta!". Hon rusade iväg efter dockan som sen fick komma med och leka och så var de vänner igen.

Vill själv!

Den här människan vill göra saker själv. 

Hon vill klä på sig själv. Vill breda smör på brödet själv. Vill hälla mjölk i glaset själv, vill peta ut russin ur russinburken själv. Vill skära bröd med den vassa kniven själv. Vill öppna och stänga knepiga grinden till parken själv. Vill klippa naglarna själv.

Det är såklart bra. Mer utmanande, mer spännande och roligare än när hon inte ville göra något själv. Och allt som inte är direkt farligt för henne själv eller någon annan får hon oftast göra själv.

Men jag medger att det är alldeles fruktansvärt prövande för mitt tålamod.

Lördag: maraton, Nicke, och en ny säng

Vid morgonmålsbordet i morse berättade jag för Kia att jag skulle iväg på strandmaraton och skulle vara borta några timmar.

- Kia me'! tyckte Kia

Jag förklarade att det nog inte går för sig, att hon skulle bli hemma med pappa.

- Kia Pappa Ommppu! berättade Kia då bestämt. Joppe lyfte intresserat blicken från tidningen och undrade vad de skulle göra där.

- Åka bil! Tampa bångena!

Omppu har en lekhörna med några sådana där bilar och karuseller som piper och blinkar och rör sig om man sätter i en slant (fast Kia är ännu lika ivrig också utan blinkandet och snurrandet), och en "spelplan" där man bl.a. kan trampa på virtuella ballonger.

Så det var då vad Kia och Joppe sysslade med under förmiddagen medan jag var på Esbo strandmaraton. Nej, jag sprang ju såklart inte. Jag stod med ett gäng scoutkompisar och vattnade löpare vid 4.2 km. En av de saker vi kanske funderade mest på innan löparna kom var hur vi skulle placera ut roskisarna. Det var tydligen ganska onödigt...

Plötsligt dök Nicke upp där mitt i Esbo-skogen, och det var ju kul, för honom ser man ju verkligen inte för ofta. Jag släpade hem honom till oss, och här tittade Kia sedan stumt på honom i ca en halv timme, tills han måste åka vidare.

På kvällen byggde vi äntligen ihop Kias säng. Jag har ju bloggat om den redan för flera veckor sedan, men det hann dyka upp många om och men på vägen innan vi då alltså äntligen idag lyckades skruva ihop den. 

Vi och vi.. Det var väl mest Joppe som skruvade.. Men jag gjorde fula miner med Kia och hjälpte till med hjälpsamma kommentarer som att "den här plankan som du nu skruvat på hur länge som helst medan jag suttit och slö-tittat-på är ju förresten upp-och-ned".

Kia var jättejätte-ivrig. Hon har sovit dagssömn i "riktig" säng på dagis, men det är ju verkligen inte samma sak som att nu ha en riktig säng hemma.

Hon somnade först vid 22-tiden, men det gör hon annars också nu och då, så det behöver inte ha något med sängen att göra.

Jag gissar att hon sover lika bra i nya sängen som i spjälsängen, men det jag är lite nyfiken på är hur länge det kommer att ta innan hon inser att hon kan ta sig ur den här sängen för egen maskin, och hur mycket jobbigare/enklare livet blir sen. (Jobbigare om hon inte hålls i sängen när hon ska sova. Enklare om hon själv kan stiga upp och komma springande när hon behöver nåt.)

Isac

Jag har noterat att en massa unga pojkar ser ut som Isac Elliot. Beror det på att Isac ser ut "som man ska", eller är det så att "man ska se ut" som Isac Elliot?
Eller har jag bara blivit så hopplöst gammal att alla 10-14-åringar ser lika ut i mina ögon?

Djupa filosofiska frågor så här på lördag förmiddag.

Ledtråd

Joppe tyckte att jag måste ge en ledtråd för den där tredje sången, och jag medger att jag kanske avsiktligt lite förvrängde texten för att dölja det ord som jag var helt säker på att annars skulle avslöja låten direkt.

Såhär:

Måmo hatte evva måto tunni tatte tanten

Blev det enklare? Nu syns ordet som gjorde att jag själv kunde identifiera sången. Men jag har å andra sidan sjungit den för henne, så jag kanske har ett visst försprång där.

Sammelsurium

Gissa sången:

1. Inni tii, atta teej

2. Hamma hamma hakki tui sae

3. Momo hattevva måtå tintun atte tanten

Facit kommer om några dagar.

Joppe var ju borta över veckoslutet. I Tanntiki, lärde sig Kia säga, och det ordet får hon användning för snart igen när också mormor och morfar ska dit. Dagarna efter att han kom hem verkade det som om hon lite bråkade med honom för att han varit borta. Pep och blev ynklig så fort han lämnade rummet och funderade mycket på var han var när han var ute. Men så fort han var i närheten ignorerade hon honom och utbrast "Nä! mamma!" så fort det var tal om något som borde göras.

Och han skickade faktist vykort! Himla imponerad blev jag över att han skrivit bokstäverna som Kia känner igen med stora bokstäver (t.ex. underskrivet PaPPa). Det skulle jag aldrig ha tänkt på själv.

Kia och jag stavade oss igenom kortet tillsammans. När Joppe kom hem från jobbet några timmar senare (för från Frankrike hade han såklart kommit långt före kortet) så sprang hon direkt iväg för att "Kia tita pappa tot!"

Idag har vi köpt fyra par underbyxor åt Kia. Dagispersonalen tyckte att hon ska börja vara utan blöja där. Lite bakvänt känns det ju nog. Som om vi skulle vara så tafatta föräldrar att dagis får ta över pott-träningen när vi inte klarar av den. Å andra sidan skulle de ju knappast tycka att hon ska sluta med blöja om det inte skulle finnas någon förutsättning för att hon ska klara av det. Och de förutsättningarna kanske vi har nåt att göra med... Dessutom är jag glad att de har den inställningen, för utan att egentligen ha tänkt på saken så har jag utgått från att de vill att hon är fullständigt torr innan hon får sluta med blöja där. Bättre åt det här hållet.

En lång rad fula ord.

På fredag när jag skulle jobba hemifrån insåg jag att jag glömt datorkabeln på jobbet. (Det fanns ju andra datorer att jobba på, men jag trivs bäst med "min egen")

Idag när jag skulle jobba på jobbet (och stigit upp helt okristligt tidigt för att komma dit tidigt) inser jag att jag glömt datorn hemma...

Nå, åtminstone får jag åka mycket buss. Det är ju säkert roligt på något sätt.

Råddigt på hjärnkontoret

J ska flyga iväg utomlands imorgon. Jag vet när han ska fara och jag vet när han kommer hem, men jag får alltid fundera riktigt pinsamt länge när jag behöver komma ihåg vart han är på väg och vad han ska göra där.

Av någon anledning är min första tanke hela tiden arbetsresa till Oslo. Kanske för att det var det han sysslade med senast han var borta. Tror jag. Det kan ha varit Köpenhamn? Eller Göteborg??

(Den här gången får du nog lov att skicka vykort så att jag sen vet var du har varit!)

Normala människor sover ännu.

Hur man vet att man klivit upp för tidigt idag?
Man stiger in i bussen och visar jobb-nyckel-lätkän för busskortsläsaren.

Föräldraledighetsfunderingar

I morse lovade jag mig själv dyrt och heligt att jag skulle gå och lägga mig DIREKT när  jag kom hem från kvällens möte.

Men så skulle jag bara snabbt ögna igenom bloggarna, och så snubblade jag över föräldra/vårdledighets-jämställdhetsdebatten i Peppes och framförallt Amandas blogg och där fastnade jag ju sen.

Några tankar formulerade sig medan jag läste debatterna:

1. Den här med-tänder-och-klor-fastklamrande tanken många har om att familjerna måste få välja själva. Jag kan lite förstå tanken, men samtidigt tycker jag att 6+6+6-modellen (6 månader för mamma, 6 för pappa och 6 att dela på hur man vill) ju ger ett ganska stort utrymme att välja själv. Det är ingen som säger att pappan MÅSTE vara hemma i 6 månader (eller mamman för den delen). Det är ingen som kommit på tanken att påstå att "Ifall inte din man är hemma några månader så får du inte vara det heller!" Det är bara det att om man väljer att bara ena föräldern är hemma så har man 6 månader mindre att förfoga över.
Det finns säkert någon som tycker att detta inte är samma sak som att själv få besluta hur man vill ha det, men jag tycker det är en ganska bra kompromiss mellan att få välja helt själv och att få nån form av diktering "uppifrån".
I princip avskyr jag att dra in det här om vem som betalar för vad och vem som därför ska få diktera vad som ska få kosta (alltså typ: "eftersom det inte är den lilla familjen själv som står för kostnaderna för föräldraledigheten så borde den lilla familjen inte heller ha rätt att helt och hållet bestämma hur de vill ha det"), men kanske någon form av påminnelse om att en familjs beslut om föräldraledigheten aldrig bara påverkar, eller bara påverkas av, den familjen.


2. Hur varje situation verkar kunna användas som argument för att det är kvinnan som ska stanna hemma. Det här har jag funderat på länge, men nu ramlade jag av misstag över en lista som beskrev precis vad jag funderat på:

Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.

Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.

Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.

Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.

Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.

Listan hittade jag alltså i kommentarsfältet hos Amandas, och dit lär den i sin tur ha hittat från Hanna Rosells blogg, men så långt vill jag inte gå i min källforskning idag, för jag skulle ju faktist gå och lägga mig och vill inte fastna i ännu en blogg inatt.


3. Jag tycker inte att alla föräldrar måste ta ut precis lika lång ledighet. (vi har ju till exempel inte gjort det, så jag skulle kasta ganska stora stenar i  mitt glashus om jag skulle påstå något sådant). 

Jag tror inte att jämnt delad föräldraledighet alltid är lika med fullkomlig jämställdhet, och jag tror inte att motsatsen alltid är lika med motsatsen.

Och även om det skulle vara så så vet jag nu inte om jag tycker att det är så jäkla viktigt att alla är helt 100% jämställda precis hela tiden. (Lite viktigt, nog, förstås.. )

Jag tycker som sagt inte att familjer ska fråntas sin självbestämmanderätt (mer än alldeles lite då..) bara för att "det är skattebetalarna som betalar din föräldraledighet!"

..men jag tycker definitivt att det är bra om det dyker upp lite morötter och piskor "uppifrån" som uppmuntrar (men inte kräver) en större jämställdhet på den här punkten.


(Det här inlägget var inte ett ställningstagande i den nuvarande debatten om regeringens förslag om delad vårdledighet, för det är nog föräldraledigheten jag tycker behöver åtgärdas.)

Tisdagslöftet

Under sommaren städade jag mitt hörn på jobbet så effektivt att folk (inklusive jag själv) fick en liten chock varje gång de klev in i rummet.

I augusti bestämde jag att jag varje tisdag ska röja upp på bordet innan jag går hem för att upprätthålla någon form av ordning.

De flesta tisdagar har detta inneburit att jag rafsat ihop pappren i en prydlig hög som jag sedan spritt ut igen på onsdag.

Idag har jag återgått till vanlig oordning.

Ett foto i timmen

Under en kort period av övermod höll jag på att ge mig in på "ett blogginlägg i timmen", men lyckligtvis bestämde jag mig för att "ett foto i timmen" var en tillräckligt stor utmaning.


Kia och jag har varit lediga idag. Så här såg vår dag ut:


Kl:8 Jag är nästan lite förtjust i våra fasadrenoveringsarbetare. De börjar i allmänhet där vid 7:30, men i ganska maklig takt och fungerar lite som en snooze-funktion till kl.8.
Fast Kia var jag nog ändå tvungen att väcka.

Kl.9: Här bygges tiaff och efant.

Kl.10: Snabbtur via Prisma.

Kl.11: till Moisö. Jag kunde ha fotat sandlådsgrävning, trampolinhopping eller annan skoj aktivitet, men så fort jag halar fram telefonen kommer Kia springande och hojtar "Titta Kia bidde!" och så blev det ingen bild av det.

Kl.12: Morotsplättar kan vara Kias absoluta favoritmat. Idag åt hon 12 st. Jag tror jag åt lika många och jag var proppmätt. (Sen åt hon inte egentligen något alls resten av dagen.)

Kl.13: Barnet somnar!

Kl.14: och jag drar till sjöss

Kl.15: När jag kom tillbaka satt Kia och åt blåbärssoppa. Det såg gott ut, så jag åt upp halva hennes portion.

Kl.16 glömde jag ta en bild. Jag tror att vi höll på att promenera hem från bilen då, och beskådade fasadrenoveringen avancera upp för den vägg som hittills varit öppen. Jag känner klaustrofibin komma krypande.

Kl.17 upprepades mönstret med barn som kommer springande och vill se på bilder just när jag ska försöka ta några.

Kl.18 shoppade vi kläder åt J i Sello. Kia älskade de långa raka korridorerna och hon sprang av och ann, av och ann och hojtade som en tok. Mitt i en korridor stötte hon på en kompis, ett något år äldre barn som försökte vinka åt henne, prata med henne och till slut springa runt henne i åttor. Sen gav han upp och gick sin väg. Kia kom lyckligt springande tillbaka till mig. Trots att hon inte vågat säga ett knyst åt det andra barnet så verkade det som om hon uppskattade sällskapet enormt.

kl.19 åkte vi hem.

Kl. 20 höll vi just på att avsluta vårt kvällsmål.Natti natti, vinkar Kia.

Kl.21 blev det ingen bild, för jag satt i Kias rum och lyssnade på hennes "jag tänker inte sova jag är inte trött jag tänker vara vaken hela natten"-babbel.

Bra dag!

Ei taa otta minnun!

Det är spännande, roligt och fascinerande med barn som lär sig prata. Lär de sig två språk blir det nästan dubbelt så spännande.

Grejer Kia säger på finska
Ei!
Minnun!
Äiti
Äiti tui hakimaan
Isi tui hakimaan
Ei taa otta minnun!
Aito (auto)
Lapio
Heippa!
Pois!

På dagis tiger Kia nästan som muren. Men då hon ska sova och tror att ingen hör ligger hon och pratar för sig själv, ibland i 45 minuter. Personalen säger att de ju inte kan be henne vara tyst när hon för en gångs skull pratar.

Hysse-mamma

Man lär ju sig en hel del om sig själv när man är med om en omvälvande förändring. Det där med att få barn har lärt mig åtminstone en grej om mig.

Jag har alltid tyckt att jag är en ganska avslappnad typ, som inte stressar över småsaker och tar livet lite som det kommer.

Efter att Kia föddes har jag insett att jag haft SÅ fel! Jag oroar mig för allt! Flera veckor, flera månader, flera ÅR på förhand. Oro är kanske egentligen fel ord, för jag är kanske inte direkt orolig för att något ska gå allvarligt på tok, men jag funderar och ältar kring allt som kan gå lite fel och känner på något sätt att ifall jag inte har stenhård koll så kommer det att bli jobbigt. Misslyckanden är helt enkelt inte acceptabla, oberoend av hur små de är. Saker får gå fel bara om jag har full koll på vartåt de går. En helt sjuklig kontrollfreak, det är vad jag till min oändliga förbluffelse insett att jag är.

Ett bra exempel var det här med amningen. Innan Kia föddes hade jag en väldigt avslappnad inställning. Jag skulle amma om det fungerade, men också då skulle ersättning och flaskmatnng vara ett nästan dagligt inslag i matningsproceduren.

Sen föddes Kia, amningen fungerade, och jag blev snudd på hysteriskt noga. Jag avskydde bröstpumpen (dels på grund av allt diskande, förstås) för jag blev jättestressad av tanken på att pumpa ut mjölk och därmed lura mjölkproduktionen att Kia var hungrigare än hon var. Obalans! Jag blev sjukt stressad av flasmatning, för nu lurade jag ju mjölkproduktionen igen. Balans, i och för sig, men på ett obalanserat sätt. Och jag oroade mig för att Kia skulle börja bröstvägra om hon fick flaska för ofta, och flaskvägra om hon fick det för sällan. Och mjölkersättning kom inte på fråga, för för varje ersättningsmärke fanns någonstans i universum något barn som fått ont i magen av det, och där nuddade vi vid ett annat orosmoment. Ont i magen! Hur skulle jag veta om Kia hade det och vad skulle jag göra åt det? För mycket mjölk? För lite mjölk? Fel sorts mjölk? Barn kan såklart få ont i magen vid amning också men jag ville nu åtminstone ha uteslutit ETT alternativ.

När det sedan 9 månader senare blev aktuellt att börja dra ner på amningen gjorde jag upp ett exakt schema. Jag ammade då sex gånger om dagen och bestämde mig för att dra ner en amningsgång var tredje vecka. På det sättet skulle jag sluta amma exakt den vecka som Kia fyllde 1, och det kändes som en lämplig ålder objektivt sett. Jag följde sen mitt schema i stort sett slaviskt.

Och jag är innerligt glad att Kia självmant slutade med tutten vid 2,5-månaders ålder, för den höll på att driva mig till vansinne: Blir det problem om hon vänjer sig vid att somna med den? Eller är det tvärtom en bra sak om den hjälper henne att sova? Borde hon egentligen hellre få mat? Eller är det en bra sak om tutten gör att hon inte äter lika ofta? Får hon problem med tänderna i framtiden? Eller kommer hon att börja suga på tummen om hon inte har tutt?

Grejerna jag oroar sönder idag är ju inte mera samma som de där, men de följer samma mönster, och tyder på samma oförmåga att förstå att det inte är så farligt om saker inte alltid går helt som planerat. Att det inte alltid behöver innebära problem, och att lite problem nu och då dessutom inte är så farligt.

Saker som jag inte oroar mig det minsta för är sen till exelmpel skador, sjukomar, död, skilsmässa, arbetslöshet och annat sådant där som man kanske egentligen borde koncentrera sin orosenergi på. Jag antar det är därför jag tror att jag är så avslappnad. 

Dagen i en spegel

Överraskningskarneval och snart ny säng

Kia och jag blev glatt överraskade idag när jag just hämtat henne från dagis och vi vandrade ner mot parken. Där var smockfullt med folk. Efter att ha vandrat omkring i folkskarn mycket länge fick jag syn på en skylt som förklarade att det var Olari-tempaus på gång. När jag googlade det just fick jag veta att det är en årlig tradition som började för över 10 år sedan. 

Det fanns hoppslott, det fanns magnet-fiske, det fanns ansiktsmålning, det fanns pysselhörn, det fanns grillkorv, det fanns en sådan där hund-hinderbane-tävling som Kia och jag kollade på länge, det fanns något som hette kielikylpy, men jag gick inte och kollade upp vilka språk man knde bada i.

Och bäst av allt. Där fanns en häst. Kia var lycklig. Hon vågade inte gå nära den och ville vara i famnen precis hela tiden, men hon tittade på den länge-länge, och gång på gång traskade vi av och ann mellan det ställe där hästen stannade och släppte av och på passagerare i sin vagn och den sportplan som hästen drog vagnen runt.

Sen gick vi och gungade en stund i gamla vanliga hemtrevliga gngan medan stohejet pågick rntomkring oss. Jag var ju helt oförberedd och hade inte en cent i kontanter på mig, och jag tror annars också att Kia inte ännu skulle ha tyckt att aktiviteterna var så roliga, men lite funderade jag på möjligheten att skippa middagen och köpa grillkorv och äta i parken istället. Nästa år kanske?

Vi gick alltså in och äta middag. När J kom hem från jobbet rapporterade han att det var dansuppvisning på gång, så vi tittade på genom fönstret en lång stund. (Snyft, den här veckan börjar fasadrenoveringen packa in också sovrumssidan av huset.)

Senare på kvällen åkte vi iväg till Jysk för att köpa en madrass till Kias nya säng. Kia skulle väldigt gärna ha sovit på madrassen redan inatt, men sängen är ännu i småbitar, så spjälsängen fick duga ännu inatt. Men kanske Kia redan imorgon slutar vara ett spjälsängsbarn. Liiiite lite spännande!

Bildcollage från olari-tempaus + madrasshämtarbild: