Vi har tagit oss så djupt ner i semestern att dagens stora äventyr faktiskt var att sticka oss in i vårt olars-hem för att duscha och tvätta lite kläder.
Jag öppnade kylskåpet och kände en befriande känsla av de tomt gapande hyllorna. En burk inlagd rödbeta, en flaska ketchup, en tub salva som ska förvaras svalt. Det var ungefär det. Ifall man ska leva på innehållet i ett tomt kylskåp så är det ju beklämmande, men i det här fallet var tomheten en underbar påminnelse om att vi inte på riktigt bott hemma på länge, och inte kommer att göra det på ett bra tag.
Utanför fönstret har byggnadsställningarna nu avancerat upp till vår våning. Instängningen har inletts.
På kvällen tog vi längsta familjepaddelturen hittills; runt Moisö, dvs ca 4km. Med Kia i famnen kan jag ju inte paddla (fast några paddeltag tog vi och jag kunde konstatera att hon behärskar tekniken), så det känns stundvis fånigt, stundvis långtråkigt och meningslöst, men stundvis också ganska skönt att glida fram där på vattnet utan att göra något själv.
Just nu håller jag som antagligen den sista människan i världen på att läsa millennium-trilogin. Jag är lättskrämd och mörkrädd och vågar nu knappt gå på tuppen. Men jag gillar den. Tror jag. Problemet med kriminalromanen och deckare är att man i allmänhet måste läsa slut dem innan man vet om de är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar