Dagens äventyr: födelsedag!

För två år sedan föddes Kia.

Före det fanns hon inte. Efter det har hon alltid funnits.

Det där var kanske mer poetiskt än sant, men nog är det konstigt hur två år kan kännas som en så fruktansvärt lång tid och ett så kort ögonblick på samma gång.

Kias dag började dramatiskt och mycket tårfyllt och ledsamt med att vi hittade en fästing på henne som vi sen en lång stund - ackompanjerade av många tårar och olyckliga skrik - försökte ta bort. Efter att vi bytt från värdelös fjant-pincett till avsevärt mycket bättre variant så gick det ganska snabbt.

Dagens utfärd bestod av shopping i Omppu, födelsedagslunchen bestod av Hesburgermat och dagens absoluta höjdpunkt var såklart det rätt lilla och anspråkslösa, men för en två-åring perfekt häftiga, födelsedagskalaset.

Kia fick galet fina presenter; en burk blåbär, ett paket russin, en K-försedd mugg som passade helt perfekt eftersom Kia med både framsteg och bakslag lärt sig känna igen Kia-bokstaven (och pappa-bokstaven och Ylva-bokstaven), en lippis som kom vid precis rätt tillfälle eftersom vi just måste konstatera att den förra är borttappad (Cilla, har ni sett till den hos er? ) och några böcker som jag är väldigt tacksam för eftersom jag börjar bli riktigt hjärtligt trött på Ludde. Just nu är Kia inne i en period då hon bara vill läsa bekanta böcker så det kan ta ett tag att köra in de nya, men sen blir det nog bra! Jag undrar om hennes favoriserande av bekanta böcker handlar om att det verkar som om det är ungefär nu som hon börjat kunna följa med i berättelserna och börjar komma ihåg och förstå den längre berättelsen och inte bara den enskilda bilden.

Dessutom ett par strumpor (sjukt bra, för det börjar vara ont om rena par och långt till tvättmaskinen), ett par solglasögon, en UV-simppare, en tröja och en skottkärra.

Av mig har hon inte fått något (ännu, åtminstone). Motiveringarna är allt från mycket bra till riktigt dåliga och härstammar från en massa olika synvinklar: den ideologiska (sak-motståndet), den praktiska (jag kan vänta och se vad hon får och sen skaffa det som eventuellt fattas) och den själviska (jag är helt enkelt lat).

Jag antar att det här var sista gången jag kom undan med att inte ha en present åt henne.

Jag har inte tagit någon bild på två-åringen, men har för mig att hon ser ganska mycket ut som hon gjorde igår.