Plocka bär* med Kia

Kia tycker om att äta hallon. Hon tycker också om att plocka hallon. Så här brukar det gå till:

"Hauo!" säger Kia hungrigt och pekar in i snåren. Jag plockar gärna hallon, så vi går dit.
Efter det första plockade hallonet börjar Kia gnälla om en "munn", och så småningom kommer jag ihåg att det betyder att hon vill ha en mugg att plocka i. Vi går och hämtar sådana.
"Där mone!" säger hon lyckligt. Det betyder att hon hittat ett moget hallon.
Sen plockar hon hallon, vilket innebär att hon plockar ett hallon, sätter det i sin mugg, plockar upp det ur muggen och äter upp det.
Efter andra eller tredje bäret har hon tröttnat och kommer istället och tömmer min mugg. Sen klämmer hon in sig mellan mig och hallonbuskarna och gnäller för att hon tycker att jag är för långsam. Ett ilsket "Nää, Kia!" kan betyda att jag just plockat ett bär som hon ville ta, eller att jag var dum nog att lägga hallonet i min egen mugg när jag såklart borde ha satt det i hennes.
När hon tröttnar kliver hon iväg till sandhögen och fyller sin mugg med sand. Sen går hon stolt omkring med sin sand en stund.

Idag hittade hon röda vinbär och tyckte tydligen att de var riktigt goda.

*främst hallon, men i denna icke vetenskapliga blogg får de också sortera sig under begreppet bär

Nä bei

Minnesvärt ögonblick (egentligen hände det här för några dagar sedan, men kom mig inte för att blogga om det):
Vi satt vid matbordet och diskuterade HankoSeaKayakGathering som jag just hade anmält mig till och Birgitta frågade om vi anmält Kia till någon babypaddling (det har vi inte, för HSKGs yngsta målgrupp är 6-12-åringar).
Kia stod i sin matstol och drack mjölk och började vilt skaka på huvudet. Så fort hon svalt mjölken hojtade hon "Nä bei!".
Ingen baby mera då.

Värmebölja och hallontokig

För en dryg timme sedan hittade jag mig själv i hallonsnåren, kisande genom kvällens dunkel för att kunna urskilja hallonen i mörkret. Började fundera om det finns någon terapiform som jag borde kolla upp.

Bortsett från hallonplockning har vi ägnat oss åt typiska sommaraktiviteter. För det blev ju varmt och soligt, och har varit perfekt väder för glass, roddtur, plask i strandvattnet osv.

Jag är inne på senare halvan av sista boken i millenium-trilogin och känner ett större behov av läsning än av bloggning, men jag har några blogginlägg på lut som jag kan ta itu med efter att jag läst klart (jag har faktiskt gjort en lista i telefonen på grejer jag vill blogga om, men jag har för mig att Kia raderade den senast jag lämnade henne ensam med min telefon). Bland annat har jag tänkt mig ett inlägg om Kias pratande,  och också ett inlägg om hur jag förhåller mig till det här med att blogga om mitt barn (vilket är viktigt inte minst för att jag borde ta och fundera igenom saken ordentligt...)

Värmebölja??

Den utlovade klarblå himlen och värmeböljan har tydligen gått vilse. Det var bra att jag ännu var så frusen efter all blåst den senaste tiden att jag klädde på mig en massa kläder av gammal vana innan vi åkte iväg i morse. Undrar om den tänker hitta fram.

Kia har idag fått sitt första självförvållade plåster*. Hon skar sig lite i fingret med en sax. Själva såret verkade hon inte så bekymrad över, men åt plåstret gallskrek hon hela den tid som det tog att sätta på det (vilket var ganska länge, eftersom det visade sig vara ganska svårt att applicera ett plåster på ett pyttelitet,  vilt viftande, lillfinger). Men resten av dagen har hon varit lite stolt. "Kia kippe! Påster på! Mamma påster nä. Pappa påster." (J fick också ett plåster i demonstrationssyfte)

Hon pratar ganska mycket nu. Har ord för det mesta och producerar tre-ords-meningar på löpande band. Men jag påminns ibland - då vi träffar folk som man inte ser så ofta - om att det inte är lätt att förstå henne om man inte vet hur man ska lyssna.

*De icke självförvållade plåstren har alltså varit vaccinationsplåster. Bara sådär så ni inte tror att till exempel jag har vållat henne en massa pkåsterkrävande skador.

Slut på bloggsemestern

De första bloggfria dagarna var riktigt jobbiga, men sen drabbades jag av lättja och klarade mig.

Det känns som en evigt lång vecka, för det har hänt så mycket kul!
På måndag stack J och jag iväg på långpaddling. Vi hade tänkt oss det strålande konceptet "paddla så långt vi orkar och ring sedan någon snäll som kommer efter oss med bil". Men när vi framåt eftermiddagen rundade Porkala udd hade det blåst upp rejält, och vågorna ute på fjärden såg direkt livsfarliga ut, så vi vände, och eftersom vi då fick medvind bestämde vi oss för att paddla ända hem. Det blev 54km paddling den dagen.

På tisdag hade vi besök av faster och kusiner (Kias).

På onsdag inledde jag min semesterpausjobbvecka. Jag har alltså haft ledigt i drygt tre veckor, jobbade nu tre dagar den här veckan och två dagar nästa och fortsätter sen med semester i två och en halv vecka till. Det har varit helt galet skönt. Känns avslappnat att jobba sådär mitt i sommaren när ingen egentligen förväntar sig eller kräver något, men jag har ändå (eller kanske just därför) fått massor gjort.

På torsdag stannade jag i Olars och tvättade sju maskiner byk medan Annika satt och drack öl i soffan och erbjöd väldigt bra sällskap under en kväll som annars kunde ha varit väldigt tråkig.

Har det hänt något annat spännande den här veckan? Idag hade min mamma traditionellt namnsdagskaffe med halva släkten på besök, och jag har plockat svarta vinbär.

Dessutom har jag funderat mycket på om det brukar vara såhär kallt i medlet av juli. Är det liksom jag som börjar bli vuxen och plötsligt märker att det är kallt ibland också på sommaren. Jag vet inte om jag direkt har något behov av att klaga på vädret annars, men jag tycker det känns så fel att behöva ha koll på var man har sina långbenta och långärmade kläder, fleece-rockar etc
Sen är det väl egentligen inte så stor skillnad om orsaken till att man håller sig ur sjön är att det bara är 15 grader, eller om det är för att det är varmt och fullt av alger.

Snopet blåbär och mycke paddling

Dagens bedrift var att stiga upp vid halv 7-tiden och paddla iväg till Pentala för att plocka blåbär. Nu är jag inte världens snabbaste blåbärsplockare, och jag vet om det,  men efter att ha plockat i drygt 2 timmar och på den tiden fått ihop en ynklig liter så kändes det lite snopet.
Nå, det blev fyra burkar för frysen och dessutom några nävar åt Kia att äta nu.

Dagens andra bedrift var att fungera som framdrivande paddlare under vår fjärde familjepaddlingstur. Det blev Moisö runt igen, men den här gången med en genväg som förkortade turen med närmare 1 km. Jag var ganska nöjd i alla fall.

Däremellan har det ätits kaka på farbrors födelsedagskaffe.

Nu har jag flitigt informerat om våra dagliga äventyr utan att ha en aning om om någon är intresserad nu eller om jag själv kommer att vara det senare. Nästa vecka ska jag ta bloggsemester för att kompensera. Ha det bra!

Blå blå himlar och hav

Korta snuttar

Vi har tagit oss så djupt ner i semestern att dagens stora äventyr faktiskt var att sticka oss in i vårt olars-hem för att duscha och tvätta lite kläder.

Jag öppnade kylskåpet och kände en befriande känsla av de tomt gapande hyllorna. En burk inlagd rödbeta, en flaska ketchup, en tub salva som ska förvaras svalt. Det var ungefär det. Ifall man ska leva på innehållet i ett tomt kylskåp så är det ju beklämmande, men i det här fallet var tomheten en underbar påminnelse om att vi inte på riktigt bott hemma på länge, och inte kommer att göra det på ett bra tag.

Utanför fönstret har byggnadsställningarna nu avancerat upp till vår våning. Instängningen har inletts.

På kvällen tog vi längsta familjepaddelturen hittills; runt Moisö, dvs ca 4km. Med Kia i famnen kan jag ju inte paddla (fast några paddeltag tog vi och jag kunde konstatera att hon behärskar tekniken), så det känns stundvis fånigt, stundvis långtråkigt och meningslöst, men stundvis också ganska skönt att glida fram där på vattnet utan att göra något själv.

Just nu håller jag som antagligen den sista människan i världen på att läsa millennium-trilogin. Jag är lättskrämd och mörkrädd och vågar nu knappt gå på tuppen. Men jag gillar den. Tror jag. Problemet med kriminalromanen och deckare är att man i allmänhet måste läsa slut dem innan man vet om de är bra.

Dagens äventyr: utflykter och mat

När jag var liten gick jag i simskola på Svinö simstrand om somrarna.
För ca 20 år sedan tog min småkusin över simskolandet och har dragit den varje år sedan dess. Några år har jag ignorerat den totalt,  några år har jag varit med som hjälpledare, de flesta år har jag tittat in på stranden åtminstone en gång.
Simskolan är liksom sommaröarnas samlingsplats för alla barn och alla deras föräldrar. De barn som gick i simskola samtidigt som jag har nu egna barn som går i simskola. Och de föräldrar som då satt på stranden medan vi simmade sitter nu där i egenskap av mor- eller farföräldrar.

Hur som helst så åkte vi till stranden idag för att uppleva lite simskolefiilis. Där kryllade av folk.
Om tre år får Kia vara med på riktigt, om det finns någon simskola då.

Från stranden gick vi till Skärgårdsbutiken för att äta soppa igen. Den här gången tog jag en helt egen portion så att jag också skulle få något.

På eftermiddagen paddlade vi iväg i vår lånade familjekajak till Paven för att äta middag. Det är kring 1,5 km dit och alltså något helt annat än att paddla i åttor utanför bryggan. Jag var lite nervös för hur våta vi skulle bli, eftersom vi gjort en ganska häftig dykning då vi paddlade på tumis igår, men det gick hur bra som helst, och när vi kom fram till Pavens brygga insåg jag att Kia somnat och sov som en stock. Det var i och för sig den enda dagssömn hon sov idag, så det är kanske förståeligt.

På hemvägen var Kia hemskt ivrig att hänga ut över kanten, så det var lite mer ståhej, men vi kom fram torra ändå.

Simskolefiilis

Dagens äventyr: paddling och plask

Kia har nu "paddlat" första gången. Det gick riktigt bra. Hon försökte inte klättra ur sittbrunnen, och trots att vi paddlade omkring ca tre gånger längre än jag hade trott att hon skulle ha tålamod så skulle hon gärna ha fortsatt. I praktiken var det ju bara Joppe som skötte paddlandet, så några långfärder blir det nog knappast ännu på länge. Men att snurra runt i åttor utanför bryggan är också helt kul.

Att paddla tvåa var nytt också för mig. Joppe och jag paddlade ett varv runt Moisö med den medan Kia sov. Jag var inte överdrivet förtjust. Det jobbigaste var kanske att jag var tvungen att paddla med en helt annan stil än jag vanligen paddlar, och såklart irriterande att inse att jag vanligen paddlar "fel".

Kia har också testat sin nya simdräkt i både havet och plaskbassängen. Flytvästen var på hela tiden, men provkördes inte.

Dagens äventyr: födelsedag!

För två år sedan föddes Kia.

Före det fanns hon inte. Efter det har hon alltid funnits.

Det där var kanske mer poetiskt än sant, men nog är det konstigt hur två år kan kännas som en så fruktansvärt lång tid och ett så kort ögonblick på samma gång.

Kias dag började dramatiskt och mycket tårfyllt och ledsamt med att vi hittade en fästing på henne som vi sen en lång stund - ackompanjerade av många tårar och olyckliga skrik - försökte ta bort. Efter att vi bytt från värdelös fjant-pincett till avsevärt mycket bättre variant så gick det ganska snabbt.

Dagens utfärd bestod av shopping i Omppu, födelsedagslunchen bestod av Hesburgermat och dagens absoluta höjdpunkt var såklart det rätt lilla och anspråkslösa, men för en två-åring perfekt häftiga, födelsedagskalaset.

Kia fick galet fina presenter; en burk blåbär, ett paket russin, en K-försedd mugg som passade helt perfekt eftersom Kia med både framsteg och bakslag lärt sig känna igen Kia-bokstaven (och pappa-bokstaven och Ylva-bokstaven), en lippis som kom vid precis rätt tillfälle eftersom vi just måste konstatera att den förra är borttappad (Cilla, har ni sett till den hos er? ) och några böcker som jag är väldigt tacksam för eftersom jag börjar bli riktigt hjärtligt trött på Ludde. Just nu är Kia inne i en period då hon bara vill läsa bekanta böcker så det kan ta ett tag att köra in de nya, men sen blir det nog bra! Jag undrar om hennes favoriserande av bekanta böcker handlar om att det verkar som om det är ungefär nu som hon börjat kunna följa med i berättelserna och börjar komma ihåg och förstå den längre berättelsen och inte bara den enskilda bilden.

Dessutom ett par strumpor (sjukt bra, för det börjar vara ont om rena par och långt till tvättmaskinen), ett par solglasögon, en UV-simppare, en tröja och en skottkärra.

Av mig har hon inte fått något (ännu, åtminstone). Motiveringarna är allt från mycket bra till riktigt dåliga och härstammar från en massa olika synvinklar: den ideologiska (sak-motståndet), den praktiska (jag kan vänta och se vad hon får och sen skaffa det som eventuellt fattas) och den själviska (jag är helt enkelt lat).

Jag antar att det här var sista gången jag kom undan med att inte ha en present åt henne.

Jag har inte tagit någon bild på två-åringen, men har för mig att hon ser ganska mycket ut som hon gjorde igår.

Snigeläckel

Jag håller på att utveckla en riktigt äkta fobi. Sniglarna börjar göra intrång på mina möjligheter att leva ett normalt liv.
Det där obehagliga krasandet då man råkat trampa på en. Den där oformliga slemmiga våta hala klumpen som man sen har fastklibbad under foten (eller under sandalen, vilket är fallet allt oftare eftersom jag allt mer sällan går barfota på grund av snigeläcklen). De där slemmiga små varelserna som har fest i lövkomposten och vrider sig och sprattlar (joo! på riktigt!) då man häller ut diskvattnet över dem. Den där enorma bruna klumpen som plötsligt och utan förvarning sitter på det där stora saftiga hallonet som jag just plockat och tänkt äta. (Finns inte hallon ännu. Det här var en traumatiserande minnesbild från förra året.) Och alla de där levande döda växtskeletten som kusligt vajar i vinden och vittnar om att the snigel was here.

Jag kan inte tänka mig en bild som jag skulle vilja illustrera det här inlägget med.

Gurgel!

Dagens äventyr: angry birds parken

Idag åkte vi iväg till den nyöppnade Angry Birds lekparken i Oitans.
En fördel med den här parken jämfört med parken i Storåker är att vi fick sällskap av Maria och Eddie.
Kia gillade gung-fåglarna, trapporna till rutschbanorna (hon rutschade inte, men gick upp och ner i trapporna många varv) och en jättestor Angry Bird som TITTADE på henne.
Jag smygprovade en del av grejerna och funderade som på att man borde åka dit sent någon kväll så att man (jag) kunde leka i parken utan en massa små barn ivägen...
Sen gick vi och åt lunch på caféet.

Dagens äventyr: får, kantarellsoppa och plaskbassäng

Dagens äventyr gick ut på att åka till fårhagen på Svinö och sedan besöka Skärgårdsbutiken och äta deras lunchsoppa. Idag var det kantarellsoppa som stod på menyn, vilket var sjukt bra, för den var helt otroligt god, och eftersom jag har fördomar och antipatier mot svamp (och Joppe hyser de samma känslorna för soppa) så skulle vi inte komma på tanken att göra sådan hemma. Vi tog bara en portion, för jag tänkte att Kia ändå bara äter lite och att jag sen kan tänka mig att äta det som blir över. Men Kia åt massor, och jag kunde bra ha ätit en egen portion.
Joppe åt en fylld batong, vilket innebar gott bröd ur bröddisken och valfria fyllningar ur ost-, fisk- och köttdisken. Galet gott det också.
Där är alltså en till sak att göra om ni är i faggorna (eller till och med en orsak att ta sig till faggorna), utöver att hälsa på oss; Besök Skärgårdsbutiken och deras café!

Innan vi for iväg på vårt äventyr så hade vi burit stora mängder vatten till plaskbassängen, så på eftermiddagen blev det nästan tillräckligt mycket plask för att tvätta lunchsoppan ur ansiktet på Kia.

Bra dag!

Äntligen

Idag kändes det äntligen som om sommaren kommit igång också för mig. Riktigt skattjaktsväder (i.e. molnfritt, stekhett, akut viktigt att ha något på huvudet och dricka mycket), paddling,  24 grader i havet...

Och oj vad rolig sommar det ska bli! Nu när den är igång. Vi hade tänkt åka till Oslo och Köpenhamn, men det blidde inte. Nästa tanke var att sticka till Kökar för några dagar, men det blidde inte heller.

Så nu tänker vi bo på Moisö och haka på alla skoj äventyr som dyker upp, eller skapa skoj äventyr om det annars verkar skralt. (Eller bara gräva i sandlådan och hoppa trampolin. För vissa av oss räcker det hur bra som helst.) Och trots att de tidigare planerna låter häftigare så känns den nuvarande som den bästa.

(Pessimist-gunzi påminner mig om att vår förkylningsotur kan fortsätta och att vi kanske bara snörvlar under en gammal filt hela sommaren. I så fall tänker jag tok-shoppa böcker och ligga och läsa i fyra veckor istället.)

Slå en signal om ni är i faggorna och kom och hälsa på!

Dagarna mörkna minut för minut.

Hemma i Esbo igen. Inte för att jag vill vara deprimerande,  men efter att jag har suttit i bil hela dagen finns egentligen bara en tanke som orkar formulera sig i mitt huvud:

Här är ju mörkt på nätterna!

Höstvisan nynnar på sig själv i mitt bakhuvud.

Nää-ä!

Nää-ä är något som Kia nyligen hittat på att är kul att säga.

Nää-ä är också det svar som världsalltet gav mig på mina förhoppningar.
Rätt hyfsat väder har det väl varit, skulle jag tro, men Kias tillfrisknande tog rätt så många dagar (nu börjar hon ändå vara bättre), och dessutom blev jag själv sjuk och ligger nu nedbäddad och tycker lite mer synd om mig själv än vad som nu egentligen är nödvändigt.
Någon paddling har det ju inte heller blivit.
Buhuu. Tråkigt, tråkigt!