Idag har jag läst Mia Skäringers krönika om lyckofasaden. Ett inlägg som kändes viktigt och som var helt underbart bra skrivet, men som ändå fick mig att undra: finns det faktiskt människor som tävlar? Lycka, fasad, hälsa, ekonomi, stress, harmoni, graviditeter, förlossningar, barn, barn, barn... Finns det folk som tävlar, eller finns det bara folk som tror att alla andra tävlar, och som blir stressade för att de tror att de också förväntas göra det?
Finns det en enda människa som säger att "Ja! Jag tävlar! Jag vill kunna stoltsera med att ha den lyckligaste fasaden, det finaste hemmet, den smidigaste graviditeten, det intelligentaste barnet?" Jag har aldrig stött på någon. Men jag har stött på många som är stressade och frustrerade och tycker det är så tungt när alla andra tävlar.
Eller är det kanske så att alla faktist tävlar, men inte ser sin egen roll i det? Är det någon praktisk skillnad mellan a) alla tävlar, men ingen inser att de gör det själva, och b) ingen tävlar, men alla tror att alla andra gör det?
Det pratas mycket i framförallt bloggar om hur vi borde sluta tävla med varandra. Jag undrar om vi skulle komma längre om vi skulle sluta tro att alla andra tävlar med oss? Eller helt enkelt bara rycka på axlarna och inte alls fundera på det.
Lite har jag en känsla av att de flesta som läser den här bloggen redan är där och därför inte riktigt är intresserade av det här nlägget. Och jag skulle själv påstå att jag kommit så långt att jag varken tävlar eller ens blir upprörd om jag upplever att någon annan gör det. Men jag kanske blir upprörd över folk som blir upprörda över annat folks tävlande. Var på skalan placeras jag då?
Äh jag vet inte.. Vad tycker ni? Bryr ni er alls, eller tycker ni hela fasadtävlingdiskussionen är fullständigt onödig? Är ansvaret på den som målar upp fasaden eller på den som blir stressad v att se på den?
Bra inlägg!
SvaraRaderaKanske fasadmålare inte medvetet målar upp en snygg fasad. Kanske det bara är det att de hellre väljer att skriva om trevliga saker (för att uppmuntra sig själv eller så). Och sen uppfattar andra det som att att de skryter med sina vackra och intelligenta barn och sina hälsosamma vanor och sina alltmöjligtannatvackert.
Eller så ser vi bara det vackra. Med jämna mellanrum kan man läsa i olika tidningar om hur olyckliga vi blir av att hänga på FB och se andras lyckliga liv, men det stämmer liksom inte överens med den bild jag har av mina FB-vänner. Visst förekommer det vackra barn, intelligenta hundar och perfekta levnadsvanor, men det jämnas ut av misslyckanden, sorg och olyckor. Och jag tror inte att just mina FB bekantingar är ovanliga på den här punkten, jag tror de representerar ett ganska bra medeltal.
Jag tror det är just så. Att fasadmålare inte ser sig själv som fasadmålare, OCH att man hemskt lätt kan plocka ut bara det avundsvärda ur andras berättelser.
RaderaJag hör till dem som rycker på axlarna. Jag har inte funderat på det här alls men när du nu en gång skrev inlägget började jag fundera :-) Jag känner heller ingen som tävlar. Men ändå kan jag erkänna att min blogg är lite trevligare än verkligheten. Det beror inte på att jag aktivt vill få mitt liv att låta roligare än det är utan på att jag är en människa som fokuserar mera på trevliga saker än otrevliga. Därför glömmer jag helt enkelt att skriva om de jobbiga stunderna. Ska försöka skriva mer om dem också i fortsättningen för visst är det lika intressant att läsa om motgångar. Kanske till och med mera intressant ibland.
SvaraRaderaMen det finns också andra slags fasader. Jag har några FB kompisar som just aldrig skriver statusuppdatering förutom när de är sjuka. Visst förstår jag det också för när man är svag behöver man känna att det finns folk som bryr sig. Men det blir ändå lite ensidigt att bara se elände från dem ..
När jag läste Mias krönika fick jag flashbacks från många många år tillbaka då varje samtal med vännerna inleddes med att alla berättade hur skit de mådde och hur synd det var om dem. Jag tycker det är vanligare att folk fokuserar på det som är jobbigt.
Radera