Inrutade former

Joppe skriver om en liten pojke vid gungorna i lekparken. Pojken ville att hans pappa skulle ta tid när han hoppade ur gungan. Pappan förklarade att det inte är så man gör. Man mäter hur långt hoppet är, inte hur länge det tar. Joppe fick sig en tankeställare, och den överfördes på mig. Hur ofta avfärdar vi inte nya id'eer med att säga "det är inte så man gör". Varför skulle man INTE kunna mäta ett längdhopp i tid? Visst.. Ska man göra det seriöst så kan man behöva rätt så avancerad tidtagarutrustning, men för en liten kille i lekparken är det kanske mera nyfikenheten och glädjen som är viktig och inte exaktheten.

Jag fick lite samma AHA-upplevelse när jag märkte att jag varje gång jag ritar med Kia frågar "Vad ska jag rita?" "Jag ritar en blomma! Det där blir en stjärna. Titta! En bil!" 

Vadå "vad ska jag rita"??? Den stora glädjen i det hela är ju färger! Färger som flyter ihop, blandas, bildar nya färger. Tala om att kväva kreativiteten hos en två-åring (snart) genom att antyda att syftet med att rita är att skapa en bild av något konkret föremål. Skärpning nu genast!