Våruppföljning?

En viss förvirring uppstod i mitt huvud när jag först gladde mig åt att det är fullt dagsljus kl. 22 och sedan hittade ett fullständigt aktuellt mejl med rubriken "julkort" i min inbox.

Finskan

Från spjälsängen hörs ett ledset och hulkande Äitiiihiii! 

Jag går fram och pajar (fi.sv) lite, tröstar lite och rättar till täcket som legat i en hög i fotändan. Pois! snyftar barnet och jag vet inte om hon menar mig eller täcket. Kanske båda? Hon sparkar av sig täcket igen och somnar om direkt när jag dragit mig tillbaka till soffan.

Och det känns både väldigt konstigt och väldigt bra att bli kallad äiti.

I allmänhet är jag nog "mamma", och jag tror att hon ännu har fler svenska ord än finska, men det kanske håller på att vända. Vaippa pois! Apio (lapio), Hauhau, Käpy, Tätti (tähti), Paita, Nennä (nenä)..

Innan Kia började dagis, när mamma funderade högt kring hur man bemöter det sen när Kia börjar använda finska ord så tyckte jag det var fullständigt självklart. Jag rättar inte, men använder konsekvent svenska ord själv, tyckte jag. Det var inte riktigt så enkelt, för jag blir så glad för varje ord, och vill uppmuntra henne att säga det igen. Och hon blir så glad när man använder samma ord.

Men det blir säkert lättare sen när hon pratar mer.

Hon kan inte ännu säga att hon inte är en baby...

... men jag har nog slutat se henne som en sån ändå.

"Och hur är det med Kia? Växer så det knakar?" undrar folk ibland.
Jag har inte riktigt märkt att hon skulle ha vuxit nåt på nästan ett år nu. Visst, för ett år sedan kunde hon inte gå utan stöd, pratade just inte alls, ammades ännu ibland, åt en ganska begränsad kost osv.osv.osv. men inte MÄRKER jag att hon skulle bli vare sig större eller äldre. Bra ibland med bildbevis:

ca ett år gammal bloggbild - en baby:

idag - ett barn:

 ..fast både byxorna och strumporna på övre bilden är fortfarande i regelbunden användning.

Festligheter

Igår kväll hade dagis vårfest. Den var utomhus, det var underbart väder, det var roligt, alla var glada. I början var Kia ganska konfunderad. Bekanta människor, men fel ställe (vårfesten var vid den lilla stuga i Bolomaren dit dagiset gör utflykter ibland, men Kia har inte varit med där ännu) och fel tidpunkt på dagen.Dessutom en massa obekanta föräldrar. Värst av allt var antagligen ändå två egna föräldrar att hela tiden hålla koll på.

Grejer vi gjorde:

Tog oss igenom spindelnät:

...med och utan hjälp...

Promenerade längs skogsstigar (och den här bilden skulle jag så villa göra nåt stort av, men det går ju inte, för den har ganska få pixlar)

Kastade "pil"

Balanserade

Drack saft och hade picknick.

I något skede började folk skruva på sig lite och prata om att man kanske borde åka hemåt och se på match. Vi märkte att det närmade sig Kias läggdags och bestämde oss för att fara vi också.

Idag var det sedan dagsför Kias första riktiga födelsedagskalas, som hon alltså var bjuden på i egenskap av någons kompis. En av hennes dagiskompisar fyllde 4 år och ställde till med kalas i huset i parken bredvid oss. När vi kom var det igen lite samma situation som igår. Bekanta barn, men främmande miljö (vi har aldrig egentligen varit inne i huset tidigare) och en mamma att vakta precis hela tiden. Men när första nervositeten släppt så hade vi riktigt roligt båda två.

Några saker fastnade:
- hur otroligt fort en ganska liten mängd barn lyckas täcka en rätt så stor yta med väldigt många leksaker.
- hur cool mamma den här 4-åringen hade som utan någon tvekan eller rädsla dirigerade kring 25 barn och några vuxna så att allt löpte och alla var glada
- hur smart det måste vara att ordna kalaset sådär: på ett ställe som är bekant och nära, i allra högsta grad barnvänligt och fullt med leksaker. Lägger på minnet för framtida behov.
- hur coolt gäng vårt dagis består av. Är nog igen SÅ glad att Kia rymdes där.
- hur otroligt snabbt och effektivt en skock barn kan städa undan alla de där leksakerna som de spritt ut.

Kia åt lite kaka och många russin. Fick en sugrörssaft som hon tömde i ett huj. Bra kalas, tyckte hon.

Jag var i förväg faktist lite nervös för båda festligheterna. Vi är ju nybörjare på sånt hela familjen. Vad ska man ha med sig på en knytispicknick (det blev mini-karelskapiroger)? Vad ska man köpa åt en 4-åring (det blev ett utespel med boll och "klibbiga" grejer som den fastnar på)? Borde dagispersonalen få någon form av vår-presenter (det fick de nu inte, för jag bestämde att det är bättre om de får nåt mer genomtänkt sen när Kia på riktigt slutar för sommaren än nåt sista-minuten-panikartat nu)? Dessutom oroade jag mig för en massa saker som jag inte ens mera kan komma ihåg vad de var. Helt i onödan, såklart.

Sjukt skoj fester.

Våruppföljning

Wohoo! Grönska i björkarna!

Eurovision

"Jag tror inte egentligen att jag orkar titta på det här" sade jag lite ursäktande om eurovisionens semifinal medan jag bytte kanal till just precis den. Joppe fnyste föraktfullt och gick och lade sig.

Men jag måste säga att jag blev sjukt glad över öppningssången. En massa sjungande barn som fick vara barn på riktigt. Korta, långa, smala, tjocka, vanliga, i riktigt fullständigt vanliga kläder. Inget glitter, inga trådsmala modeller med tillgjorda flin, inget kråmande och göra-sig-till:ande. 

Det var en härlig motvikt till alla översexualiserade kvinnor och - ännu mycket värre - översexualiserade barn som jag stött på under kvällens slösurfande (och nej, jag har inte surfat porr).

Inrutade former

Joppe skriver om en liten pojke vid gungorna i lekparken. Pojken ville att hans pappa skulle ta tid när han hoppade ur gungan. Pappan förklarade att det inte är så man gör. Man mäter hur långt hoppet är, inte hur länge det tar. Joppe fick sig en tankeställare, och den överfördes på mig. Hur ofta avfärdar vi inte nya id'eer med att säga "det är inte så man gör". Varför skulle man INTE kunna mäta ett längdhopp i tid? Visst.. Ska man göra det seriöst så kan man behöva rätt så avancerad tidtagarutrustning, men för en liten kille i lekparken är det kanske mera nyfikenheten och glädjen som är viktig och inte exaktheten.

Jag fick lite samma AHA-upplevelse när jag märkte att jag varje gång jag ritar med Kia frågar "Vad ska jag rita?" "Jag ritar en blomma! Det där blir en stjärna. Titta! En bil!" 

Vadå "vad ska jag rita"??? Den stora glädjen i det hela är ju färger! Färger som flyter ihop, blandas, bildar nya färger. Tala om att kväva kreativiteten hos en två-åring (snart) genom att antyda att syftet med att rita är att skapa en bild av något konkret föremål. Skärpning nu genast!

Morsdag

I min värld känns morsdag fortfarande som något som händer andra människor.  Kvinnor i min mammas generation,  närmast. Att JAG skulle kunna vara föremål för firandet känns ganska absurt.
På dagisets morsdagskonsert kände jag mig som en vilsen tonåring som hamnat fel. Jag märkte att jag utgick från att alla de närvarande kvinnorna var minst 10 år äldre,  och framförallt mycket vuxnare, än jag.
Krävs det många år, eller krävs det många barn,  innan man (jag) INSER att man är någons mamma?

Jag har inte varit någon stor morsdagsfantast vare sig innan jag fick barn eller under de två åren efter det,  men idag har jag sett så många skumpa/lyxfrukost/delikatessmiddagar på Facebook att jag är beredd att konvertera.

Förvånansvärt enkelt

Kia brukar ju lägga sig vid 20-tiden och sen i allmänhet somna på ungefär en halv timme (plus/minus en halv timme). Igår och idag har hon hållit låda långt mycket längre än så. (Jag antar att det är mitt ännu oupptagna gardinprojekt som är skurken. Det är helt enkelt för ljust för att hon ska vilja sova.)

Medan hon roade sig med att inte somna satt jag och googlade pajrecept och höll på att bli riktigt olidligt hungrig, och tappade lite-lite nerverna. Så vänligt men rätt bestämt sa jag att det är dags att sova nu. Kia såg rätt chockerad ut, men lade sig sedan ner och somnade på ca en minut.

Borde kanske ha tänkt på att tipsa henne om tanken med det där i-säng-gåendet tidigare..

Tävlatävla

Idag har jag läst Mia Skäringers krönika om lyckofasaden. Ett inlägg som kändes viktigt och som var helt underbart bra skrivet, men som ändå fick mig att undra: finns det faktiskt människor som tävlar? Lycka, fasad, hälsa, ekonomi, stress, harmoni, graviditeter, förlossningar, barn, barn, barn... Finns det folk som tävlar, eller finns det bara folk som tror att alla andra tävlar, och som blir stressade för att de tror att de också förväntas göra det?

Finns det en enda människa som säger att "Ja! Jag tävlar! Jag vill kunna stoltsera med att ha den lyckligaste fasaden, det finaste hemmet, den smidigaste graviditeten, det intelligentaste barnet?" Jag har aldrig stött på någon. Men jag har stött på många som är stressade och frustrerade och tycker det är så tungt när alla andra tävlar.

Eller är det kanske så att alla faktist tävlar, men inte ser sin egen roll i det? Är det någon praktisk skillnad mellan a) alla tävlar, men ingen inser att de gör det själva, och b) ingen tävlar, men alla tror att alla andra gör det?

Det pratas mycket i framförallt bloggar om hur vi borde sluta tävla med varandra. Jag undrar om vi skulle komma längre om vi skulle sluta tro att alla andra tävlar med oss? Eller helt enkelt bara rycka på axlarna och inte alls fundera på det.

Lite har jag en känsla av att de flesta som läser den här bloggen redan är där och därför inte riktigt är intresserade av det här nlägget. Och jag skulle själv påstå att jag kommit så långt att jag varken tävlar eller ens blir upprörd om jag upplever att någon annan gör det. Men jag kanske blir upprörd över folk som blir upprörda över annat folks tävlande. Var på skalan placeras jag då?

Äh jag vet inte.. Vad tycker ni? Bryr ni er alls, eller tycker ni hela fasadtävlingdiskussionen är fullständigt onödig? Är ansvaret på den som målar upp fasaden eller på den som blir stressad v att se på den?

Om träd kunde tala...

... (och räkna), så skulle jag fråga det här exemplaret hur många personer som blivit fotograferade sittandes i den här grenklykan.

Våruppföljning

Inga löv ännu, men helt härligt vårväder! Jag har gått omkring i över en vecka och haft fredadsfiilis. Kan såklart bero på att det varit (och är) ovanligt många fredagar på sista tiden,  men jag tror att våren kan ha en viss inverkan också.

Dålighetsbloggen

Jag har alltid tyckt om att skriva, och jag funderade på att börja blogga långt innan jag faktist gjorde det. En av mina blogguppslag var "dålighetsbloggen". Jag blev så knäckt av alla de här personlig-utveckling-lär-känna-dig-själv-förbättra-din-självkänsla-pepp-uppmuntran-jeejee-pussigull-räkna-upp-tre-grejer-du-är-bra-på kampanjerna.

Ska jag räkna upp tre grejer jag är bra på så låter det så här:

-jag är bra på att skriva
-jag är bra på att simma
-jag är bra på att baka kakor

...fast..
... jag är ju egentligen helt usel på att skriva. Jag har potential att vara helt helvetes bra, men jag gör ju inget åt det och har rostat totalt. Dessutom har det väl ingen betydelse om man kan skriva ifall man inte har något intressant att skriva om.
... och jag är ju faktist inte bra på att simma. Jag TYCKER OM att simma, men nu är det ju en helt annan sak. Jag kan inte crawla och kan inte hoppa huvudförehopp.
... och man kan ju helt enkelt inte misslyckas med kakor som till största del består av socker och fett. Dessutom är jag fullständigt bortkommen när det gäller matlagning på riktigt.

Ni ser. Varje bra sak leder till en längre lista på dåliga saker, plus skamkänsla över att jag vågade tänka att jag är bra.
(OBS! Det här inlägget fiskar inte efter tröstande ord eller bedyranden om att jag visst är bra på en massa.)

Då känner jag mig mycket bättre om jag får fundera på saker jag är dålig på:
- Jag har paddlat i 20 år men kan inte göra eskimåsväng (och jag skrattar lite snällt åt folk som skrämt undrar om de ska våga sig på att pröva paddla fast de inte kan göra den)
- Jag pratar finska som en kratta. (Sämre än en kratta. Krattor gör inte så många fel.)
- Jag kan inte säga R (vilket bland annat haft de sorgliga följderna att jag:
som 15 måste konstatera att jag aldrig skulle kunna gifta mig med min stora kärlek eftersom han hette Rrrrrromantschuk i efternamn,
fick stryka Frrrreja från favoritnamnlistan redan innan syrran knep det,
aldrig har vågat beställa en McFlurrrrry på McDonalds,
inte kan säga MORRR när jag blir riktigt arg.)

När man funderat klart kan man rycka på axlarna och konstatera att "nå, jag verkar ju klara mig i alla fall".

Min dålighetsblogg skulle inte bli ett evinnerligt jämrande om hur värdelös jag är, utan jag tänkte mig att jag skulle ta upp en dålighet i veckan och lägga upp en plan för hur jag eventuell kunde bli av med den. Jag är glad att jag inte inledde det bloggprojektet. Det skulle ha blivit ett i mängden av misslyckade projekt som dör ut efter en kort ivrig vecka. Men nu ska jag låna min icke-dålighetsblogg och lista några saker jag tänkt mig att jag skulle lära mig:
- Sy! Symaskinen torde fungera igen. Gardinprojektet fortsätter så fort jag kommit mig för att städa matbordet. (Tidsspann: fortlöpande.)
- Ens första halvan av en eskimåsväng. Det är först med Iseln som jag fått en kajak som det ens är möjligt att hållas i när den kantrar. Nu gäller det att psyka mig själv tillräckligt för att våga stanna där. (Tidsspann: inkommande sommar.)
- Lära mig segla (och allt vad det innebär av navigering, båthantering och ledarskap). (Tidsspann: nå... min chef har ju lovat sjöfolket att jag skeppar s/y Navigator om 10 år... :D buahaha, ROFLOL, tårkar bort munterhetstårarna ur ögonen.. men lite kliar det såklart i fingrarna att visa att det kanske kan gå!)

Härlig första maj

Det har varit en bra första maj i år.
Fast vi fick en lite trög start på morgonen.
Fast vi fick vänta n halv timme på busshållplatsen innan det äntligen kom n buss som hade plats för oss och vår barnvagn.
Fast vi fastnade många gånger påväg till Kaisaniemi.
Fast vi missade Akademen (det gör man väl typ alltid).
Fast vi inte hörde en ton av Humpsvakarna (det gör man väl typ aldrig).

För sen gick allt bara uppåt. Härligt väder! Jättemånga bra typer i Kaisaniemi! Bra fiilis!