Tredje barnet

För knappt ett år sedan hälsade jag på min kompis i Ingå. Hon har tre barn (och vet väl ungefär precis allt som jag önskar att jag visste om barn och om tygblöjor och om bärsjalar och sånt). Hennes yngsta barn var då kring 7 månader. Vi pratade om vad man ger sina små barn att äta, och hon berättade att när första barnet var litet så gjorde hon allt "by the book". Började med en liten mängd av en sort och ökade sedan med en sort i veckan, höll reda på åldersrekommendationer; när ett barn tidigast får smaka på någon viss sorts mat och när barnet senast borde börja med något annat. Men nu med tredje barnet brydde hon sig ganska skräp i sånt och gav honom nu just precis vad det råkade sig. Medan hon pratade satt han nöjt och tuggade i sig hennes karnevalkex.

Jag försöker påminna mig om det där med jämna mellanrum. När jag märker att jag stressar lite onödigt mycket över Kias mat eller sömn eller andra eventuella behov så tar jag en paus och tänker; Hur skulle jag tackla det här om hon skulle vara vårt tredje barn och inte vårt första?

Det hjälper varje gång. Jag föreställer mig att man med tre barn inte har tid eller ork, eller ens intresse, av att stressa så mycket över småsaker. Dessutom har man ju redan två levande bevis på att barn inte går sönder så lätt.

Det blir nog folk av Kia också om vi inte har hundra procentig koll på allt. Antagligen är det till och med lite bättre med en småslarvig avslappnad morsa än en hyperstressad millimetersmamma.