Woohoo!

"Ta vara på spädbarnstiden!" (= "För du kommer att längta tillbaka till den varje dag tills ditt barn flyttar hemifrån."??)
"Små barn - små problem. Stora barn - stora problem" (= "Njut så länge du kan! Det blir triljoner gånger värre när de är äldre."??)
"Åhh! Jag minns den där underbara tiden när barnet låg stilla där man lagt det." (= "Istället för att riva huset."??)

I flödet av de kommentarerna har det varit ganska svårt att tro på det tysta halvhjärtade: "Det blir jobbigare, men härligare." som folk säger medan hela deras kroppsspråk skriker "Spring! Du kan ännu komma undan!"

Nu är det kanske naivt att dra slutsatser utgående från en erfarenhet på bara åtta månader, men jag vågar börja tro på att det sista stämmer. Den lilla hjälplösa främlingen blir för varje dag en allt mer fascinerande person.

Vaaaar är Kia??

Här e hon!


Himla populär lek för tillfället.
Idag lekte Kia leken "Var är mamma?" medan jag satt i sovrummet och talade i telefon. Jag måste medge att jag var ganska imponerad när hon kom krälande på andra sidan tröskeln. Imponerad av att hon förstått att jag måste finnas någonstans och att man alltså kan söka mig. Imponerad över att hon orkat kräla så långt, och imponerad över att hon hittat mig. Senare berättade Joppe att hon sökt mig också i köket vilket tog bort lite förundran över att hon hittat mig, men lade till ännu mer förundran över att hon orkat söka.

Vad vi gjort sen senast?

Bland annat var vi i Vasa några dagar förra veckan. Det var helt galet skönt som vanligt, men också rätt så ohälsosamt. Svärföräldrarna bjöd (förutom på en massa god mat) på Brunbergs kyssar, kokosbollar, fastlagsbullar (jag åt två stycken.. med sylt) och oräkneligt antal påsar karkki. Svärmor upplyste mig vänligt om att det också fanns äpplen i kylskåpet, men lyckas nu sen ta ett äpple när det första som lyser en i ögonen när man öppnar kylskåpsdörren är den röda Brunbergs asken..
(Men nu sockerstrejkar jag! Har lyckats relativt framgångsrikt i två dygn hittills.)

Kia var lite rädd för hundarna. I takt med att dagarna gick blev hon ändå mer nyfiken än rädd och sista dagen vågade hon peta Eddi på tassen.


I Vasa märkte jag att Kia börjar bli mammig. Inte direkt rädd för andra människor, men mycket försiktigare än tidigare, och klart lite orolig för att jag kan försvinna om hon inte vaktar mig.

Annars har det inte hänt så mycket? Jag har under veckan som jag inte bloggat samlat på mig så många saker som jag kunde blogga om att det känns nästan övermäktigt att ta tag i det. Men vi får se om jag kommer igång igen.


Så här kan man också äta broccoli.

Tänder

Känner att jag måste upplysa bloggen om att Kia fick sin första tand natten mellan söndag och måndag.

Lätt missnöjd var hon, men desto mer dramatik innebar tanduppenbarelsen inte.

Men det går små kala kårar längs min rygg varje gång hon biter i skeden. Det känns otäckt i skedskaftet..

Fastlagsbullsångest

J: Jag tänkte att jag skulle köpa fastlagsbullar, men sen kom jag inte ihåg om du vill ha med sylt eller med mandelmassa.

G: mutter-mutter-mutter... Ja! Jag ska blogga om det!

J (lätt butter): Jaha.. Men svara på frågan tänker du inte?

Ni vet de där eviga diskussionerna;
Vilken sida av knäckebrödet brer man smör på?
Libresse eller Always?
Kinuski- eller chokosås på glassen?
Sylt eller mandelmassa i fastlagsbullen?

I hate them! För jag känner mig alltid sliten mellan hur jag ju vet att det egentligen borde vara och vad jag på riktigt tycker att är bäst.

Fastlagsbullar ska egentligen ätas:
- med mandelmassa
- utan sylt
- utan grädde
- med sked
- ur en skål
- med varm mjölk.

Men jag tycker inte om mandelmassa, och varm mjölk är inte bra till något annat än kakao.
Men så tycker jag inte om sylt-varianten heller, och grädden är det alltid alldeles för mycket av.

Slutsats: Kan jag få en alldeles vanlig bulle? Tack!

(Nu är jag medveten om två saker: 1. Det var otroligt fint av Joppe att villa köpa en fastlagsbulle åt mig! 2. Det här kan vara mitt onödigaste inlägg hittills.)

Traumor och nostalgi

Det fanns en dag som jag såg fram emot mer än någon annan. Som jag planerade i detalj flera år på förhand. Dagen skulle bli den bästa dagen i mitt liv, så speciell var den. När jag upplevde liknande dagar som åskådare ryste jag av förtjusning, för en dag skulle det vara min tur.

Vilken dag då?
Nå Penkkisen, så klart!

Och dagen kom ju. Jag stod där på lastbilsflaket och kände vinden mot ansiktet och tänkte att "NU! Det är det här jag väntat på!" Och jag kände glädjen krypa i nackskinnet.
Men så trängde sig en klasskompis fram bredvid mig. Han visade finger åt de glada vinkande människorna som stod vid vägkanten, och han skrek "V*t*n h**r*!!!" åt en till synes oskyldig dam. På andra sidan om mig stod en annan klasskompis och spottade stora spottloskor på vindrutorna på bilarna i körfilen bredvid. Jag vände mig om och såg tre aspackade killar stå och strila mitt på flaket.
Glädjen rann av mig och jag undrade sorgset varför "fira" så ofta måste betyda "asberusad" och varför "glädje" så ofta kräver att någon annan trycks ned och förnedras.

Tretton år tog det mig att komma över den besvikelsen, men idag märkte jag att det är färdigbehandlat. Jag hörde tjuten och ropen på avstånd. Såg de glada viftande figurerna på flaken. Kände ilningar av välbehag och vinkade som en tok.

Dagens insikt är att det alltid - överallt - kommer att finnas folk som drar ner fiilisen, men de är ändå ganska få, och livet blir trevligare om man kan ignorera dem.

Bra excuse för att baka lite

Egentligen är jag ingen större Alla hjärtans dags-entusiast, men ger dagen mig en orsak att baka Alexandersbakelser så missar jag ju inte chansen! Dagen till ära placerade jag ut små fåniga chokohjärtan på härligheten.


Alexandersbakelser är ungefär det enklaste som finns att baka, och eftersom folk tror att det är svårt (så fort man sätter ordet bakelse efter något så låter det mycket komplicerat) så är det lätt att lura dem att man är bra på något.

Men jag avger ett heligt löfte att jag de närmaste månaderna ska äta endast sallad och hälsosamma grejer (jag ska börja så fort som den sista Alexandersbakelsen är uppäten). Jag kom här om dagen på mig själv med att vara tvungen att tröstäta choko för att jag var så deppad över allt skräp jag äter.

Här en helt lösryckt bild på Kia och hennes nyaste kompis. Tack, Cilla, för den!



Recept

Botten:
6 dl vetemjöl
1 dl socker
250 g margarin

Fyllning:
hallonsylt/mosade hallon (ca 1 dl behövs)

Glasyr:
ca 5 dl florsocker
ca 1/2 tsk rödbetssaft
en skvätt vatten

Sätt ugnen på 150 grader och knåda ihop botteningredienserna. Dela degen i två delar och kavla ut till ca 1/2 cm tjocka plattor. Grädda i ugnen i ca 20 minuter.

Bred ut hallonsylten över ena plattan och lyft på den andra plattan. Bred ut glasyren över det hela. Låt svalna i kylskåpet ett tag och skär sedan upp megabakelsen i mindre, lämpligare bitar.

Passet

Idag avhämtade vi Kias pass från polisen. Det kändes på något sätt Stort och Betydelsefullt.

Som om hon any day kommer att packa en väska och hojta att hon ska ut och upptäcka världen nu när hon ännu är ung och inte har så mycket ansvar och plikter.

Händelserik vecka

Det har varit en händelserik vecka.
Utöver att Kia och jag träffade Anna och Saga och hälsade på hos polisen på måndag så har vi också:
- träffat både moster och faster (Kias) på samma dag (vilket fick mig att vilja skriva ett blogginlägg med rubriken Moster Ester, Faster Aster, Syster Yster, Buster Bister, men jag insåg att jag inte hade mer att säga om saken, så det blev ogjort)
- åkt en supersnabb sväng in till stan (den rymdes in i en av Kias tupplurer tillsammans med ett besök till Iso Omenas apotek, så ingen långvisit alltså)
- haft besök av Annika
- varit på babyrytmik och lunchat i Folkhälsanhuset i Hagalund (lunchen var en helt strålande idé, så vi kommer nog att luncha där oftare)
- varit på scoutmöte (bara jag) och fått en massa scoutinspis, en del scoutångest och lite längtan till jobbet
- lämnat Kia hos mina föräldrar och ätit barnfri middag på chicos
- firat 35-åring
- babysimmat.

Det har kännats bra att ha saker att göra varje dag och att få träffa folk, så jag ska försöka hitta på tillräckligt mycket att göra nästa vecka också. (Bland annat ska vi hälsa på polisen igen, träffa Cilla och sticka oss in på Scoutstationen. Hurra!)

Lördagskväll

Igår var vi på fest, hela familjen. Andos 35-årsparty med många kul människor. Det var skoj! Vi for ju hem aningen tidigare än alla andra*. Vi kom hem, lagade och matade kvällsmat, nattade Kia i nån timme, såg på sista delen av Millennium-trilogin, åt en påse karkki och sånt.
När vi sen gick och lade oss kändes det ganska konstigt att inse att 35-årspartajet antagligen just hade kommit igång på riktigt, och att folket där skulle festa i många-många timmar ännu.
Måste säga att lördagskvällarna och festerna (eller kanske inte själva festerna, men vårt festande) har ändrat karaktär en hel del på senaste tiden.

*)En stor del av gänget hade väl inte ens kommit när vi for.

Dåligt drömsamvete

Såklart händer det ibland att Joppe blir lite irriterad på mig av en eller annan anledning. Men det händer ändå betydligt oftare att jag drömmer att han blir det. Sen går jag omkring med dåligt samvete hela dagen. Idag var jag tvungen att köpa en påse godis åt honom för att dröm-Joppe skulle förlåta mig för vad-det-nu-sen-var jag gjorde vid fyra-snåret inatt.

Dagen i bilder

Morgonen inleddes med sedvanliga morgonsysslor, tandborstning och sånt.

Sen packades Kia ner i sin vagn och vi gick till Kilo. Det kan ha varit ungefär det mest perfekta vintervädret någonsin! Helt galet fint. Jag tänkte en stund på hur underbart det är att vara mammaledig sådana här dagar.


I Kilo träfade vi Anna och Saga och gick med dem till Villa K för att äta lunch. Det var skoj att träffa dem!


Kia tyckte att skötväskan var hur spännande som helst och tyckte därför att Saga gärna kunde få låna hennes "Kåka".
Efter Villa K hade vi egentligen tänkt gå hem till Anna och Saga och hänga där en stund, men klockan blev för mycket, så vi tog det lugnt på Villa K en stund längre istället.

Sen gick vi hit:


för att fixa ett pass åt Kia. Där var stökigt och stressigt och mest stressad blev jag av de stora lapparna som hängde över allt som berättade att chip-kort, kreditkort och de flesta debit/kredit-kort inte duger som betalningsmedel och att de starkt rekommenderar att man betalar kontant och ja förresten, nog visste du ju att betalningen ska ske redan vid ansökandet av passet? Med endast en femma i kontanter verkade det ju inte så lovande, och jag såg redan framför mig hur vi skulle måsta vända vid disken. Men lyckligtvis var det bankkort jag hade i min plånbok just precis det enda som de godkände, och Kia log vänligt åt damen vid disken, och det hela fixade sig snabbt och smärtfritt.

Jag var innerligt trött på allt gående, så vi tog bussen hem. Kia sov en stund på balkongen och var sedan glad som en drogad tomte hela kvällen (om man får tro bilden åtminstone).

Nu sover hon och jag har just avslutat dagen med en av de två sjukt goda Runebergstårtor som Joppes kollega skänkt oss efter att Joppe på Facebook klagat på att tårtorna var slut i S-market. Bra kolleger han har!


Helt strålande dag har det varit!

Miljögärning

När man en gång värmt upp ugnen så är det klimatsmart att använda den till fler grejer, så behöver man inte värma upp den flera gånger.
Så som en ren miljögärning passade jag på att slänga in en plåt kladdkaksmuffinsar efter att makaronilådan kommit ut. De blev goda. Enkelt recept; släng ihop lämplig kladdkakssmet. Skeda upp i muffinsformar (fyll till 2/3) och grädda på 225 i 8 minuter.
Som en äkta kakbloggare knäppte jag några bilder på muffinsarna, men de blev ganska tråkiga. Måste baka oftare så jag kan öva det där fotograferandet.

Sparade planer

Mina planer för igår och idag såg ut ungefär såhär:
Torsdag: musiklek, shopping och lunch i Hagalund, promenad hem, kakbak
Fredag: mera kakbak, simning, scoutmöte (inkluderande träff med en massa härliga människor som jag träffar allt för sällan)

Mina förverkligade dagar såg ut såhär:
Torsdag: ajj, ryggskott
- Joppeee! Kom hem lite tidigare från jobbet!
- Mammaa! Kom och hjälp oss så vi klarar oss tills Joppe kommer hem!
Fredag: vanka omkring i lägenheten som en anka. Mamma här på förmiddagsskift, Joppe jobbade hemifrån på eftermiddagen.

Ingen musiklek, ingen simning, inget kakbak och inget möte för mig alltså. Men rätt skönt att hänga hemma med så mycket sällskap (Kia diggade också). Bortsett från mötet så kan jag göra nytt försök med allt nästa vecka. Ja, i och för sig finns det nya möten nästa vecka, så jag kan kompensera en del av det också.

Framfusiga vs. blyga barn

Via Familjeliv (radioprogrammet, inte diskussionsforumet) hittade jag den här artikeln om blyga barn. Den gjorde mig glad.

Jag har det senaste dryga året surfat omkring på en hel del mammabloggar och diskussionsforum och har fått bilden av att ganska många föräldrar tänker att de vill uppfostra sina barn till att bli sociala, utåtriktade varelser som kan ta för sig, vågar stå på sig, vågar vara framfusiga och kan använda armbågarna. Eftersom snälla, blyga, lite tillbakadragna barn ju - som alla vet - väntar och blir utan.
Och själv har jag tänkt att det är lite synd, för jag tycker det inte alls skulle skada med lite mer ödmjukhet och medkänsla och lite mer vilja att ibland stiga åt sidan och släppa fram någon annan.
Egentligen vet jag nu inte om dessa saker måste ställas mot varandra men ofta blir det väl så.

Medan jag läste artikeln kom jag i och för sig att tänka på att de föräldrar som vill ha de framfusiga stå-på-sig-barnen kanske också är de som själva hörs mest, och att de kanske därför verkar som om de är mycket fler än de är.

(Och nu måste jag ju betona att jag tycker att alla föräldrar såklart har rätten att välja hur de vill uppfostra sina barn. Det är bara skönt att igen få bekräftat att det gäller också oss. Och skönt att bli påmind om att det sällan har så stor betydelse vad man bestämmer sig för, eftersom barn nu är som de är.)

Här sitter vi, och kan inte annat

Kylan, snöyran och blåsten skulle vi ha klarat, men de iknutslagna ryggmusklerna besegrade oss, så nu sitter vi här hemma och väntar på att mormor (Kias) ska komma och rädda oss.

Kakkablöjor

Jag inser att ni alla med spänning väntat på en uppföljare på EC-inlägget som jag skrev för ca 2 månader sedan. Succén var enorm åtminstone då. En massa (tre) mamma-bekanta hörde av sig och berättade uppmuntrande om hur deras EC-försök gått i stöpet efter några månader. Jag misstänker starkt att vi är påväg mot samma öde, MEN än så länge har det faktist gått riktigt bra!

Under de två månader som gått har det uppstått ungefär lika många kakkablöjor att tvätta. (Och de uppstod dagarna efter senaste vaccinering då Kias mage annars också var upp-och-ner.)

Nu höll jag på att förvränga statistiken lite, för Kia använder ju också engångsblöjor, och med dem medräknat kommer vi upp till kanske ca 6 kakkablöjor sammanlagt, men det är fortfarande färre än en i veckan. "Inte illa pinkat", kunde man säga och sedan banka huvet i väggen en stund för att man tyckte att man var lite lustig.

I hemlighet drömmer jag om en Kia som är blöjfri till sommaren, men min mer realistiska sida påpekar att jag nu bara ska vara glad så länge det fungerar, eftersom det kan sluta fungera när som helst. Signalerna som var riktigt tydliga för två månader sedan övergick i mindre tydliga signaler, och numera kör vi mest på tur. Om nu inte Kia lärt sig "hålla sig", men det har jag en känsla av att jag läst någonstans att hon inte ännu borde kunna.

Nästa steg är att introducera pottan istället för wc-sittning.