Via Familjeliv (radioprogrammet, inte diskussionsforumet) hittade jag den här artikeln om blyga barn. Den gjorde mig glad.
Jag har det senaste dryga året surfat omkring på en hel del mammabloggar och diskussionsforum och har fått bilden av att ganska många föräldrar tänker att de vill uppfostra sina barn till att bli sociala, utåtriktade varelser som kan ta för sig, vågar stå på sig, vågar vara framfusiga och kan använda armbågarna. Eftersom snälla, blyga, lite tillbakadragna barn ju - som alla vet - väntar och blir utan.
Och själv har jag tänkt att det är lite synd, för jag tycker det inte alls skulle skada med lite mer ödmjukhet och medkänsla och lite mer vilja att ibland stiga åt sidan och släppa fram någon annan.
Egentligen vet jag nu inte om dessa saker måste ställas mot varandra men ofta blir det väl så.
Medan jag läste artikeln kom jag i och för sig att tänka på att de föräldrar som vill ha de framfusiga stå-på-sig-barnen kanske också är de som själva hörs mest, och att de kanske därför verkar som om de är mycket fler än de är.
(Och nu måste jag ju betona att jag tycker att alla föräldrar såklart har rätten att välja hur de vill uppfostra sina barn. Det är bara skönt att igen få bekräftat att det gäller också oss. Och skönt att bli påmind om att det sällan har så stor betydelse vad man bestämmer sig för, eftersom barn nu är som de är.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar