Mitt 2011

Egentligen borde jag nöja mig med det här. En beskrivande bild och möjligast lite svammel. Men det finns så mycket jag vill säga, så jag trashar det hela och snarvlar på.

Vintern


Snö, snö, snö. Och jag älskade det! Det kändes såklart lite osolidariskt. Det fanns människor som slet natt och dag med att röja bort snöälendet och grät tårar av blod över snön som bara föll och föll och föll. Egnahemshusägare skottade snö tills ryggarna kroknade. Bilberoende människor svor ve och förbannelse över dåliga vägar och insnöade bilar. Och själv strosade jag omkring, bortskämd bussåkande höghusboare som jag är, och älskade det. Har ett minne av att jag tjatade på Joppe att vi skulle åka ut till Moisö någon söndag så att jag skulle få skotta snö.
Men vi rår ju inte över vädret - lyckligtvis - så kanske det bara är bra att det fanns någon som njöt av det också. Visst?

Våren


Det som präglade min vår var väl nog mitt politiska uppvaknande. Före det hade jag varit nästan demonstrativt ointresserad av politik, men så kom Timo Soini och hans 38 sannfinländska riksdagsledamöter och jag insåg att nu är det dags också för mig att ta mitt ansvar och börja jobba för tolerans och öppenhet. Jag minns hur jag promenerade hem från Annika mitt under valvakan och fick telefonsamtalet av Joppe om att sannfinländarna just då ledde rösträkningen. Han lät uppgiven och jag skyndade på mina steg. Det här var en tragedi och jag ville inte vara ensam. Ville inte att han skulle vara ensam.
Men nu när jag skriver det här inser jag att mer än ett halvt år har gått och jag har fotfarandet inte gjort nåt. Att jag sitter hemma i min ensamhet och tänker toleranta tankar hjälper knappast nån.

Försommaren


Det kan hända att månaderna som gått förskönat minnet, men i vilket fall som helst ser jag maj och juni 2011 som de skönaste månaderna i mitt liv (hittills). För första gången på mycket länge hade jag en helt tom kalender. Min todo-lista var kort och hade rubriken: "om jag ids". Jag var lyckligt lottad och slapp i stort sett alla graviditetsbesvär som många kvinnor plågas av under de sista månaderna. Jag promenerade, simmade, läste, njöt av solen, hade tid! Vi gjorde utflykter och tog det lugnt. Väntade, men åtminstone jag hade ingen brådska.

Sensommaren och hösten


Kia, Kia, Kia. Underbara unge! Det finns inte en cell i mig som önskar att hon inte skulle finnas. Ändå är min bild av hösten en enda lång räcka av gråa, regniga dagar fyllda av en hopplös osäkerhet och ett enormt självförakt. Det är svårt att få det att gå ihop. Lyckan och deppigheten. Men jag tror, sådär på ett filosofiskt plan, att jag om några år, när tiden förskönat minnet, kommer att tycka att deppigheten var en viktig del av lyckan.
Kia, Kia, Kia. Underbara unge!


Ja, dessutom har vi ju gift oss.

Blåmärken

Det där med en baby som sparkar en i magen var ganska spännande under graviditeten.
Men när barnet befinner sig på utsidan och närmar sig ett halvt års ålder så börjar det redan vara ganska smärtsamt.
Hur jag än lägger Kia i förhållande till mig själv, och hur jag än försöker bygga skyddsvallar av täcken och dynor så lyckas hon alltid på något konstigt sätt förflytta sig och vrida sig så att hon kan ligga och sparka mig och borra in sina sylvassa tånaglar djupt i mitt skinn.
Det blir nog aldrig någon "samsovare" av mig.

Längtan efter äppelmos

Det som gör julen för mig är lugnet, tryggheten och tystnaden (inte med det sagt att det måste vara tyst, men det är skillnad på trevliga, lugna, trygga, bekanta ljud och ständigt stressigt surr).
Dessutom god mat och choklad.

Allt det här finns också hos svärföräldrarna i Vasa, så det har gått hur bra som helst att fira julen där.

Men det är ju så klart också skönt att fira jul med mina egna föräldrar och syskon (speciellt som min syster och jag alternerar i kors och inte på länge har firat jul tillsammans).
Och det finns en sak som jag längtar mig sjuk efter när jag äter julmat någon annanstans än hemma; ÄPPELMOS.

Därför ser jag mycket fram emot extra-julmiddagen hos mina föräldrar ikväll.

Första smakbiten

Idag fick Kia smaka på mat för första gången. Kokt morot i stavar. Det blev nu inte den succ'e jag räknat med, men när jag sedan tänkte efter så kom jag fram till att det bara var idiotiskt av mig att räkna med en succ'e, och att det antagligen gick just precis som det borde.
Kia var inte speciellt intresserad av moroten, utan skulle mycket hellre ha undersökt min smoothie eller Joppes smörgås. Några gånger plockade hon upp en morotsstav och ungefär tre gånger förde hon den till munnen och slickade på den, men så fort hon märkte att den smakade något så slutade hon och slängde staven på golvet.
En miss var kanske att vi gjorde experimentet på förmiddagen, för då brukar hon äta så ofta att det är svårt att hitta en stund då hon inte mera är helmätt efter senaste amning men inte heller redan vrålhungrig igen.

Julen 2011

Årets julkortspyssel:


Årets julklappspapper:

(Det visade sig svårare än jag tänkt mig. Först inser man att man inte vill packa in julklappar i katastrofnyheter eller dödsannonser. Sen märker man att man sitter och letar efter den perfekta artikeln för var och en, och när man hittat den gäller det att passa in den så att det är den som blir överst på paketet. Och sen funderar man om mottagaren alls förstår grejen. Hur länge, till exempel, tycker Joppe att det är lite smågulligt att jag tror att allt som ens lite luktar Österbotten intresserar honom bara för att han råkar vara född i Vasa?)

Årets julbageri:

- Mjuk pepparkaka - god, men kan nog bli bättre. Ska testa ett annat recept nästa gång
- Kolasnittar - enkla och goda
- Finska pinnar - godast efter några dagar
- Chokladsnittar - var ganska skorp-aktiga i början; godast efter några dagar när de mjuknat lite.
- Chokladcookies - godast meda de ännu var lite varma, men helt okej också senare.

Årets firerier:

Vi åkte upp till Vasa på onsdag. Eftersom jag är en människa som alltid gör allt i sista minuten så var det himla skönt, för nu blev sista minuten flera dagar före julafton istället för natten före. Vi bodde hos Joppes föräldrar, och Kia kom direkt överens med både farföräldrar och hundarna.

På torsdag och fredag rände vi kring stan. Jag sökte klänning till festen och så hade vi sedvanlig café-träff med Joppes kompisar.

Julafton var lugn och trevlig. En familjebekant hälsade på med sin rottweiler. Världens häftigaste hund. Stor som ett hus och minst sagt respektingivande. Kia verkade inte riktigt förstå att hela hunden var en enda varelse. Hon verkade bara uppfatta svansen som med jämna mellanrum viftade förbi. Senare på eftermiddagen hälsade vi på Joppes farmor som blev glad över att träffa Kia.

På kvällen åt vi för mycket mat och öppnade julklappar. Kia fick ett paket att kämpa med själv medan jag öppnade resten. Hon verkade riktigt ivrig, också om hon ju nog inte förstod var själva presenten började och pappret slutade. Jag var lite orolig för att hon skulle få jobbigt många julklappar, men tycker att det blev en riktigt passlig mängd, och verkligt fina presenter.

Kia ser alltid rätt så bekymrad ut så fort någon riktar en stor kamera mot henne.

På juldagen åkte vi iväg till Maxmo för att äta jullunch hos Joppes moster med några kusiner och mormor (Joppes alltså) på plats. Joppes mormor är en riktig krut-tant. Och varje gång vi träffas plirar hon misstänksamt på mig och säger "Å itt förstaar tu naa åv va ja säjr?" (Jag måste medge att det finns tillfällen när jag litar på att det fungerar att le och nicka, men för det mesta hänger jag nog med!). Kia tyckte det var galet skoj med så mycket människor, och hon umgicks flitigt med alla. När vi kom därifrån var hon så slut att hon sov i nästan fyra timmar.

På annandagen kom Dagmar och förde med sig önskemålet att folk skulle hållas hemma. Vi följde villigt rådet och stannade inne hela dagen.
Och idag har vi då tillbringat största delen av dagen på väg hemåt.

Det var jätteskönt att hälsa på hos svärföräldrarna några dagar. Det fanns alltid någon som mer än gärna underhöll Kia om vi behövde eller ville göra något annat en stund. Dessutom är det en underbart avslappnad stämning i det där huset. Och så finns det alltid en hund i närheten om man behöver hund-terapi.

Kia är underbart social just nu. Trivs med alla hon träffar och är inte rädd för någon, så det passade extra bra. Nu är jag bara lite rädd för att hon kommer att lära sig att det ska vara så att precis alla tittar på henne precis hela tiden.

Olli och Kia är ganska jämngamla och kommer rätt bra överens när de får umgås oövervakat (vilket de inte får..) Olli slickar Kia i ansiktet och hon drar honom i svansen. Den äldre hunden, Eddi, är inte speciellt intresserad av Kia (eller nedlåter sig åtminstone inte till att visa det) men låter henne godvilligt dra honom i pälsen ändå.

Hemma

Idag har vi susat fram över de österbottniska slätterna, genom de Birkaländska skogarna och längs de gruvligt breda sydfinländska motorvägarna.
Under resan lyssnade vi på den cd-skiva som Kia fått i julklapp på en ABC-station på vägen upp några dagar tidigare. CD-skivan innehöll bland annat låten Apsin kesän ABC och en lång berättelse om apan Apsi som bosatt sig i ett högt torn vid en byggnad som varje dag besöktes av tusentals bilburna människor som stannade där för att äta, tanka bilen, göra uppköp etc. Hmmm... Var det månne någon som försökt baka in lite smygmarknadsföring i julklappen?

Nu har vi installerat oss i vårt kaos-hem och försäkrat oss om att Joppes kajak överlevde gårdagens storm. Kia har somnat (men jag misstänker att hon vaknar kl.21:17 pigg som ett piggsvin).

(jag hade fel, hon vaknade nu)

Brudfrämmor och bestmän

Jag levde i tron att brudfrämmornas och bestmännens funktion var att fungera som moraliskt stöd under vigseln och se till att ingendera av huvudrollsinnehavarna rymmer.
Men nu inser jag att man har dem för att de ska fixa festen.

Sängen

Här i Vasa sover Kia i en resesäng som har någon sorts nät istället för spjälor. Om man drar med naglarna mot det åstadkommer man ett spännande ljud.

rrattrrattrrattattattatt

På nätterna vaknar jag med någon-några timmars mellanrum av det ljudet.

Ljudet ger mig flashbacks från min ljuva ungdom när jag hade en hamster som ägnade nätterna åt att försöka gnaga sönder gallret på buren. (Då bestämde jag mig för att aldrig mer ha ett djur som måste vara inburat. Tänkte inte på att det kan innebära liknande bekymmer att ha barn...)

Här ett "öva-använda-iPaden-foto".

iPad

Jag fick en spännande ny leksak i julklapp. Just nu håller jag på att pina Joppe gråhårig med att (med hans hjälp) försöka lära mig använda den.

Finlands soligaste stad

I Vasa är det alltid fint väder! Den övertygelsen håller jag fast vid, även om det finns dagar, som till exempel idag, då man får använda rätt mycket fantasi för att få det att stämma.

Men det är nog en bra stad! Tidigare i år har den försett mig med en vigselring och idag hittade jag också min klänning här. Enda nackdelen med staden är att den är felsvängd i förhållande till mitt lokalsinne. Väderstrecken följer någo egna lagar här.

Vi ska fira jul i Vasa med svärsläkt och hundar. Vi kom hit i förrgår, och jag måste säga att det känns riktigt overkligt att inte alls julstressa fast det är jul imorgon. I allmänhet består mina nätter före jul av hysterisk pepparkakshusbakning och knäck-kokning.

Dessutom finns här choko!

Mycket eller litet

Jag har inte riktigt hunnit blogga på ett tag. På kvällarna har jag till fullo utnyttjat Kias insomningsproblem till att själv slå rot i sovrummet och på dagarna har det varit kexfabrik och julstress.

Men jag har funderat på en massa saker som jag tänkt att jag ska blogga om.
Det där med julgubben, till exempel. Ska Kia tro på honom? Hittills har jag inte tyckt att det är någon större vits med det, men efter lite studier på Stockmanns leksaksavdelning har jag insett att det kan vara praktist också. Det lilla barnet som i vanliga fall skulle skrika sig blå om att hon måste få varannan sak hon ser kan nu enkelt lugnas ned med ett lugnt konstaterande om att man kan tipsa julgubben. Det hjälper ju inte att tjata på mamma när det är någon annan som hämtar klapparna, liksom.

Men nä. Om inte hennes far har avvikande åsikt så får det bli med jultomten som med gud. Hon får tro om hon tror.

(Jag höll på att skriva "om hon vill", men tro har väl inte så mycket med vilja att göra.)

De där namnen

Jag börjar så småningom pynja på de där julkortena som ska skickas i år. (Ja, jag vet att alla vettiga människor skickade iväg dem igår, men det blev nu inte av..)
Och nu har jag problem med det där med vad vi heter. När heter jag Gunzi och när är jag Gunilla. Och den där karln som jag gift mig med; Joppe? Jocke? Joakim?? (För att inte tala om Jopi, men Jopi-gänget brukar få vara utan julkort, så det är lugnt.)

Det är så många saker som kan gå så fel. Som tur är det knappast någon annan som bryr sig.

Loppistankar

Idag har jag bland annat funderat på om det faktist finns någon som med mindre än två veckor kvar till jul skulle betala 1€ för en scout-julkalender med alla luckor öppnade.

Ifall det finns någon här nu som blev jättebegeistrad och VILL HA så är det bara att styra stegen mot Olars loppis och fynda.

Jag får lite blandade känslor av att gå på loppis. Ofta hittar man ju riktigt bra saker, och det känns ju bra att kunna stå emot lite av den där konsumtionshysterin genom att köpa begagnade grejer, och så försöker jag påminna mig själv om att det som jag tycker är skräp kan vara hur värdefullt som helst för någon annan, och försöker låta bli att alltför mycket irritera mig på riktigt onödigt skräp som till exempel tidigare nämnda använda adventskalender..

Men samtidigt påminner loppisarna mig om hur otroligt mycket onödiga saker det finns. Ett ständigt flöde från fabrik till soptipp, via butiker och folks hem, och ibland då också via loppisar och andra folks hem, men onekligen alltid i slutändan soptippen.

Jag ska aldrig mera köpa något i hela mitt liv!

EDIT: efter syrrans kommentar känner jag mig tvungen att tillägga att adventskalendern alltså var från i år. För en riktigt gammal scout-julkalender kunde jag faktist tänka mig att betala nåt.

Hänt

Den senaste dryga veckan har det hänt en massa skoj.

Förra måndagen var vi på inflyttnings-lillajuls-självständighets-glögg hos Johan och Riikka. Jag åt kopiösa mängder pepparkaka med mögelost. Måste ju kompensera för förra julen då mögelost hörde till det förbjudna området. Kia fick prova sin vinterhalare, men jag tror vi konstaterade att den var för varm för en utfärd som mestadels företas i 20 grader varm bil.

På tisdag stack Joppe iväg på traditionsenlig självständighetspaddling, och trots att jag inte fick paddla själv så kändes det uppfriskande att någon annan fick det. På kvällen åt vi självständighetsmiddag hos Bergers. Kia slocknade på golvet efter bara några minuter självständighetsbal, men vaknade ganska snart för att hålla koll på 1,5 år gamla Eddie.

På fredag var det dags för rådgivning. Kia fick tre vaccinationer (två sprutor och en sliskig vätska som hon skulle svälja). Första gången hon skulle få en spruta (när hon var 3 månader gammal) var jag otroligt nervös, men nu kunde jag redan systemet, så det var lugnt. Kia tyckte såklart inte det var lugnt, utan var ganska arg och ledsen, men sen fick hon mat och glömde alla sina bekymmer på två sekunder. Den här gången kändes inte rådgivningsbesöket helt värdelöst. Det var intressant att se rådgivaren testa olika reflexer. Jag lärde mig en hel del. Mitt BLW-test utföll däremot som förväntat. Rådgivaren tyckte att man inte kan ge plockmat åt ett sex-månaders barn för "de klarar inte ännu av hand-mun-motoriken". Jag ides inte börja käbbla med henne om att det finns ganska många som bevisligen lyckats med det, utan tänkte bara tyst för mig själv att vi får väl se..

På fredag kväll hade vi vinprovning inför bröllopsfesten och hade bjudit in Annika som vinexpert och Rasse som vindrickar-hjälp. Vi raclettade och smakade på viner och åt cheesecake och höll på att spricka. Kia sov sin vanliga halvtimme vid 21-tiden men skulle sen vara med till det bittra slutet.

I förrgår hälsade vi på Anna och Saga i Kilo. Kia fick tugga på alla Sagas gamla baby-leksaker och fick pröva hennes matstol (medan Saga själv hittade på diverse nya sätt att använda en babysitter på). På hemvägen gick vi via en loppis och jag hittade en massa skoj julklappar som jag sedan nästan inte fick med mig hem.

Och nu ska vi så småningom iväg till scoutstationen på scoutglögg. Ska bli kul att träffa kolleger och scoutkompisar. Dessutom lär Lucia dyka upp.

På gång just nu

- Sitta. Kia satt i en matstol för första gången i förrgår när vi hälsade på Anna och Saga. Det gick riktigt bra, också om hon nu inte orkar sitta speciellt länge ännu. På rådgivningen förra veckan kollades hennes "pareringsreflexer" (dvs. att hon kan räta upp sig med handen om hon håller på att falla åt något håll) och hon klarade sig ganska bra framåt och åt sidorna, men inte ännu bakåt. Hon kan alltså inte sitta ännu, och kommer väl inte att kunna det på ett tag, men det är på gång.

- Fräs. Kia gillar att fräsa åt folk. Speciellt åt Joppe. Men det är alltså alldeles vänligt menade fräsningar och hon blir urlycklig när han fräser tillbaka.


- Gnugg. Allt ska in i munnen och gnidas mot tandköttet så att det hörs i hela lägenheten. Jag antar att det så småningom betyder tänder.

- Den där frisyren.. Jag överväger att sluta med hästsvansmodet. Det kanske ändå är trevligare att hon river mig i håret än att hon försöker klösa upp min halspulsåder.

Mera cheesecake

På torsdag bakade jag nåt som jag trodde skulle bli en lite trist cheesecake. En tråkig variant som man bakar bara tills man hittat de bättre recepten.

Men den var helt galet god!

Recept:

Botten:
200g digestivekex (smulade)
75g rumsvarmt margarin

Fyllning:
300g färskost
2 ägg
1 dl socker
3 lime-frukter (pressade; saften + fruktköttet)

Topping:
300g gräddfil
2 tsk vaniljsocker

Sätt ugnen på 175 grader.
Knåda ihop kexsmulet och margarinet. Tryck ut i en form med löstagbar
botten. Grädda i 10 minuter.
Rör ihop ingredienserna till fyllningen. Häll ut över bottnen. Grädda i 15 minuter.
Höj temperaturen till 225. Rör ihop gräddfil och vaniljsocker. Bred ut
över kakan och grädda i ytterligare 5 minuter.
Låt svalna.

Iskylan

De där tankarna som hinner röra sig i ens huvud under sekunderna från det att man sagt:
"Nu tänker jag kolla om hon ännu lever"
till det att man konstaterat att hon gör det.

Huuu..

Sömn-sömn-sömn

Ni vet skräckfilmer. Det finns alltid en scen där hjälten tror sig ha besegrat fienden/vampyren/den sjuhövdade draken och drar en suck av lättnad och börjar förbereda sig för ett underbart liv utan hot och faror, medan den uppmärksamma publiken ser hur det besegrade vidundret försiktigt rör på en klo.. öppnar ett öga.. och så fortsätter kampen.

Nu vill jag ju inte gärna jämföra min underbara dotter med ett blodtörstigt vidunder, men det är onekligen lite samma känsla när man tror att hon äntligen somnat, och sedan i ögonvrån ser henne sakta börja röra på sig.

Jag förstår inte hur så mycket av ens tankar kan kretsa endast och enbart kring ett barns sömn. När somnar hon? När vaknar hon igen? Vad kommer det att innebära för resten av dygnets sömnrytm?

Jag beställde boken Unihiekkaa etsimässä* för en dryg vecka sedan när jag höll på att gå riktigt sönder. Den kom för några dagar sedan, och verkar riktigt bra, men jag insåg att ju större problem med barnets sömn man har, desto svårare är det ju att hitta en stund att läsa boken. Min första tanke var ju att läsa boken på kvällarna efter att Kia somnat, men det går ju inte, eftersom hon vägrar somna innan precis all verksamhet har upphört i lägenheten.

Men jag tror jag ska skära ned på sömn-klagandet. Det kan ännu bli mycket, mycket värre.

*Unihiekkaa etsimässä - Ratkaisuja vauvan ja taaperon unipulmiin. Anna Keski-Rahkonen och Minna Nalbantoglu

Imponerad

Jag träffade en gammal Mattliden-lärare idag. En lärare som troligen sett flera tusen elever komma och gå. En lärare som jag aldrig själv hade, inte ens som vikarie någon timme.

Ändå hälsade hon glatt på mig och visste vad jag hette (i allmänhet när en lärare känner igen mig trots att jag inte varit hennes elev så tror hon att jag är min syster..). Själv var jag tvungen att googla henne när jag kom hem eftersom jag inte kunde komma på vad hon heter.

Julkorten

Jag tycker jättemycket om att få julkort med bilder av avsändarens barn, husdjur eller krukväxter (det sistnämnda har tyvärr inte ännu hänt).

Ett undantag var ändå en jul för några år sedan när jag fick en julhälsning föreställande ett litet litet sovande barn inpackat i 8 lager kläder och nedstoppat i en bilstol, så att det enda man såg var ett par slutna ögon i ett sovande ansikte. Det här skulle knappast ha varit fel alls, men dessutom hade jag aldrig hört talas om barnet i fråga och min enda kontakt med barnets föräldrar var att jag ett halvt år tidigare hade utbytt två jobbrelaterade mejl med barnets far.

Nå, kanske han läst igenom sin kontaktlista, fastnat för namnet Gunilla och tänkt att det säkert är någon avlägsen moster som blir sårad om hon inte får en bild på barnet och skickat iväg ett foto för säkerhets skull.

Kia kommer inte att pryda våra julkort. Jag funderade på saken ett bra tag, men sen löste Joppe enkelt problemet med att konstatera Noup!
Jag knäppte ändå några julkortsbilder.

Flinterapi

Den här tjejen har jag levt utan i nästan 6 timmar idag. Hon har hängt med sin pappa. Själv har jag dragit ned en tomteluva över öronen, klistrat ett enormt leende i ansiktet och gått omkring i Forum och sagt "saakoollapiparkakkuafårdetvaraenpepparkakahyvääjouluagodjul"
i två och en halv timme.

Det finns få saker som fungerar så bra mot dystert humör som att tvinga på sig ett leende och låtsas vara glad. Ganska snabbt blir man det på riktigt.