Aldrig tillräckligt bra

Alltså jag känner mig så otroligt värdelös som förälder. Alltså inte på ett sådant där deppigt sätt att det är extremt synd om mig och att ni alla nu borde komma rusande till undsättning och bedyra att jag duger riktigt bra som jag är, utan bara som ett krasst, och kanske nästan lite upplivande, konstaterande.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur ensamstående föräldrar får livet att gå ihop, eller hur föräldrar med fler barn än två överhuvudtaget lyckas hålla dessa "fler-än-två"- barn vid liv. Så fort Joppe lämnar fältet och mina föräldrar (eller någon annan såklart, men såhär i sommarparadiset är det i 9 fall av.. tja.. 9, min mamma som hjälper mig) inte finns i närheten så går jag totalt på sparlåga. Allt hushållsarbete får vänta tills jag inte mera är ensam, kiss-pottor får stå otömda ute på trappan, mat kan i nödfall lagas (för äta bör man ju), medan det yngre barnet antingen gallskriker, äter upp inredningen eller ramlar omkring och bankar huvudet i hårda saker (och sedan gallskriker). Femåringen får i allmänhet underhålla sig själv. Eller underhålla lillebror, men då helst på hans nivå. Hon har rätt ofta lite tråkigt och blir rätt ofta rastlös och arg, varvid hon skriker åt mig, varvid jag skriker åt henne. Sen gråter vi båda. Njä, inte alltid jag.

Eftersom jag inte ÄR en ensamstående förälder, och eftersom jag HAR ett super och ofta närvarande stöd, så är ovanstående inte katastrofalt. Efter några timmars ensamt kaos så är vi två eller fler, och då kan jag fixa det där hushållsarbetet, föra bort den där kiss-pottan och umgås med femåringen (åtminstone lite mer) på hennes vilkor (eller ta hand om det yngre barnet medan någon annan sköter fixandet). 

Men det känns ju lite som att fuska. Man borde ju klara av sånt där ändå. Hur gjorde folk innan det fanns dagis? Och tänk att det faktist finns föräldrar som har så bra koll att deras barn har det bäst hemma med dem till tre års ålder.