Mer om att vara fin

Vi hade igen en diskussion om kläder här hemma. K ville igen absolut vara "fin", och som fint accepterades igen inget annat än kjol/klänning. Jag frågade henne om hon tycker att det är hemskt viktigt att vara just fin, och hon svarade att "Jo, för annars kanske någon skrattar åt mig." 

"Men inte är det väl någon på dagis som skrattar åt någon annan för vad den har på sig?" frågade jag misstroget, och hon skruvade besvärat på sig och sade att Nå nää.. Men någon av de bästa dagiskompisarna hade sagt åt henne att hon har fula kläder. 

Nu vet jag ju inte om det stämmer att någon sagt att hon har fula kläder, eller om det mera är hon själv som sagt så och denna någon bara inte har sagt emot, plus att jag ju har noll koll på i vilket sammanhang det här samtalet i så fall har förts. Men faktum är väl hur som helst att K och hennes dagiskompisar har diskussioner om vad som är fula kläder och vad som är fina kläder och att åtminstone K känner ett behov av att klä sig på ett visst sätt för att accepteras.

Det bekymrar mig. Alltså dels har jag ju aversioner mot det där att behöva vara fin överhuvudtaget, men det skulle jag kunna svälja som min egen inställning som inte ska behöva begränsa K, men det som jag inte vill svälja är hennes känsla av att måsta se ut på ett visst sätt för att accepteras i andras ögon, eller tanken på att det som motsats till fina kläder finns fula kläder. 

Överreagerar jag? Finns det risk att hon uppsnappat min aversion mot att vara fin och skyller på dagiskompisarnas attityder för att hon är rädd för att jag inte ska acceptera hennes eget sätt att tänka? Kan en snart-fem-åring tänka så?

I samband med det grubblandet började jag också fundera på hur mycket och i vilket skede man ska tala med sina barn om utseendefixering och andra sådana där grundläggande värderingsfrågor som man tycker är viktiga. 

Hittills har jag mest undvikit att tala om utseende helt och hållet, eftersom jag inte vill lägga fokus vid det. Jag vill liksom inte hålla på att tjata om att det är okej att se ut som man vill, eftersom det ju onekligen föder tanken att det potentiellt INTE skulle vara okej. Jag har inte velat tala om att man ska respektera alla människor även om de är olika en själv, för jag vill inte plantera tanken att man kunde låta bli. Jag tänker liksom att om man behöver påtala självklarheter så är det på grund av att de kanske inte är helt självklara, och därför vill jag inte ta upp dem innan de finns precis framför näsan på oss.

Men om vi hemma alltför länge låter bli att ta upp de här diskussionerna, så finns ju då risken att hon är tvungen att dra sina egna slutsatser utgående från diskussioner med dagiskompisarna. Och då kanske hon får för sig att det viktiga är vad man har för kläder på sig, hur man ser ut, varifrån man kommer eller vad man har för kön, religion, favoritfilm, musiksmak, you name it; inte att man försöker vara en bra typ.

Gör det här något? Kan man tänka sig att hon, om hon får bekymra sig över sina kläder nu, kommer att vara förbi det tänket när hon blir äldre och ha lättare att acceptera sig själv än vad till exempel jag själv hade som tonåring? Suck.. Så många svåra frågor..