Fyra månader

Ja, det var ju då inte bara min dag igår, utan också Viggos. Om man delar in mitt liv i 108 delar så har Viggo funnits här i en av dem. En riktigt hyfsad del, måste jag säga.

Fyra-månaders Viggo är en mycket glad typ. Han gillar människor skarpt och flinar som en tok åt alla som ger honom lite uppmärksamhet. Jag gillar SÅ den här fasen, och njuter av den så mycket jag kan innan den övergår i någon blyg mammighetsfas. Eller kanske det blir en pappighetsfas den här gången?

Rådgivningsbesöket igår kunde berätta att han väger 7,7 kg vilket betyder att han fortsätter trenden som han inledde vid ca 6 veckors ålder; att väga lika mycket som Kia gjort då hon varit dubbelt så gammal. På längdfronten halkar han lite "efter". Han är "bara" lika lång nu som Kia var då hon var ett halvår... (dvs 66 cm)

Han fördriver fortfarande sin tid med att titta på saker, men har också utökat med att ta i dem, tugga på dem och prata med dem. Och det där med att titta på när jag hänger tvätt fungerar inte mer som underhållning, så numera gör jag det till tonerna av gnäll, eller medan han sover. Han har rullat från mage till rygg några gånger, men nog mest av misstag. Från rygg till mage kan han ha svängt sig två gånger, men jag har inte sett själva svängen med egna ögon, och Kia har varit i närheten båda gångerna, så hon kan ha hjälpt honom. Ska jag våga mig på en gissning, så tror jag att hon hjälpte honom den första gången (som var för några veckor sedan), men att han klarade det själv den andra (som var för några dagar sedan).

Han skrattar, pratar och jollrar. Säger mämmämmäm. Gnuggar saker mot tandköttet. Märker att folk äter saker. Är jättefrustrerad på att inte kunna ta sig någonstans.

Ibland tror jag att han hittat någon form av regelbundenhet i sin dygnsrytm, men det visar sig alltid att jag har fel. Det kan hända att han skulle ha en tydligare dygnsrytm ifall inte övriga familjens liv skulle rota om i den hela tiden.

Men de där oändliga nattningarna som jag gnällde om för ett tag sedan har åtminstone tillfälligt blivit lättare. Visst händer det fortfarande att han vakar till kl.23, men rätt ofta somnar han före 21. Före midnatt vaknar han i allmänhet en eller två gånger. Mellan midnatt och 7:30 vaknade han under en lång period ganska exakt 2:30 och 4:45, men så inträffar ju ibland undantag, som till exempel de två senaste nätterna då han låtit  mig sova åtminstone till 6. (orsaken till att just midnatt fick ageraskiljelinje är att det är då jag själv brukarlyckas komma i säng, trots att jag varje morgon lovar mig själv att gå och lägga mig kl.22 på kvällen).

På dagen; mellan 7:30 och 17, kan han utan problem få in fyra tupplurar. Om han sover tupplur efter kl.17 så somnar han i allmänhet inte på kvällen förrän 22:30, men i annat fall somnar han ca samtidigt som Kia vid 20-21-tiden.

Kia och Viggo kommer fortfarande mycket bra överens. Ibland klagar hon på att han skriker i hennes öron. Ofta är hon sur på mig för att jag går och gör något med Viggo när hon skulle ha haft andra planer för någondera av oss. Men bara en gång hittills har hon tappat nerverna på honom.

Hennes favoritlek med Viggo är att leka tafatt, där hon alltså försöker hinna iväg så fort att han inte hinner följa med med blicken (eller vrida huvudet tillräckligt mycket). Ota kiinni mandariini, hojtar hon och kutar iväg runt honom.

Själv har jag lite börjat känna av de negativa bitarna av att vara hemma. Det är ju inte så kul, men jag trodde ju att det skulle komma mycket tidigare. Så bättre såhär.

- Det är ensamt att vara hemma. Ensammare än att bara vara för sig själv. För då har man ändå sällskap av sig själv. När man har ett spädbarn att hänga med går sällskapet dit.

- Det är stressigt att vara hemma. Alltså inte för att man har enorma mängder saker att göra. Jag har aldrig haft färre saker att göra, och aldrig mer tid att göra dem på, men ÄNDÅ hinner jag inte. Till exempel; Jag hade tre timmar på mig att göra tre saker som sammanlagt skulle ta 30 minuter. Viggo var missnöjd och gnällig. Jag bar omkring på honom, bytte blöja, ammade, vaggade, underhöll. Plötsligt hade det gått en timme. Nå.. ingen stress. Två timmar är fortfarande oändligheter. Han somnar nog just. Jag fortsatt bära, byta, amma. Plötsligt hade det gått en timme till. Jag funderade snabbt igenom i mitt huvud vilka av de där sakerna som var absolut nödvändiga och gjorde dem medan Viggo gallskrek bredvid mig. Sen bar jag, bytte, ammade, vyssjade, och till sist, när det var fem minuter kvar av mina tre timmar, somnade han. De där sakerna som blev ogjorda skjuter man naivt upp till följande dags lediga timmar, och så växer todolistan sakta men säkert, och varje kväll  märker man att man gått på minus i gjorda grejer.

- Det är stökigt att vara hemma. För att man råddar mer när man är mera hemma. För att man på grund av ovanstående tidsbrist inte hinner städa lika mycket som man råddar. För att man berörs så enormt mycket mer av stökigheten när man spenderar största delen av sin tid mitt i den.

De två senaste punkterna leder lätt till att man försöker vara hemma ännu mer, för att ställa dem till rätta. Men det smartaste är ju tvärtom att försöka se till så man kommer iväg ut så fort som möjligt på morgonen, och tillbaka så sent som möjligt på eftermiddagen. Jag försöker minnas det, och försöker hitta grejer att fylla tiden med däremellan. Den här veckan har jag till exempel varit på bio medan mamma promenerade varv på varv runt Tölöviken med Viggo. (Tack mamma!) Såg En man som heter Ove och skrattade och grät och kände mig som enny människa efteråt. Och ikväll ska jag, lite nervöst, lämna Viggo hemma med pappa (Viggos), Kia och tuttflaskorna. Det är ju inte första gången, men det är första gången som det blir så här länge, såhär sent.