Bara en tidsfråga

Ännu kan Kia sitta och pyssla med saxar, lim, fingerfärger och annat halvfarligt med en vaken Viggo liggande bara någon meter ifrån på golvet. Men inte länge till.

Ännu kan jag äta min lunch på golvet bredvid Viggo. I fredags låg han en dryg meter ifrån då jag började min lunch. Halvvägs in i lunchen låg han plötsligt precis bredvid mig och tuggade hoppfullt på min byxbunt.

Om en månad kan han antagligen sitta med vi bordet när vi äter. Om två månader kan han få en egen portion med valda bitar. Om ett år kan han få en egen portion utan att någon behövt vara selektiv.

Två gånger har han fått smaka på något som måste definieras som en knivsudd potatis. Han verkade gilla det, och har sedan dess hojtat extra argt vid varje måltid; antagligen upprörd över att han inte fått något att smaka på varje gång.

Och här har vi resultatet av hans första närkontakt med ett tangentbord. Det tar nog lite fler år innan vi är där..

Katter i kajaken

Oj, idag har jag paddlat. Första turen för i år. I så himla fint väder!

En katt hade lämnat spår i min kajak. När man uttrycker sig sådär tror folk fördomsfullt att man menar någon form av avföring eller en halvt uppäten mus eller så, men nej, det här var små bedårande tassavtryck i sittbrunnen. Jag kände mig hedrad på något vis. Kajaken kattvälsignad.

Hittade inte mina solglasögon, så fick lov att stjäla en lippis av Joppe. Hade inga paddlingshandskar, så fick tjata till mig sådana också. Hade glömt vattentäta telefonpåsen hemma, men det visade sig inte vara något problem, för telefonen hade blivit hemma den också. Så det blev inga lyckliga jag-och-havet-selfies.

Annars också ganska bra saldo på dagen. Viggo gjorde personligt sömnrekord inatt. Somnade ca kl.20 igår. (Det vet jag, eftersom jag hann titta på sista timmen av Beethoven-filmen. Den enda film jag också sett baklänges i sin helhet. Joppe hämnades sedan genom att titta på Dumb and dumber. Jag tycker han vann kvällens tävlig om sämsta film. Nåja, tillbaka till Viggo...) Vaknade 6:20. Åt och var vaken och glad en stund. Ca en timme senare somnade vi båda om och sov till ca halv tie medan Joppe och Kia steg upp och for iväg på Lek och plask. (Och när jag vaknade läste jag lappen som Kia skrivit (med Joppes bokstaveringshjälp) och lämnat bredvid vår säng. "DET ÄR LÖRDAG KÖP GODIS") Över 10 timmar sömn i ett sträck alltså! Inte så illa! Det rekordet har han redan trashat för den här nattens del, men det är ok, för jag har ju ändå inte gått och lagt mig själv ännu.

Och så har jag försökt få Kia att sluta skrika så mycket. Genom att ytterst pedagogiskt vråla "Kia sluta skrika! Ids inte skrika! KIA SLUTA SKRIKA NUUU!" Meen, till mitt försvar vill jag säga att det inte brukar fungera så bra på det tystlåtnare sättet heller:
"Kia, kan du prata lite tystare?"
"Va sa du?"
"Kan du prata lite tystare?"
"VA SA DU!?"
"Snälla Kia, Viggo har just somnat och jag skulle inte vilja att du väcker honom, kan du prata lite tystare?"
"VA! SA! DU!???"

Läsning

Viggo sprattlar glatt då jag tar fram någon bok. Kanske mest för att han sprattlar glatt åt det allra mesta för tillfället. Tillsammans med Viggo läser vi för tillfället dessa böcker.

Han är riktigt förtjust i den där kossan. Och lyssnar rätt tålmodigt på de kortare sagorna i Min egen bok-boken. (Min egen bok innehåller plock ur Finlandssvenska barnböcker, med stigande målgruppsålder ju längre fram i boken man kommer. Väldigt bra bok att ha om man vill ha lite koll på vilka böcker man vill skaffa på riktigt. En bok som jag inte ännu har skaffat, men som jag tror jag skulle känna stor tillgivenhet för är Den förträffliga herr Glad. Se bara på det här:

Blir glad av herr Glad.

Med Kia ha vi kommit igång med kapitelboksläsandet, och har hittills avverkat dessa. 

 

och Stora Emilboken, som inte rymdes med...

Tove Jansson ger mig riktigt kalla kårer. Som hon skulle jag vilja kunna skriva. De där känslorna vill jag kunna känna oftare

Kia har orkat riktigt bra, men nu efter att vi avslutat Lotta tror jag vi tar en liten paus och håller oss till Pettsson och Findus, Vesta-Linnea och andra bilderböcker-med-mycket-text ett tag. Böcker jag ser extra mycket fram emot att läsa är Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och så småningom Harry Potter.

 

Idag läste vi tre Ludde-böcker som godnattsaga. Kia gillar dem innerligt. Jag gömmer dem periodvis långt inne under något skåp.

Fyra månader

Ja, det var ju då inte bara min dag igår, utan också Viggos. Om man delar in mitt liv i 108 delar så har Viggo funnits här i en av dem. En riktigt hyfsad del, måste jag säga.

Fyra-månaders Viggo är en mycket glad typ. Han gillar människor skarpt och flinar som en tok åt alla som ger honom lite uppmärksamhet. Jag gillar SÅ den här fasen, och njuter av den så mycket jag kan innan den övergår i någon blyg mammighetsfas. Eller kanske det blir en pappighetsfas den här gången?

Rådgivningsbesöket igår kunde berätta att han väger 7,7 kg vilket betyder att han fortsätter trenden som han inledde vid ca 6 veckors ålder; att väga lika mycket som Kia gjort då hon varit dubbelt så gammal. På längdfronten halkar han lite "efter". Han är "bara" lika lång nu som Kia var då hon var ett halvår... (dvs 66 cm)

Han fördriver fortfarande sin tid med att titta på saker, men har också utökat med att ta i dem, tugga på dem och prata med dem. Och det där med att titta på när jag hänger tvätt fungerar inte mer som underhållning, så numera gör jag det till tonerna av gnäll, eller medan han sover. Han har rullat från mage till rygg några gånger, men nog mest av misstag. Från rygg till mage kan han ha svängt sig två gånger, men jag har inte sett själva svängen med egna ögon, och Kia har varit i närheten båda gångerna, så hon kan ha hjälpt honom. Ska jag våga mig på en gissning, så tror jag att hon hjälpte honom den första gången (som var för några veckor sedan), men att han klarade det själv den andra (som var för några dagar sedan).

Han skrattar, pratar och jollrar. Säger mämmämmäm. Gnuggar saker mot tandköttet. Märker att folk äter saker. Är jättefrustrerad på att inte kunna ta sig någonstans.

Ibland tror jag att han hittat någon form av regelbundenhet i sin dygnsrytm, men det visar sig alltid att jag har fel. Det kan hända att han skulle ha en tydligare dygnsrytm ifall inte övriga familjens liv skulle rota om i den hela tiden.

Men de där oändliga nattningarna som jag gnällde om för ett tag sedan har åtminstone tillfälligt blivit lättare. Visst händer det fortfarande att han vakar till kl.23, men rätt ofta somnar han före 21. Före midnatt vaknar han i allmänhet en eller två gånger. Mellan midnatt och 7:30 vaknade han under en lång period ganska exakt 2:30 och 4:45, men så inträffar ju ibland undantag, som till exempel de två senaste nätterna då han låtit  mig sova åtminstone till 6. (orsaken till att just midnatt fick ageraskiljelinje är att det är då jag själv brukarlyckas komma i säng, trots att jag varje morgon lovar mig själv att gå och lägga mig kl.22 på kvällen).

På dagen; mellan 7:30 och 17, kan han utan problem få in fyra tupplurar. Om han sover tupplur efter kl.17 så somnar han i allmänhet inte på kvällen förrän 22:30, men i annat fall somnar han ca samtidigt som Kia vid 20-21-tiden.

Kia och Viggo kommer fortfarande mycket bra överens. Ibland klagar hon på att han skriker i hennes öron. Ofta är hon sur på mig för att jag går och gör något med Viggo när hon skulle ha haft andra planer för någondera av oss. Men bara en gång hittills har hon tappat nerverna på honom.

Hennes favoritlek med Viggo är att leka tafatt, där hon alltså försöker hinna iväg så fort att han inte hinner följa med med blicken (eller vrida huvudet tillräckligt mycket). Ota kiinni mandariini, hojtar hon och kutar iväg runt honom.

Själv har jag lite börjat känna av de negativa bitarna av att vara hemma. Det är ju inte så kul, men jag trodde ju att det skulle komma mycket tidigare. Så bättre såhär.

- Det är ensamt att vara hemma. Ensammare än att bara vara för sig själv. För då har man ändå sällskap av sig själv. När man har ett spädbarn att hänga med går sällskapet dit.

- Det är stressigt att vara hemma. Alltså inte för att man har enorma mängder saker att göra. Jag har aldrig haft färre saker att göra, och aldrig mer tid att göra dem på, men ÄNDÅ hinner jag inte. Till exempel; Jag hade tre timmar på mig att göra tre saker som sammanlagt skulle ta 30 minuter. Viggo var missnöjd och gnällig. Jag bar omkring på honom, bytte blöja, ammade, vaggade, underhöll. Plötsligt hade det gått en timme. Nå.. ingen stress. Två timmar är fortfarande oändligheter. Han somnar nog just. Jag fortsatt bära, byta, amma. Plötsligt hade det gått en timme till. Jag funderade snabbt igenom i mitt huvud vilka av de där sakerna som var absolut nödvändiga och gjorde dem medan Viggo gallskrek bredvid mig. Sen bar jag, bytte, ammade, vyssjade, och till sist, när det var fem minuter kvar av mina tre timmar, somnade han. De där sakerna som blev ogjorda skjuter man naivt upp till följande dags lediga timmar, och så växer todolistan sakta men säkert, och varje kväll  märker man att man gått på minus i gjorda grejer.

- Det är stökigt att vara hemma. För att man råddar mer när man är mera hemma. För att man på grund av ovanstående tidsbrist inte hinner städa lika mycket som man råddar. För att man berörs så enormt mycket mer av stökigheten när man spenderar största delen av sin tid mitt i den.

De två senaste punkterna leder lätt till att man försöker vara hemma ännu mer, för att ställa dem till rätta. Men det smartaste är ju tvärtom att försöka se till så man kommer iväg ut så fort som möjligt på morgonen, och tillbaka så sent som möjligt på eftermiddagen. Jag försöker minnas det, och försöker hitta grejer att fylla tiden med däremellan. Den här veckan har jag till exempel varit på bio medan mamma promenerade varv på varv runt Tölöviken med Viggo. (Tack mamma!) Såg En man som heter Ove och skrattade och grät och kände mig som enny människa efteråt. Och ikväll ska jag, lite nervöst, lämna Viggo hemma med pappa (Viggos), Kia och tuttflaskorna. Det är ju inte första gången, men det är första gången som det blir så här länge, såhär sent.

Födelsedag

Idag fyllde Viggo fyra månader. Idag fyllde jag 36 år. I år får han dela den här dagen med mig. Nästa år ska jag reclaima den. Jag må vara vuxen, till åren åtminstone, men min födelsedag är fortfarande en barnsligt viktig dag för mig.

Och vilken BRA dag det har varit!

Först sov Viggo mellan ca 22:30 och 6:30. Det gjorde ju inte riktigt jag, men mitt vakande var ju självförvållat och på en självvald tid. Jag var SÅ tacksam mot honom då jag vaknade.

Och K, som brukar sova som en stock tills man skakat liv i henne då det bara inte går att låta henne sova mer, vaknade medan Viggo åt, kom ihåg att det var min födelsedag och blev pigg och klarvaken direkt, så vi hade sedan en lugn och helt stressfri morgon. Dessutom bestämde hon sig för att överraska mig och klä på sig helt själv, utan minsta lilla "jag orkar inte" eller "du måste hjälpa mig". Och eftersom vi stigit upp så tidigt hann ju Joppe dessutom fixa blöjbyte och Viggopåklädning.

Så vi hann både borsta hår och läsa lite.

Av K fick jag ett fint kort, och sedan då själva presenten som var en teckning.

Under dagen fick jag en lång skön promenad med Viggo i bärsjal (bongade massvis med Tussilago), och sen Viggos fyramånaders rådgivningsbesök som var lite kul.

Vi hämtade Kia kl.15 och hoppade in i bilen och for till Moisö. Isarna har gått! Ja, som vanligt ligger det is kvar i vår strand, men några meter bort svallade vågorna. Och bland multnande löv stack vårstjärnor och blåsippor upp. Sen åt vi mellanmål i köket medan vi väntade på att Joppe skulle komma ut med bussen från stan.

Efter det blev det middag på Fratello i Hagalund. 

Jag har varit på gott humör hela dagen. Viggo har varit på gott humör hela dagen. Kia har orkat riktigt bra, och Joppe har också verkat nöjd med tillvaron.

Nå, sen kom vi ju hem och plötsligt var jag sur och trött på allt och alla och kände mig värdelös och missförstådd och tyckte att Kia bara gnäller och Viggo aldrig somnar och att ingen bryr sig (vilket ju, nästan förhoppningsvis, är helt sant) eller förstår, och jag tappade nästan all lust att blogga. Men tänkte sen att eftersom allt ändå är så skit så kan jag lika bra plåga mig själv med att blogga också, och det var ju bra att jag gjorde det, för nu är jag back in the good mood.

Mer om att vara fin

Vi hade igen en diskussion om kläder här hemma. K ville igen absolut vara "fin", och som fint accepterades igen inget annat än kjol/klänning. Jag frågade henne om hon tycker att det är hemskt viktigt att vara just fin, och hon svarade att "Jo, för annars kanske någon skrattar åt mig." 

"Men inte är det väl någon på dagis som skrattar åt någon annan för vad den har på sig?" frågade jag misstroget, och hon skruvade besvärat på sig och sade att Nå nää.. Men någon av de bästa dagiskompisarna hade sagt åt henne att hon har fula kläder. 

Nu vet jag ju inte om det stämmer att någon sagt att hon har fula kläder, eller om det mera är hon själv som sagt så och denna någon bara inte har sagt emot, plus att jag ju har noll koll på i vilket sammanhang det här samtalet i så fall har förts. Men faktum är väl hur som helst att K och hennes dagiskompisar har diskussioner om vad som är fula kläder och vad som är fina kläder och att åtminstone K känner ett behov av att klä sig på ett visst sätt för att accepteras.

Det bekymrar mig. Alltså dels har jag ju aversioner mot det där att behöva vara fin överhuvudtaget, men det skulle jag kunna svälja som min egen inställning som inte ska behöva begränsa K, men det som jag inte vill svälja är hennes känsla av att måsta se ut på ett visst sätt för att accepteras i andras ögon, eller tanken på att det som motsats till fina kläder finns fula kläder. 

Överreagerar jag? Finns det risk att hon uppsnappat min aversion mot att vara fin och skyller på dagiskompisarnas attityder för att hon är rädd för att jag inte ska acceptera hennes eget sätt att tänka? Kan en snart-fem-åring tänka så?

I samband med det grubblandet började jag också fundera på hur mycket och i vilket skede man ska tala med sina barn om utseendefixering och andra sådana där grundläggande värderingsfrågor som man tycker är viktiga. 

Hittills har jag mest undvikit att tala om utseende helt och hållet, eftersom jag inte vill lägga fokus vid det. Jag vill liksom inte hålla på att tjata om att det är okej att se ut som man vill, eftersom det ju onekligen föder tanken att det potentiellt INTE skulle vara okej. Jag har inte velat tala om att man ska respektera alla människor även om de är olika en själv, för jag vill inte plantera tanken att man kunde låta bli. Jag tänker liksom att om man behöver påtala självklarheter så är det på grund av att de kanske inte är helt självklara, och därför vill jag inte ta upp dem innan de finns precis framför näsan på oss.

Men om vi hemma alltför länge låter bli att ta upp de här diskussionerna, så finns ju då risken att hon är tvungen att dra sina egna slutsatser utgående från diskussioner med dagiskompisarna. Och då kanske hon får för sig att det viktiga är vad man har för kläder på sig, hur man ser ut, varifrån man kommer eller vad man har för kön, religion, favoritfilm, musiksmak, you name it; inte att man försöker vara en bra typ.

Gör det här något? Kan man tänka sig att hon, om hon får bekymra sig över sina kläder nu, kommer att vara förbi det tänket när hon blir äldre och ha lättare att acceptera sig själv än vad till exempel jag själv hade som tonåring? Suck.. Så många svåra frågor..