Det handlar om syskon, och hur det påverkar ett barn att få ett sånt.
Under sommaren träffade jag en familj med två barn. (Båda barnen under skolåldern, men ingendera mera riktigt litet.) Under den träffen fick jag en mycket stark känsla av att det var det äldre barnet som behövde hjälp/uppmärksamhet/uppmuntran, medan det yngre barnet tollade på rätt självständigt.
Jag har alltid tänkt mig att då ett barn får ett yngre syskon så måste barnet liksom mogna snabbare. Barnet måst börja göra flera saker själv, måste vänja sig vid att underhålla sig själv, och måste ta ett större ansvar för både sig själv och för sitt syskon.
Så när jag träffade denna familj blev jag rätt så förvånad. Vad har hänt här? Hur är det här möjligt?
Jag tänket skriva ett fundersamt inlägg redan då för att analysera denna förbryllande situation, men det var tur att jag inte gjorde det, för då skulle jag nog i ett senare skede ha känt mig ganska dum..
För sen tänkte jag vidare.
Nu ska man ju inte generalisera. Alla familjer ser inte lika ut. Men jag gissar att det är ganska allmänt att föräldrar ger sitt första barn rätt mycket tid (så länge det är ett enda barn). För det första för att de bara har ett barn och därför HAR lite mera tid. För det andra för att de själva BEHÖVER mera tid eftersom det är deras första barn och saker tar mera tid och allting är inte så självklart och man behöver testa och fundera och pröva sig fram.
Och jag tror att det är lätt hänt att man med barn nummer ett lätt gör för mycket.
- det är lätt att slentrianmässigt fortsätta mata barnet fast det skulle klara sig själv, för det går nu av gammal vana, och det blir ju så klottigt i köket när barnet ska äta själv
- det är lätt att av gammal vana fortsätta klä på barnet trots att dagis upprepade gånger har berättat att barnet kan det själv, för det går ju så mycket snabbare, för stunden åtminstone, och man slipper en massa konflikter, och klär barnet på sig själv så blir ju kläderna ändå aviga eller bak-fram och strumporna korvar sig och man får göra allt på nytt i alla fall
- och man fortsätter följa med barnet på wc:n trots att barnet för länge sedan visat sig klara alla skeden av kissandet på egen hand
- och då barnet klättrar i trädet i parken så står man bredvid, för man har nu inte så mycket annat att göra, och när man ändå står där ger man kanske barnet en hjälpande puff, sträcker fram en hjälpande hand, fångar barnet trots att det kanske inte skulle ha ramlat ned..
- när barnet hamnat i knipa så släpper man allt och kommer rusande, för man har nu inte egentligen något viktigare att göra
- och när barnet klagar på att hen har tråkigt så tar man sig tid att leka med det, för det är enklare än att lyssna på tjatet
(Jag kan själv sätta ett "jepp, skyldig"-kryss på alla ovanstående utom det där med ätandet.)
När barn nummer två kommer har man ju såklart inte tid att fortsätta med allt det där i samma utsträckning, så det äldre barnet får finna sig i att börja göra en del själv och kanske får vänta lite på sin tur i olika sammanhang, men eftersom man inte heller har vare sig tid eller kanske ens behov (eftersom man själv är mer van och insatt och inte behöver öva sig lika mycket) att "passa upp" det yngre barnet på samma sätt, så växer det yngre barnet upp mycket mer självständigt, medan det äldre barnet fortfarande är vant vid att få hjälp med det mesta.
Och då kanske det går så, att det äldre barnet fortsätter ropa på mamma eller pappa tills det får hjälp, medan det yngre barnet väljer en annan väg om den första var för jobbig.
(Så klart nu generaliserat, överdrivet och svartvitt. Men ungefär.)
När jag hade kommit så här långt i resonemanget tänkte jag igen att jag skulle skriva ett förvånat inlägg om denna djupa insikt som fick mig att känna mig lite smart.
Men sen kom jag på att jag faktist redan för många många år sedan fått just detta förklarat för mig. Då förstod jag inte vad personen menade, eftersom jag var så fast i att bara blint stirra på mig själv och hur jag påverkast av att vara ett yngsta barn och inte riktigt kunde tänka längre än så, och insåg inte att det handlade om just det här.
Så alltså; inte så farligt smart i alla fall, men lite klokare.. kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar