Men jag tänkte att jag rätt fort måste blogga om det där med hur mycket jag trivs med att vara gravid. Innan trivseln går om menar jag, för det hinner den ju göra.. Magen är redan nu nästan lika stor som i slutskedet med Kia (om jag inte förträngt slutskedet), och den ska ännu växa i över tre månader. Det är mycket möjligt att tillfredsställelsen är över om bara några veckor.
Men just nu känns det super. Och om vi bortser från de där sammanlagt två månaderna av trötthet och illamående, så har jag verkligen gillat att vara gravid i de sammanlagt 15 månader som jag hittills har varit det.
Jag läste för några år sedan en artikel om en kvinna som hade många barn, typ 7 kanske, och hon ville fortfarande ha fler. För hon älskade spädbarnstiden. Hon sade att hon kände sig nästan beroende av spädbarnsdoften och av den där underbara känslan av att ha ett litet hjälplöst knyte som är fullständigt beroende av en. Hon gillade såklart barnen också efter att de blivit äldre, men utan ett spädbarn i familjen var det alltid som om något ändå saknades. Jag minns inte om hon sade det eller om det bara var jag som fick uppfattningen att det var så, men jag minns i alla fall att det verkade ganska tydligt att det uttryckligen var detta "beroende" som lett till att hon hade så många barn.
Jag förstod henne inte alls. Eller såklart att jag på ett teoretiskt plan förstår att det kan kännas så för någon, men jag kunde inte på något sätt påstå att jag skulle känna lika. Tvärtom tyckte jag det var riktigt jobbigt med knytet som var just uttryckligen hjälplöst och beroende av mig, och jag har aldrig lyckats bli sådär himlastormande rörd av babydoft eller små förunderliga händer.
Men det där att bli beroende av ett visst tillstånd kan jag förstå. För här sitter jag och undrar, inte alls seriöst, men ändå så att tanken slagit mig, om det inte ändå skulle rymmas ett tredje barn i familjen, bara så att jag skulle få vara gravid ännu en gång efter det här. För jag känner att graviditeten nästan är som en lyckodrog för mig som jag mycket väl kan bli lite beroende av.
För jag trivs så bra! Jag mår så mycket bättre, jag orkar mer, jag känner mig så mycket lugnare och gladare och förståndigare. Jag är nöjdare då jag ser mig i spegeln, jag har tjockare hår, finare hy och större bröst, och det är roligt att ha en mage som har en helt egen aktivitet inuti sig.
Om jag analyseeerar så inser jag ju att jag kanske inte mår så fruktansvärt mycket bättre än jag brukar, och jag orkar verkligen inte mer nu än vad jag gjorde innan jag blev gravid. Det är bara det att förväntningarna på hur jag borde må och hur mycket jag borde orka har sjunkit. För man behöver inte må bra när man är gravid. Man får vara trött, man får må illa, man får ha foglossningar, man får säga att man inte orkar just nu, man får ta en tupplur mitt på dagen, man får gå och lägga sig före klockan ett under kräftskivan trots att hela resten av gänget fortsätter festa till klockan fyra. Man får gå i lugnare takt, man får ta det lättare knytet att bära, man får berätta för Kia att man inte kan hoppa ett enda hopp på trampolinen, eller springa ett enda steg, för att man varje gång direkt och utan undantag får pissbrott och måste sluta direkt..
Jag mår bra, och därmed mår jag mycket bättre än vad som förväntas av mig. Dessutom blir jag påmind om det hela tiden, eftersom folk hela tiden frågar "nåmen hur har du MÅTT?", och eftersom jag med jämna mellanrum får besöka läkare och hälsovårdare som bekräftar att jag faktist mår förhållandevis prima.
Och det är egentligen först under mina graviditeter som jag insett hur fruktansvärt medveten jag är om min mage då jag inte är gravid. Hur mycket jag gått och dragit in den för att folk inte ska TRO att jag är gravid. Hur mycket jag nojat över hur den sväller upp av vad jag äter. Hur missnöjd jag blivit då jag sett den i spegeln.
När jag är gravid så behöver jag inte ägna det en tanke. Magen får vara stor. Det är en bra sak om den är stor. Det är inget som helst problem att vågen visar lite mer varje gång jag kliver upp på den. Och jag behöver inte gå och dra in magen eller tänka på den hela tiden, vilket får mig att må bättre till och med fysiskt.
Så till min stora förvåning inser jag att det att jag trivs så mycket med att vara gravid handlar om att jag då släpper de krav jag har på mig själv. Och det förvånar mig så mycket eftersom jag alltid har gått omkring och trott att jag inte HAR krav på mig själv. Att jag inte tar så mycket stress över hur jäkla välmående jag är; att jag inte bryr mig ett dyft om vilka kilon som sitter var, att jag är ganska tillfreds med att vara just så misslyckad och ful och dum som jag ser det som en självklarhet att jag är.
Ända tills jag då blir gravid och märker att jag inte alls är så misslyckad och ful och dum.
Hurra! Joppe, du kan andas ut nu, vi behöver inte skaffa en massa barn till. Jag behöver bara för det första inse vad jag kräver av mig själv och för det andra sluta göra det.
Jag höll på att skriva "jag behöver bara skärpa mig", men det blev ju direkt fel. Jag behöver inte alls skärpa mig! Jag måste sluta skärpa mig!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar