Fyraårskris - men jag vet inte riktigt vems

Jag har försökt fundera på det här, men jag vet faktist inte hur det förhåller sig. 

Är det det att Kia sakta men säkert, ungefär sedan hon fyllde fyra, börjar inse att världen inte är en alltigenom underbar plats?

eller är det det att JAG inser att hon i allt snabbare takt närmar sig åldrarna då man obevekligen måste inse att det finns grejer i världen som är riktigt riktigt sorgliga. 

Och späds det på av alla nyheter om svält och död och drunkning och förtvivlan och krig och elände, och att debattklimatet i Finland just nu känns så otroligt aggressivt (gällande flyktingar, gällande cyklister, gällande precis varenda liten grej som alls debatteras)?

(Och finns också invirat i det här ett färdigt dåligt samvete över att jag i min mage bär på en varelse som hon visserligen längtar efter riktigt mycket, men som totalt kommer att förändra hennes liv?)

Varje kväll när tankarna kommer vällande får jag kväva impulsen att springa in i hennes rum och bara krama henne länge länge. 

Kia har utvecklats mycket den här sommaren, tror jag. Och en av nyheterna är att hon börjat sörja över att roliga saker tar slut, och att hon börjat bekymra sig för mindre roliga som ska hända. Hon börjar märka att alla inte är vänner med varandra, inte heller med henne. Hon har insett att döden är något som kan hända på riktigt, och hon funderar ofta på hur tråkigt det måste vara att dö, och gråter ibland för att hon är rädd för att hon ska dö själv. Hon grät många kvällar i sträck över att sommaren var slut och att vi måste flytta hem från Moisö. 

Och det skär i hjärtat på mig, för jag vet ju att det finns så mycket värre saker hon blir tvungen att lära sig ännu. Om vänskaper som går sönder, om svek och besvikelser, om hat och rasism, om folk som svälter, om sjukdomar, om mobbning, om känslan av att ständigt vara för tjock eller för smal eller för bråkig eller för tråkig eller annars bara fel.

Jag vill ju inte att hon ska behöva bemöta en enda sorg eller besvikelse någonsin i hela sitt liv! Men jag måste ju låta henne få uppleva dem, för de är ju viktiga de också.

För minst en månad sedan nämnde jag Spermieboken och lovade återkomma till den. (Men som då nämnt ska det inte alls handla om spermier.) Boken inleds med denna första sida:

(ur Spermie plus ägg är lika med bebis av Jenny Wik)

Kia fattar noll.

"Ibland kanske du tycker att alla andra är mycket bättre." läser jag.

"Men varför?" undrar hon, helt oförstående.

Ett litet tag ännu får hon kanske leva i den världen, där det där aldrig någonsin är en känsla man drabbas av.