Lediga dagen får godkänt

Det blev en ganska bra combo av min lediga dag. Jag har städat en del, men jag har också hängt på Mattby strand i en o en halv timme och njutit av solen och havet och vågorna.

Vad göra av en ledig dag?

Oj nej, jag har världens största dilemma på gång. Jag har varit på jobb under veckoslutet och har nu en ledig dag imorgon. Har ett ärende att uträtta några timmar på förmiddagen, men annars har jag alltså tid för mig själv mellan ca kl.8 och ca kl.15,

Så VAD SKA JAG GÖRA?

- stanna hemma och röja? I princip har vi skaplig nivå på städigheten just nu, så det känns inte nödvändigt, men å andra sidan erbjuder det just därför bättre möjligheter att röja också djupare i skåp och lådor, då ytan är i ok skick.

- åka ut till noux och plocka blåbär? Det finns massvis med blåbär i Noux. Det finns alldeles för få i vår frys.

- åka ut till Moisö och ligga på bryggan och läsa. Det är väl sista chansen för det den här sommaren.

- ...eller paddla en sväng, när jag nu ändå är där.

- fixa undan lite nödvändigheter. Kela-ansökningar, tandläkarbokningar, och sånt, ni vet.

- gå ner till Mattby strand på en glass. Glass är gott. Promenad är bra.

eller vilket som helst av de femhundra andra alternativ, det ena mer lockande än det andra, som dyker upp i mitt huvud.

Sådana här dagar brukar oftast sluta med att jag sitter hemma framför datorn och slösurfar bort flera timmar och sen drar ett panikvarv med dammsugaren genom lägenheten innan jag med superdåligt samvete hastar efter Kia mycket senare än vad jag hade tänkt.

Håll tummarna för att jag klarar av att göra något vettigt av imorgon!

Stora- och småsyskon

När klockan är mitt i naten och jag egentligen borde dra sovsäcken över öronen och sova gott en stund, så tänkte jag istället blogga om en annan grej ur mina bloggämnen, som jag gärna bloggar om innan min syn på saken förändrats för mycket. Jag vill ha ett "före"-inlägg som jag kan läsa sedan om några år och antingen skratta gott åt eller nicka instämmande åt.

Det handlar om syskon, och hur det påverkar ett barn att få ett sånt.

Under sommaren träffade jag en familj med två barn. (Båda barnen under skolåldern, men ingendera mera riktigt litet.) Under den träffen fick jag en mycket stark känsla av att det var det äldre barnet som behövde hjälp/uppmärksamhet/uppmuntran, medan det yngre barnet tollade på rätt självständigt. 

Jag har alltid tänkt mig att då ett barn får ett yngre syskon så måste barnet liksom mogna snabbare. Barnet måst börja göra flera saker själv, måste vänja sig vid att underhålla sig själv, och måste ta ett större ansvar för både sig själv och för sitt syskon.

Så när jag träffade denna familj blev jag rätt så förvånad. Vad har hänt här? Hur är det här möjligt?

Jag tänket skriva ett fundersamt inlägg redan då för att analysera denna förbryllande situation, men det var tur att jag inte gjorde det, för då skulle jag nog i ett senare skede ha känt mig ganska dum..

För sen tänkte jag vidare.

Nu ska man ju inte generalisera. Alla familjer ser inte lika ut. Men jag gissar att det är ganska allmänt att föräldrar ger sitt första barn rätt mycket tid (så länge det är ett enda barn). För det första för att de bara har ett barn och därför HAR lite mera tid. För det andra för att de själva BEHÖVER mera tid eftersom det är deras första barn och saker tar mera tid och allting är inte så självklart och man behöver testa och fundera och pröva sig fram.

Och jag tror att det är lätt hänt att man med barn nummer ett lätt gör för mycket.

   - det är lätt att slentrianmässigt fortsätta mata barnet fast det skulle klara sig själv, för det går nu av gammal vana, och det blir ju så klottigt i köket när barnet ska äta själv

   - det är lätt att av gammal vana fortsätta klä på barnet trots att dagis upprepade gånger har berättat att barnet kan det själv, för det går ju så mycket snabbare, för stunden åtminstone, och man slipper en massa konflikter, och klär barnet på sig själv så blir ju kläderna ändå aviga eller bak-fram och strumporna korvar sig och man får göra allt på nytt i alla fall

   - och man fortsätter följa med barnet på wc:n trots att barnet för länge sedan visat sig klara alla skeden av kissandet på egen hand

   - och då barnet klättrar i trädet i parken så står man bredvid, för man har nu inte så mycket annat att göra, och när man ändå står där ger man kanske barnet en hjälpande puff, sträcker fram en hjälpande hand, fångar barnet trots att det kanske inte skulle ha ramlat ned..

   - när barnet hamnat i knipa så släpper man allt och kommer rusande, för man har nu inte egentligen något viktigare att göra

   - och när barnet klagar på att hen har tråkigt så tar man sig tid att leka med det, för det är enklare än att lyssna på tjatet

(Jag kan själv sätta ett "jepp, skyldig"-kryss på alla ovanstående utom det där med ätandet.)

När barn nummer två kommer har man ju såklart inte tid att fortsätta med allt det där i samma utsträckning, så det äldre barnet får finna sig i att börja göra en del själv och kanske får vänta lite på sin tur i olika sammanhang, men eftersom man inte heller har vare sig tid eller kanske ens behov (eftersom man själv är mer van och insatt och inte behöver öva sig lika mycket) att "passa upp" det yngre barnet på samma sätt, så växer det yngre barnet upp mycket mer självständigt, medan det äldre barnet fortfarande är vant vid att få hjälp med det mesta.

Och då kanske det går så, att det äldre barnet fortsätter ropa på mamma eller pappa tills det får hjälp, medan det yngre barnet väljer en annan väg om den första var för jobbig.

(Så klart nu generaliserat, överdrivet och svartvitt. Men ungefär.)

När jag hade kommit så här långt i resonemanget tänkte jag igen att jag skulle skriva ett förvånat inlägg om denna djupa insikt som fick mig att känna mig lite smart.

Men sen kom jag på att jag faktist redan för många många år sedan fått just detta förklarat för mig. Då förstod jag inte vad personen menade, eftersom jag var så fast i att bara blint stirra på mig själv och hur jag påverkast av att vara ett yngsta barn och inte riktigt kunde tänka längre än så, och insåg inte att det handlade om just det här.

Så alltså; inte så farligt smart i alla fall, men lite klokare.. kanske?

Fyraårskris - men jag vet inte riktigt vems

Jag har försökt fundera på det här, men jag vet faktist inte hur det förhåller sig. 

Är det det att Kia sakta men säkert, ungefär sedan hon fyllde fyra, börjar inse att världen inte är en alltigenom underbar plats?

eller är det det att JAG inser att hon i allt snabbare takt närmar sig åldrarna då man obevekligen måste inse att det finns grejer i världen som är riktigt riktigt sorgliga. 

Och späds det på av alla nyheter om svält och död och drunkning och förtvivlan och krig och elände, och att debattklimatet i Finland just nu känns så otroligt aggressivt (gällande flyktingar, gällande cyklister, gällande precis varenda liten grej som alls debatteras)?

(Och finns också invirat i det här ett färdigt dåligt samvete över att jag i min mage bär på en varelse som hon visserligen längtar efter riktigt mycket, men som totalt kommer att förändra hennes liv?)

Varje kväll när tankarna kommer vällande får jag kväva impulsen att springa in i hennes rum och bara krama henne länge länge. 

Kia har utvecklats mycket den här sommaren, tror jag. Och en av nyheterna är att hon börjat sörja över att roliga saker tar slut, och att hon börjat bekymra sig för mindre roliga som ska hända. Hon börjar märka att alla inte är vänner med varandra, inte heller med henne. Hon har insett att döden är något som kan hända på riktigt, och hon funderar ofta på hur tråkigt det måste vara att dö, och gråter ibland för att hon är rädd för att hon ska dö själv. Hon grät många kvällar i sträck över att sommaren var slut och att vi måste flytta hem från Moisö. 

Och det skär i hjärtat på mig, för jag vet ju att det finns så mycket värre saker hon blir tvungen att lära sig ännu. Om vänskaper som går sönder, om svek och besvikelser, om hat och rasism, om folk som svälter, om sjukdomar, om mobbning, om känslan av att ständigt vara för tjock eller för smal eller för bråkig eller för tråkig eller annars bara fel.

Jag vill ju inte att hon ska behöva bemöta en enda sorg eller besvikelse någonsin i hela sitt liv! Men jag måste ju låta henne få uppleva dem, för de är ju viktiga de också.

För minst en månad sedan nämnde jag Spermieboken och lovade återkomma till den. (Men som då nämnt ska det inte alls handla om spermier.) Boken inleds med denna första sida:

(ur Spermie plus ägg är lika med bebis av Jenny Wik)

Kia fattar noll.

"Ibland kanske du tycker att alla andra är mycket bättre." läser jag.

"Men varför?" undrar hon, helt oförstående.

Ett litet tag ännu får hon kanske leva i den världen, där det där aldrig någonsin är en känsla man drabbas av.

Gillar att vara gravid!

Jag hade tänkt kasta mig över åtminstone ett av förrförra inläggets bloggämnen direkt, men det har ju funnits så mycket annat att göra så det plötsligt gick en massa dagar..

Men jag tänkte att jag rätt fort måste blogga om det där med hur mycket jag trivs med att vara gravid. Innan trivseln går om menar jag, för det hinner den ju göra.. Magen är redan nu nästan lika stor som i slutskedet med Kia (om jag inte förträngt slutskedet), och den ska ännu växa i över tre månader. Det är mycket möjligt att tillfredsställelsen är över om bara några veckor.

Men just nu känns det super. Och om vi bortser från de där sammanlagt två månaderna av trötthet och illamående, så har jag verkligen gillat att vara gravid i de sammanlagt 15 månader som jag hittills har varit det.

Jag läste för några år sedan en artikel om en kvinna som hade många barn, typ 7 kanske, och hon ville fortfarande ha fler. För hon älskade spädbarnstiden. Hon sade att hon kände sig nästan beroende av spädbarnsdoften och av den där underbara känslan av att ha ett litet hjälplöst knyte som är fullständigt beroende av en. Hon gillade såklart barnen också efter att de blivit äldre, men utan ett spädbarn i familjen var det alltid som om något ändå saknades. Jag minns inte om hon sade det eller om det bara var jag som fick uppfattningen att det var så, men jag minns i alla fall att det verkade ganska tydligt att det uttryckligen var detta "beroende" som lett till att hon hade så många barn.

Jag förstod henne inte alls. Eller såklart att jag på ett teoretiskt plan förstår att det kan kännas så för någon, men jag kunde inte på något sätt påstå att jag skulle känna lika. Tvärtom tyckte jag det var riktigt jobbigt med knytet som var just uttryckligen hjälplöst och beroende av mig, och jag har aldrig lyckats bli sådär himlastormande rörd av babydoft eller små förunderliga händer.

Men det där att bli beroende av ett visst tillstånd kan jag förstå. För här sitter jag och undrar, inte alls seriöst, men ändå så att tanken slagit mig, om det inte ändå skulle rymmas ett tredje barn i familjen, bara så att jag skulle få vara gravid ännu en gång efter det här. För jag känner att graviditeten nästan är som en lyckodrog för mig som jag mycket väl kan bli lite beroende av.

För jag trivs så bra! Jag mår så mycket bättre, jag orkar mer, jag känner mig så mycket lugnare och gladare och förståndigare. Jag är nöjdare då jag ser mig i spegeln, jag har tjockare hår, finare hy och större bröst, och det är roligt att ha en mage som har en helt egen aktivitet inuti sig.

Om jag analyseeerar så inser jag ju att jag kanske inte mår så fruktansvärt mycket bättre än jag brukar, och jag orkar verkligen inte mer nu än vad jag gjorde innan jag blev gravid. Det är bara det att förväntningarna på hur jag borde må och hur mycket jag borde orka har sjunkit. För man behöver inte må bra när man är gravid. Man får vara trött, man får må illa, man får ha foglossningar, man får säga att man inte orkar just nu, man får ta en tupplur mitt på dagen, man får gå och lägga sig före klockan ett under kräftskivan trots att hela resten av gänget fortsätter festa till klockan fyra. Man får gå i lugnare takt, man får ta det lättare knytet att bära, man får berätta för Kia att man inte kan hoppa ett enda hopp på trampolinen, eller springa ett enda steg, för att man varje gång direkt och utan undantag får pissbrott och måste sluta direkt..

Jag mår bra, och därmed mår jag mycket bättre än vad som förväntas av mig. Dessutom blir jag påmind om det hela tiden, eftersom folk hela tiden frågar "nåmen hur har du MÅTT?", och eftersom jag med jämna mellanrum får besöka läkare och hälsovårdare som bekräftar att jag faktist mår förhållandevis prima.

Och det är egentligen först under mina graviditeter som jag insett hur fruktansvärt medveten jag är om min mage då jag inte är gravid. Hur mycket jag gått och dragit in den för att folk inte ska TRO att jag är gravid. Hur mycket jag nojat över hur den sväller upp av vad jag äter. Hur missnöjd jag blivit då jag sett den i spegeln.
När jag är gravid så behöver jag inte ägna det en tanke. Magen får vara stor. Det är en bra sak om den är stor. Det är inget som helst problem att vågen visar lite mer varje gång jag kliver upp på den. Och jag behöver inte gå och dra in magen eller tänka på den hela tiden, vilket får mig att må bättre till och med fysiskt.

Så till min stora förvåning inser jag att det att jag trivs så mycket med att vara gravid handlar om att jag då släpper de krav jag har på mig själv. Och det förvånar mig så mycket eftersom jag alltid har gått omkring och trott att jag inte HAR krav på mig själv. Att jag inte tar så mycket stress över hur jäkla välmående jag är; att jag inte bryr mig ett dyft om vilka kilon som sitter var, att jag är ganska tillfreds med att vara just så misslyckad och ful och dum som jag ser det som en självklarhet att jag är.
Ända tills jag då blir gravid och märker att jag inte alls är så misslyckad och ful och dum.

Hurra! Joppe, du kan andas ut nu, vi behöver inte skaffa en massa barn till. Jag behöver bara för det första inse vad jag kräver av mig själv och för det andra sluta göra det.

Jag höll på att skriva "jag behöver bara skärpa mig", men det blev ju direkt fel. Jag behöver inte alls skärpa mig! Jag måste sluta skärpa mig!"

Fruktansvärt, fruktansvärt

Jag började skriva ett blogginlägg om min graviditetslycka. Det blev inte färdigt, så ni får vänta ett tag på det ännu, men när jag lästa igenom det fick jag en vag föraning.. Jag copy-paste:ade in det i ett word-dokument och matade in ordet "fruktansvärt" i sök-funktionen. Först dök det upp bara två gånger, men sen insåg jag att jag klåpat och copy-pasteat bara halva inlägget. När jag fått in hela och gjorde samma manöver dök ordet fruktansvärt upp fem gånger.

Visst är "fruktansvärt" ett väldigt fint och användbart ord på många många sätt, men måtta med allt... Jag kan variera det med otroligt, ofantligt, ofattbart och ohemult... Eller helt enkelt sluta uttrycka mig med så infernaliskt (hurra! ännu ett bra ord) mycket eftertryck.

Bloggämnen

Oj nej! Nu har jag en massa sådana där gryende tankar i huvudet som vill bli blogginlägg, men jag vet inte från vilken ända jag ska börja!

Jag har under senaste tiden bland annat funderat på;

- Hur det här med könskodade barnkläder varit ett ganska ointressant (alltså förhållandevis.. jämfört med vad det var för säg 3-4 år sedan) ämne för mig en lång tid nu, men hur det nu lite motvilligt har blommat upp igen, och lite djupare tankegångar på det

- Hur jag trots att jag sådär försöker vara genusmedveten ändå går och bär omkring på ovälkomna fördomar

- Hur bra det funkkar för mig att vara gravid, och hur det lite grämer mig att jag antagligen inte kommer att vara det mer än knappt fyra månader till i mitt liv

- Hur ledsen jag blir när jag upptäcker idiotiskt beteende hos folk som har samma åsikter och värderingar som jag

- Hur Olli Immonens undran om det finns en enda nationalistiskt sinnad och/eller konservativ journalist på Yle fick mig att reflektera över hur många negativa wibbar båda de orden väcker hos mig + en undran om det är okej att tycka att det är en helt sjukt bra sak om det inte finns vare sig konservativa eller nationalistiskt sinnade journalister.

- Hur jag i teorin är en ofantligt mycket kompetentare (scout)ledare nu än jag var mellan 20 och 25, och om varför jag i praktiken ändå aldrig igen kan bli så bra som jag var då

- Hur viktiga upplevelser är på sidan om kvalitativ utbildning

- Hur det här med begränsning av den subjektiva rätten till dagvård och förändringar i föräldraledigheter (där problemet enligt mig är att det inte verkar ske så mycket förändringar) plötsligt igen berör mig och att jag plötsligt är tvungen att, vare sig jag vill eller inte, ha åsikter om dem.

- Om hur en nykomling i familjen ändrar förhållningssättet till det äldre barnet, och om hur det kanske inte gör det.

- Om hur jag hann bli lite pre-höstdeppig, men sen råkade läsa mina inlägg från oktober ifjol och blev lugn igen. Det är ännu sommar länge, och sen blir det september och oktober, och jag älskar september och oktober. November är det värsta som finns, men det är nu ändå bara en månad.

Och nu tog jag den enkla vägen ut genom att lista alla de där ämnena, vilket betyder att jag kan leva i tron att jag faktist har bloggat om dem på riktigt..

Scoutläger

Kias tredje scoutläger. Joppes tredje scoutläger. Mitt 26:e (om jag räknat rätt).

Kia plockade en heldel blåbär.

Och hjälpte mig att bära grejer.

I början lekte vädret berg-och-dalbana,

mest var det ganska regnigt det första dygnet,

men Kia ville ändå simma.

Kia och Joppe byggde en bänk.

Vi gjorde upp eld

och grillade pinnbröd

och sen blev det vackert väder och fortsatte så resten av lägret.

På lördag var det kullrådd

Jag var bara kontrollant. Resten av tiden sysslade jag tydligen med att ställa till med totalt kaos i familjelägervardagsrummet.

Sen sprang Kia och jag stålisbanan.

Det här var första och sista gången under lägret som jag hade shorts. Orsaken till att jag satt på dem, och orsaken till att jag sen bytte bort dem, var att de blev rätt så blöta...

Vi pysslade en del.

Frröken Kanin var med på middagen, men där blev Kia orolig för att den skulle få mat på sig och bli smutsig, så den fick åka i min huppare.

Blåbären tog inte slut

 ..men lägret gjorde det onekligen så småningom.

Och vi åkte hem med större och mindre skavanker.

Några dygn efter oss reste sig ett annat scoutläger på samma område. De facebookar en hel del bilder som jag fnyser avundsjukt åt.

Före vi for iväg på läger tänkte jag "Dethär får nog vara SISTA GÅNGEN jag far på scoutläger!" Men jag hade inte hunnit mer än sätta foten på lägerområdet innan jag redanbörjade planera för nästa läger.

Sommar/höstlista

Trots att det alltså varit en på många sätt riktigt hyfsad sommar, och trots att vi hunnit med massor, så finns det ju också saker som blev ogjorda.

Men det gör ingenting, för många av dem kan man spara till sensommaren/hösten. Så har man roliga saker att se fram emot.

Så här kommer en lista, både på sommargrejer som blev ogjorda och höstgrejer som inte skulle ha lyckats under sommaren hur som helst:
- Träffa en massa kompisar som vi inte hann se röken av under sommaren
- Plocka litervis med blåbär och hallon. Kanske något enstaka lingon. Ingen svamp.
- Några fler Moisö-nätter
- Högholmen
- AngryBirds parken
- Höstvandring och tält i Noux
- Lite strandhäng ännu, om vädret håller
- Lite mer regelbundna simhallsbesök

- Blåsa såpbubblor i parken

Sommarlovet slut. Sommaren fortsätter.

Sista semesterdagen lider mot sitt slut. Hela dagen har jag hört det där varnande vinandet av ett annalkande bobollsträ som vardagen svingar mot mitt huvud. Att vara inne i vardagen brukar vara nästan skönt, men de här dagarna före känns det ju ändå alltid som om man skulle vilja klamra sog fast med fingrar och tår vid semesterdagarna.

Den här sommaren har ju vädermässigt varit den kanske uslaste som jag kan minnas. Kallt, regnigt, blåsigt.. Men jag har inte sett många myggor eller bromsar, algerna har visat sig först den senaste veckan, de flesta dagar har innehållit åtminstone några solstrålar, och nu dignar buskarna av hallon. Eftersom man måstat ha en massa kläder på sig hela tiden så har man sällan direkt frusit. Så sist och slutligen har jag varit riktigt nöjd med sommaren och inte alls bitter. ..inte förrän nu. För nu börjar jag jobba, och nu utlovas solsken och temperaturer över 20. Väder som gör att sommaren kanske inte sen heller är den kallaste sedan 1962. Typiskt..

Innan semestern gav sig in på sin sista dag hann vi vara på scoutläger några dygn. Som vanligt var jag stressad och omotiverad dagarna före. VARFÖR hade jag kommit på en så dum ide som att vi skulle åka på scoutläger? Varför kunde vi inte bara stanna hemma? Aldrig mer igen. Kia var ivrig; "Det ska bli roligt att åka på scoutläger, eller va?" konstaterade hon många gånger, och jag försökte forma mitt muttrande till något som lät som ett medhåll. Visst.. Sjukt roligt..

Men visst var det roligt! Och jätteroligt att ha Kia med, för hon gillade ju ALLT. Och när Kia är med och gillar allt så trivs också Joppe, och det blir därmed också helt underbart att ha med honom. Bra dagar!
Vi har nu en lång lista på saker vi borde göra:
- När vi kommer hem skulle vi kunna fara till Moisö och sova i TÄLT!!!
- Nån dag skulle vi kunna laga blåbärspaj på TRANGIA!
- Nån dag skulle vi IGEN kunna komma hit på scoutläger!

Jag svor lite över att man ju måste ha lika mycket grejer med sig för ett 3 dygns läger som för två veckor i skogen, och när jag kom hem märkte jag att tröttheten efter 3 dygn i skogen var lika intensiv som den brukade vara på tiden då man levde scoutlägerliv halva sommaren.

En massa bilder finns i Joppes kamera. Så bildinlägg kommer inom kort.