Trosor

Idag har jag funderat mycket på det här med tro och religion och hur dessa ska få synas i samhället. Bakgrunden är dels artikeln om att svenska elever inte ska behöva utsättas för gud i kyrkan (och jag skrattade lite elakt åt att det klåpats igen, för man måste ju ha menat att det är i SKOLAN eleverna ska slippa konfronteras med gud, men så var det alltså inte), och dels en diskussion på Linns blogg om huruvida julevangeliet är ett lämpligt inslag på dagisjulfester.

Jag är ateist och jag är otroligt glad över att jag lever i en tid då jag kan säga det högt och det värsta som kan hända är att någon för sig att hen ska be för mig.

Jag är glad över att det finns allt fler alternativ för dem som inte är kristna, att det är okej att tro som man gör, eller låta bli, och att medvetenheten om att det finns folk som tror på andra gudar, eller inte alls, blir allt större. Jag önskar också att folk kunde sluta blanda in sin tro och sin bibel i lagstiftningen (jag tycker till exempel att det är absurt att bibeltexter fortfarande används som tungt vägande argument i debatten om homosexuellas rättigheter).

Men samtidigt får jag ibland en känsla av att vi är påväg tillbaka mot tiden då de kristna får stå och rita fiskar i sanden och hoppas på att någon annan svarar med samma fisk så att de kan gå till något avskilt utrymme och diskutera sin tro utan att kastas åt lejonen. Och det tycker jag att vi kanske kunde undvika.

Om man inte får prata om gud under en julkyrka - i en kyrka - så är något mycket fel. Vill man ha det så så kunde arrangörerna välja en annan plats och kalla det för något annat.

Julevangeliet på dagis är kanske att pracka på stackars oskyldiga barn något som de inte kan värja sig mot. Men samtidigt; om man borde portförbjuda julevangeliet för att det kanske inte är sant så får man nog ta sig en noga titt på Pippi Långstrump, Pelle Svanslös, Spiderman, trollkarlar, drakar och Lille Skutt. För en del är julevangeliet sant. För andra är det en saga. En ganska viktig saga som haft ganska stor betydelse för ganska mycket i vår kultur.

Det är klart att det inte kan vara bara kristendomen som får synas. Det kan inte vara bara de sagorna som får berättas. Men jag tror att vi förlorar MYCKET om vi tar bort sagorna om gud, istället för att helt enkelt lägga till sagorna om andra gudar, och sagorna utan gudar.

Jag har oändligt mycket mer att säga om det här ämnet, men jag slutar nu i alla fall.

Den maskulina nallegropen

Jag skrev ju ett inlägg om Kias Nalle och försökte vara könsneutral och tala om "hen", men glömde mig i samma mening och kallade nallen för honom. Anna myntade begreppet maskulina nallegropen och Titti konstaterade att också nallen i deras hus är en han, också då när det uppenbarligen inte är fallet.

När jag tänker efter tror jag att nästan alla mjukisar jag haft har varit "han", också till exempel hunden Stina.

Intressant upptäckt! Är det här ett allmänt fenomen och finns det i så fall någon som redan kommit upp med en logisk förklaring?

Telefoner och föräldraledigheter

Just nu diskuteras pappor och föräldraledighet i Muntur på yle fem. Tyvärr har jag missat över hälften eftersom inforutan uppgav att det var Antikmagasinet som stod på programmet, så jag hörde inte på... Måste kolla Arenan.

Joppe köpte en present åt mig idag. Min pink:a telefon bytte radikalt utseende.

Könsneutrala kataloger

Jag är nu inte speciellt förtjust i leksakskataloger över huvudtaget, men ska de finnas så får de för min del väldigt gärna vara könsneutrala.
Men enligt hbl verkar det inte hemskt sannolikt att de finländska leksakstillverkarna skulle gå in för nåt sådant.

"Enligt Vuori vill Kesko presentera alla typer av leksaker i sin julkatalog."

Suck!! Det handlar ju för sjutton inte om att marknadsföra bara en viss typ av ultraneutrala leksaker! Det handlar om att marknadsföra alla leksaker utan att dela in dem i flick- och pojkgrejer!

Sen måste jag medge att jag inte är säker på att barnen märker någon skillnad. Barn verkar inte på samma sätt lägga märke till eller bry sig om om det är en ljusröd fluffprinsessa eller en spidermanklädd tuff pojke som leker med grejerna på bilden.

Men en könsneutral katalog kunde kanske vara en väckarklocka för föräldrarna. Jag hör allt för ofta vuxna människor uttala sig om vilka leksaker pojkar ska villa leka med och vilka leksaker som är bara för flickor."

"Vilken TUR att vårt andra barn också blev en pojke! Annars skulle vi ju ha varit tvugna att skaffa en till uppsättning leksaker!"

Jakten på Nalle

Nalle håller på att bli en allt nödvändigare kompis. Hen är ofta med när Kia stiger upp, ska sitta på pottan och ska få strumpor på sig samtidigt som Kia. Igår vände J och jag upp och ned på hela huset för att hitta honom medan Kia stod i sin säng och tjöt.*

Så jag tänkte att det skulle vara bra att skaffa en reserv-nalle. Vi traskade iväg till iso omenas pentik och halade fram Nalle och frågade om det finns fler av samma sort (Kia gnydde olyckligt och trodde säkert jag skulle sälja djuret). Det visade sig attvdet finns tre stycken kvar i landet, fördelade mellan pentik-butikerna i Järvenpää och Lahtis. Det går inte att beställavdem per post, så nu undrar jag hur långvarig Kias förtjusning kommer att bli. Borde vi göra en utfärd till Järvenpää?

*i och för sig är det mycket möjligt att det var uppståndelsen hon tjöt över och inte avsaknaden av Nalle i sig.

Dagis-hurra!

Jag hävde ur mig ett glädjetjut när jag vid lunchtid kollade telefonens textmeddelanden och fick veta att vi har en dagisplats åt Kia. Hurra! Världens kanske bästa nyheter. Jag hade redan ställt in mig på att vi skulle få kuska iväg henne till norra Esbo. Hurra, hurra, hurra! Nu har vi ett dagis som ligger på vägen till busshållplatsen och vår parkeringsplats. Dessutom verkar dagiset riktigt riktigt bra!
I mitten av december ska vi dit några dagar för att kolla in det praktiska, och sen från och med årsskiftet kör vi på riktigt. Jag har i kalendern prickat in en låång period av mycket ledigt, korta arbetsdagar och hemmajobb för att kunna ta en så mjuk start som möjligt, men personalen som vi pratade med idag konstaterade att när det gäller ett såpass litet barn som Kia så är det bättre med en kortare "inskolningsperiod", för annars hinner barnet vänja sig vid att mamma eller pappa ska vara med och då blir det en ny stress-situation sen när de plötsligt inte mera är det. Det är såklart ändå smart med kortare dagar i början, men det betyder ändå att jag inte behöver ha dåligt samvete om jag jobbar lite också.
Jag har jättebra fiilis! Det kommer såklart att vara tungt de första veckorna, men jag har en stark känsla av att det kommer att bli super när vi kommit igång.

En dag bland stetoskop

Det här har varit en händelserik dag. Kanske mest händelserik för Kia, och kanske mest händelserik medan jag var på jobb, så egentligen borde ju inte JAG blogga om det. Men J:s blogg handlar nu rätt lite om hemmapappaliv, så jag uppoffrar mig.

Kia och J började med att gå och hälsa på på ett dagis där Kia kanske kan få plats. Det förra dagiset de var och hälsade på är definitivt nummer ett för oss, men de har fortfarande inte fått veta om platsen blir ledig eller inte. Och Esbo stad har fortfarande inte meddelat något (inget annat än att vår ansökan är under behandling, vilket ju är betryggande i och för sig, men å andra sidan har den varit det åtminstone de senaste två månaderna utan att saken gått framåt). J ägnade början av veckan åt att mejlas och prata i telefon med i stort sett alla dagisar i Olars-Mattby-området, men de är ju alla fullsatta.
Nåja, bortsett från vårt nummer ett-alternativ så finns då det här ena där Kia kanske kunde rymmas. Det var dock inte helt klart om de har plats för henne eller om de ens vill ta emot under två-åringar. Så.. Vi får se hur det går.

Efter dagisbesöket åkte de iväg till Arcada där Kia fick vara provkanin för blivande akutambulansvårdare som gick igenom hur man bemöter barn. Kia lär ska ha varit ivrig på att testa stetoskopen och febertermometrarna på alla andra, men ansåg inte alls att manickerna behövde testas på henne. Av J:s rapport att döma gissar jag att Kia tyckte det hela var väldigt roligt och spännande. Och så kan man ju konstatera att när man handskas med ett barn vars ordförråd egentligen bara består av ordet Nä! så är det ingen större id'e att inleda sitt övertalningsförsök med "ska vi göra så här?" (Det här är nåt jag påminns om åtta gånger om dagen.)

I långt över en månad har Kia lidit av hård mage. J var på rådgivningen med henne i början av oktober och efter det har vi kört med plommonpur'eer och magmediciner så ofta vi kunnat. Det har hjälpt lite-lite, men inte helt, och idag efter en rätt så ledsen pott-procedur bestämde J att det får räcka med det här, så vi beställde tid till en läkare och fick en tid idag. Vi åkte iväg till Hagalund och där dök stetoskopet upp igen. Den här gången hade Kia inte så mycket att säga till om och det gjorde henne ganska arg. Stetoskopet var ännu okej, men sen när det skulle klämmas på hennes mage var det inte roligt mera. Läkaren konstaterade som tur att det inte var nåt allvarligare fel, men konstaterade att hård mage är illa nog. Så vi fick några recept och lite tips samt en telefontid då läkaren ringer och kollar hur det går och sedan ett uppföljningsbesök om några månader.

Sen kom vi hem och jag avslutade dagen med att dra på mig min pink:a strandmaraton-skjorta och springa... Gissa hur långt! ... TVÅ kilometer.
Jag kan ju inte påstå att jag är sjukt imponerad över sträckan, men jag är väldigt nöjd över att jag kom iväg! Nästa gång kanske jag springer fem!

Separationsångest

Jag läste ett blogginlägg om ett annat blogginlägg - som jag inte läst...
Charlotte som skriver den tidigare av bloggarna funderar på hur det kommer sig att mammor ofta upplever det som svårare att vara borta från sina barn i några dagar än vad pappor gör. Hon funderar på om det kan bero på att papporna i allmänhet är de som jobbar medan mammorna i allmänhet stannar hemma och att papporna i och med det vänjer sig vid att lämna sina barn. Kortare stunder, i och för sig, men ändå.

Jag antar att det kan ligga något i hennes resonemang, och jag misstänker att det är den där lärdomen som jag omedvetet (fram tills nu alltså) försökt motarbeta. För under de dryga sju veckor som jag jobbat har jag gjort allt vad jag kunnat för att se till att jag är ute ur huset långt innan Kia vaknar. Den officiella orsaken är att jag inte vill väcka henne för tidigt, så därför ger jag mig iväg SÅ tidigt att hon garanterat somnar om igen, om hon skulle råka vakna. Men lika mycket är det väl nog det att jag inte vill att hon ska vakna och se att jag är hemma och sen måsta bli besviken när jag går iväg. Jag vet ju att den där besvikelsen tar slut snabbt. I allmänhet hinner jag inte ens stänga dörren efter mig innan hon är glad igen. Men ändå kommer jag nog också imorgon att smyga ur huset vid ca 6:20. Jag vill inte "lämna henne". Jag vill vara här. Eller borta. Inte påväg.

Min hatt den har tre kanter, och andra lösryckta tankar

Just nu: Kia gillar att sitta i lådor.

Idag har jag sjungit "min hatt den har tre kanter" för Kia trettioåtta gånger. När hon vill att man ska sjunga mera klappar hon i händerna och tittar förväntansfullt på en.

Någon gång för evigheter sedan läste jag om baby-teckenspråk, och hur det kan underlätta hela familjens liv mycket innan barnet lärt sig tala. Barn lär sig i allmänhet teckenspråk snabbare än riktigt tal, så under de månaderna då barnet vill kommunicera men inte ännu kan göra det med ord så slipper man mycket gnäll och ilska om man lär sig ett gemensamt teckenspråk (som då såklart lämpligen kan ha så mycket som möjligt med "riktigt" teckenspråk att göra).
Jag gjorde aldrig något åt saken, men nu funderar jag om vi ändå borde ha..Om vi kanske ännu borde. (Och jag inser just att jag ju läste att de skulle ha någon minikurs i grejen på Luckan, men att den har varit och farit.)

I och för sig är det nu lite tvärtom. Kia har sitt eget teckenspråk som vi tappert försöker lära oss så mycket som möjligt av.

Just nu: Kia gillar att skuffa omkring saker. Här är det en sitter laddad med bollar. Soffbordet är en annan favorit.

Från det ena till något helt annat så har jag idag blivit förvånad över hur mycket energi det kan ge att hänga med sitt barn.
Igår hade jag en galen dag på jobbet. Jätteintressant och givande, men låång. Jag kom hem helt slut halv tolv, men gick så på högvarv att jag inte kunde somna förrän halv ett-tiden, och just då bestämde sig Kia för att vakna och kräva att någon fanns i hennes rum precis hela tiden för att hon skulle gå med på att sova. Joppe tog största delen av passet (som varade till 05:30) men jag hade så dåligt samvete över att han var tvungen att ligga där på ett obekvämt och kallt golv att jag somnade först efter några timmar och sov dåligt.
6:30 steg jag upp igen för att fara iväg på ytterligare en givande men rätt så intensiv arbetsdag.
Så när jag kom hem vid 17-tiden så var jag minst sagt slut, och när Joppe, som såklart också var trött, sade att han skulle gå och slänga sig på sängen en stund så blev jag nästan gråtfärdig.
Men så tömde och fyllde vi lite diskmaskiner (Kia plockade ur de smutsiga skedarna och förde högst antagligen iväg dem till diverse hemliga gömmor i lägenheten), flyttade bykknipor från rum till rum, skruvade isär Kias matstol, plaskade med vatten i en hink i badrummet, bytte kläder två gånger inom loppet av 20 minuter, hällde ut alla mjukisdjur på golvet, tömde tvättmaskinen, läste lite lappricka pappricka, sjöng min-hatt-den-har-tre-kanter och vad vi nu allt gjorde, och plötsligt är jag - om nu inte pigg - så åtminstone med igen.

Just nu: Kia gillar Angry birds. Tyvärr är det hon klarar bäst attstänga av spelet och sen blir hon sur och ska ha på det igen.

Från det andra till det tredje, så hälsade jag på Cilla och Mark och Maya igår för att få en paus i den galna arbetsdagen. Maya är två veckor gammal och alltså inte sådär himla stor. Jag märkte att jag för första gången på nästan ett och ett halvt år tyckte att det nu kanske inte sen heller var (borde ha varit) så jobbigt att ha spädbarn. Det är skrämmande att man glömmer SÅ fort!

 

Just nu: Kia gillar Nalle. Nalle måste inte (ännu?) vara med överallt, men hänger ofta med i någon lämplig fot ändå.

Provocerande Luciaval

Man ska aldrig, aldrig läsa tidningarnas kommentarsfält! Inte ens när det gäller något så snällt och harmlöst som Luciakandidatintervjuer.
Min scoutkompis Lilja är kandidat nr.5 och hennes intervju dök alltså upp idag, så jag var ju helt enkelt tvungen att läsa intervjun. De andra intervjuerna har jag skippat, för jag blir varje år lika irriterad på de ytliga frågorna och allt myspys och gullegull och "oj vad jag älskar barn och gamla människor och hundvalpar!"

Men oj vad jag blev positivt överraskad! Bland det sedvanliga ljusröda fluffet fanns också RIKTIGA frågor! Om VIKTIGA saker! (Och så var Liljas svar också genomtänkta och smarta.) Jag bestämde mig för att kolla på några av de tidigare intevjuerna också och ramlade då in på ovan nämnda kommentarsfält. Tre kommentarer.. jag blev sur på dem alla.

"är det nu så viktigt för HBL, att försöka framföra sitt eget agenda (tolerans, mångkultur, invandringen, genushysteri etc.) att tidningen kan inte låta bli, att även under Lucia val ta agendan fram"
"Äntligen en kandidat som inte låter sig påverkas av en ledande fråga genomsyrad av politisk korrekthet."(gällande rasism)
"Hon är också rakryggad att våga säga att pojkar inte passar som Lucia!"

Suck!
Jag blir så sur på sura mäniskor!
Jag har så svårt att tolerera intolerans!
Jag är så trött på folk som tycker att tolerans och mångkultur är fånigt och på att allt snack som andas genusmedvetenhet genast nedvärderas till genushysteri.

.. och jag vet att det sista man borde ödsla sin tid och energi på är att bli upprörd över några få kommentarer i ett kommentarsfält..

Dagisbesöket del 2

Någon ivrig bloggläsare kanske undrar hur dagisbesöket gick idag, men det har jag ju inte full koll på eftersom jag inte var med.
Men J tyckte det verkade som ett bra ställe, Kia lär ha roat sig med dagisets kylskåpsmagneter, och själv har jag lusläst pappren som J fick med sig därifrån. Jag hoppas vi får platsen! Nästa vecka borde vi få veta.

Leksakskatalogen

Kia tycker säkert om leksakskatalogen som damp ned genom postluckan idag. Det blir ett så spännande ljud när man tar tag i en sida och river i den, och så bildas massa spännande pappersbitar som man kan sprida runt omkring sig.

Innan hon får roa sig med det så hann jag ögna igenom den själv.

Om vi lämnar bort de sedvanliga suckarna över allt onödigt plastskräp och alla flick- och pojkstereotypier så kan jag kort rapportera att jag tycker att smurflakanen var häftiga, men att jag inte drabbades av något större ha-begär vid åsynen av JustinBieber-dynan/dagboken med inbyggd mp3-spelare och tvättbara sidor.

Dagisbesök

Vi kanske har fått en dagisplats! Eftersom det verkade så tveksamt om vi skulle få något ens lite i närheten från kommunen så började vi söka bland privata dagisen, och hittade ett som sådär snabbt igenomscrollat verkade bra som ligger i husbolaget två nummer bort på vår gata. Förra veckan ringde de därifrån och sade att de kanske har en plats åt oss och undrade om vi vill komma och hälsa på. Så imorgon ska Kia och Joppe gå dit och bekanta sig. Spännande!

Själv försöker jag förtvivlat tolka FPA:s anvisningar. Tänk om de någonsin skulle vara så enkla att också jag skulle förstå dem.
Menar FPA månne att om vi får en kommunal dagisplats (vilket vi får, eftersom staden har skyldighet att fixa en sån åt oss eftersom vi sökt inom utsatt tid) men inte tar emot den (vilket vi kanske  inte vill göra, eftersom inget dikterar VAR staden måste fixa den där platsen åt oss.. Det KAN vara i typ Träskända (som i Järvenperä ändå.. inte Järvenpää...)) så kan vi inte söka om understöd för privat vård?

Eller menar FPA bara att om vi får den kommunala platsen och tar emot den så kan vi inte söka om understöd för privat vård, vilket verkar minst sagt självklart?

Eget rum

På lördag flyttade J och jag in i eget rum och Kia fick börja rå om sitt helt själv.
Den kanske största förändringen är att det nu ekar enormt i Kias stora men rätt så toma rum. Funderar på om vi ändå måste skaffa det där berget av leksaker redan nu. (istället för att vänta på att några jular och födelsedagar fixar saken, alltså.)
Annars har det gått tämligen smärtfritt hittills. Tror jag.. Jag misstänker att J ligger vaken och lyssnar ännu intensivare nu än när vi alla sov i samma rum, och Kia blir nog lite ledsen när hon vaknar och märker att hon är ensam, men det händer inte så ofta.
Slutsats:Jag tror vi kommer att vänja oss vid det här alla tre, förr eller senare.