En suddig bild

Måste åtgärda bildbristen lite-lite.

Hon pratar!

...kanske?

Kia, ett år och tre-och-en-halv-månad gammal, har inte just pratat alls. Tah! (tack) och Nä! (Nä!) och Däh! (Titta där!/Jag vill ha det där!/Vad är det där?/Där är en lampa!!!) har hon sagt i många månader, men annars har kommunikationen skett via gester och miner. I viss mån riktigt fyndiga gester. Jag ville skriva ett inlägg om dem, men märkte att det är svårt att beskriva en enkel fyndig gest med ord utan att det blir långrandigt, tråkigt och inte alls så fyndigt mera, så jag lät bli.

Men för någon vecka sedan när min mamma hade vaktat Kia berättade mamma att de hade varit på väg ut och hon hade sagt att de skulle sätta på Kia halaren och då hade Kia härmat: "alal" och sett finurlig ut.
Ett liknande ord uttalade hon också igår när jag frågade om hon vill ha mer hallon: "all" (och så såg hon generad och stolt ut på samma gång), och idag meddelade J att de upprepat halar-diskussionen under förmiddagen.

Hon verkar närmast härma (inte producera ord "på eget initiativ"), och ifall hon nån gång freestyle:ar ska hon nog inkludera många gester, och så ska man vara sjukt uppmärksam för att förstå att hon just sagt ett ord och vad hon menade med det.

Det känns inte som en otroligt viktig sak att hon lär sig tala snabbt, så länge hon lär sig tala någon gång, men det kommer att bli roligt att följa med när hon upptäcker orden!

(Dessutom har hon äntligen börjat säga mammamammamama igen! (efter en paus på 7-8 månader). Inte heller den här gången vet jag om hon faktist menar "mamma". Verkar mera vara stavelser hon tycker om att upprepa. Men jag vågar ju tro att det åtminstone lite är det att stavelserna blir just mamma som gör att hon gillar dem. )

7:19

På väg på Finlands Svenska Scouters ledardagar och höstmöte. Med blå scouthalsduk runt halsen. Känner mig utklädd. (Inte på grund av själva halsduken såklart, utan för att den är blå.)

I spåran

Det doftar tidig fredag kväll i spåran!

Inte på ett unket, äckligt, "jag har just spytt på min kompis"-sätt, utan på ett sådant där gemytligt och förväntansfullt "tagit en öl eller två"-sätt.

Känns trevligt. Tror jag ska söka upp en snägäre om en stund.

Klåp-Gunzi

En av mina mycket utvecklade färdigheter är den om att glatt i telefon konstatera att "Visst, det går jättebra att du ringer tillbaka om en halvtimme" och sedan gå på lunch/hem medan den i ljudlöst läge varande telefonen blir kvarglömd på bordet, sakta döende av noll akku.

Tre gånger har jag klarat det konststycket bara under den här veckan...

Sorg och glädje i Vasa

Vi var på kort-semester i Vasa på veckoslutet.
Besöket innehöll bland annat en begravning. En sorglig men varm tillställning. Jag hann inte träffa J:s farmor speciellt många gånger, men ändå känns det som om hon hann bli en gammal bekant. Full av nyfikenhet och upplevelser och minnen och funderingar. Det kändes sorgligt att veta att jag aldrig får se henne igen, men samtidigt kändes det bra att ändå ha fått lära känna henne.

I och med begravningen var Vasa fullt av släktingar. Alla Kias kusiner (från J:sida då), farbröder och faster hade tagit sig till Vasa. Från Italien kom J:s faster med sällskap flygande. Svärföräldrarnas hus var proppfullt med folk. På fredag kväll var vi 13 pers och två hundar som trängdes i deras vardagsrum och rotade bland gamla foton och klenoder.

Senast vi var i Vasa så tog det nästan hela veckan innan Kia blivit bekant med sina farföräldrar och hundarna. Den här gången tog det ungefär en timme.
Hon njöt helt uppenbart av att vara yngst och därmed ständigt i uppmärksamhetens centrum, och jag tänkte för mig själv att om det så inte finns någon annan orsak att vilja ha fler barn så borde Kia definitivt få syskon så hon inte blir helt odräglig*...

Tyvärr har jag inga bilder alls. Jag läste en kommentar på en blogg om hur barn påverkas av att ha en kamera upptryckt i ansiktet precis hela tiden, och trots att jag nu verkligen inte tänkt sluta fota Kia helt så ledde det liksom till ett oavsiktligt avbrott.

Vi kom hem på måndag, och på tisdag hade jag för första gången en känsla av att jag inte riktigt hade jobbfiilis. Men idag ringde en halvbekant, som är småintresserad av att bli min kollega, och ville veta mer om mitt jobb, så jag fick prata på om hur skoj mitt jobb är och efter det kände jag mig helt euforisk.

Det blir ganska mycket jobb de närmaste dagarna, så från och med imorgon kväll efter att Kia gått och lagt sig så ser jag henne inte förrän på söndag kväll. Det är tre hela dagar. Huu!



*Jag har funderat mycket-mycket på det här med barn nummer två. Inte sådär direkt om eller när eller ens varför, utan snarast hur. Om jag i något skede lyckas hitta något redigt i tankarna så kanske det blir ett inlägg om det.

Gammal och skröplig

I två dagar har jag nu vaggat omkring som en anka. Inte för att jag är gravid (det är jag inte) utan för att jag har så fasligt ont i ryggen. Jag vet inte om det är det att jag plötsligt börjat använda klackskor igen (jag tänkte skriva högklackade skor, men insåg att det var en skrattretande överdrift), eller om det är det att jag först sitter-sitter-sitter framför en dator på dagarna (scoutjobb går tyvärr inte ut på att springa i skogen och krama granar) och sen kommer hem och lyfter Kia än hit och än dit. Eller om det är den där höstkylan. För varje gång jag haft ens lite-lite kallt på dagen så hugger ryggvärken till på kvällen.<br />
<br />
Men det finns en fördel. Nu har jag det undanstökat redan innan vi åkt upp till Vasa, så nu finns en liten möjlighet att jag klarar vår nära stundande Vasavistelse utan att vara ynklig alls. Hoppas-hoppas! (Jag tycker det är fruktansvärt orättvist mot Vasa att jag nästan alltid får något fel när vi är där. Som om jag skulle vara överkänslig mot stället eller nåt. Men det är inte alls så! Jag gillar stan skarpt!)<br />
<br />

Konstig dag

Jag kom på jobb vid 8-tiden. 2 sekunder senare var kl.11, det var dags för lunch och jag hade inte fått något gjort.
På eftermiddagen var klockan 14:something i åtta timmar.
Nu är det veckoslut. Får se hur långt det blir.

Anteckningar från en fullproppad buss

Bussen (14 i rusningstid) är alltså så fullastad med folk som en buss kan bli. Förutom på ett ställe. Ingen har vågat sätta sig på specialbehovsplatsen.

Och killen som sitter i andra ändan av bussen och viskar i sin telefon hörs ändå klart och tydligt i hela bussen.

Och snart kommer vi till Kampen och alla kommer hysteriskt att börja trängas för att de tror att de inte kommer att kunna ta sig ut annars, trots att 98% av bussens passagerare ska stiga av där.

Skymning

Nytt för i år: jag gillar mängden dagsljustimmar just nu. Ganska mörkt när man stiger upp, men ljust när man går hemifrån. Tillräckligt ljust för att man ska villa gå ut med Kia på kvällen, men mysigt mörkt från 20-tiden.
Dessutom hinner man beundra gatlyktorna innan man går in för att äta kvällsgröt.

Vi sjunger och klappar och dansar

Ibland vill folk veta vad vi gör när vi går på babyrytmik. (Eller musiklek, som jag försöker lära mig att det heter, speciellt nu när Kia väl per definition inte är någon baby mera*.)

Så här kommer en utförlig beskrivning.

I vår grupp är det ungefär sju barn, och varje barn har med sig en förälder.

Vi börjar alltid med samma sång. (Förra året var det en lugn ganska mysig sång som jag gillade skarpt. Den sång vi sjunger nu känns lite fånig, men det kan hända att barnen tycker den är roligare.) Sen fortsätter vi alltid med en sång där varje barn har en egen vers där vi sjunger om "hur vi hittat på att komma hit idag". Roende, hoppande, med tåg... Kia brukar i allmänhet komma paddlande. (Idag kom vi flygande, och jag ångrade mig i samma stund som orden lämnade mina läppar. Flygande var roligt när barnen var små och inte vägde så mycket...)

Efter det sjunger vi en blandning olika sånger; sittande på golvet, traskande runt i rummet, klappande, stampande, viftande, spretande med tårna... Några sånger sjunger vi också med "rekvisita" (bollar, trummor, dukar.. förra året fick vi föräldrar spela kantele några gånger..).

Efter 45 minuter är det dags att avsluta och då slutar vi alltid med samma sånger; först en vaggsångsliknande låt om en båt som åker hem och sen såklart en vink-sång.

Förra året släpade jag med mig Kia på musiklek för att:
- ha något regelbundet, fastspikat och opåverkningsbart inprickat i kalendern som tvingade mig ut ur huset och som jag inte behövde planera själv.
- träffa andra föräldrar.
- se andra barn.
- få tips på sånger och lekar jag kunde underhålla Kia med.
Dessutom märkte jag att många saker blir lättare om man har en sång i bakfickan; om Kia inte är samarbetsvillig när hon ska bli påklädd så kan man sjunga strumpan-på-foten-sången och så går det genast lättare. Krånglar hon vid blöjbyte så kan man sjunga blöjbytarsången och då tycker hon det är kul.

Nu på hösten har vi fortsatt musikleka:
- för att det är riktigt kul.
- för att Kia också har roligt.
- för att Kia kanske lite ska vänja sig vid att vara i en grupp med andra barn.
- för att det fortfarande är ett avbrott i vardagen som kräver ganska lite eget planerande.
- för att det känns som ett bra sätt för mig att utnyttja det faktum att jag inte behöver vara på jobbet 8-16 varje dag.

Men när Kia börjar dagis i januari så slutar vi nog. Då vill jag använda mina lediga timmar till att se till att hon får vara hemma så mycket som möjligt.



*Min definition är i och för sig att man är baby tills man kan säga : Jag är ingen baby! och där är hon inte ännu.

Bussotur

Idag har jag haft riktigt otur med mitt bussåkande; eget sölande, buss som for för tidigt, icke-existerande busshållplats... Men det har varit en bra start på dagen i alla fall, för jag har hunnit simma, och räknar nu med att hinna i tid till kanslimötet.

Det gick riktigt bra igår! På jobbet kände jag mig i och för sig helt yr, men vid slutet av dagen hade jag lyckats få på de flesta maskiner, kommit ihåg eller förnyat de flesta lösen, och återstiftat bekantskap med de flesta kolleger och system.
Hemma hade Kia och J överlevt riktigt bra, och på kvällen var Kia inte alls så klängig och gnällig som jag hade trott att hon skulle vara.

I morse var min första tanke
-Va? Ska jag på jobb idag IGEN?

Inte så självsäker just nu

Jag sov ganska dåligt inatt.

Dels envisades mitt minne med att skicka små glimtar av bra stunder med Kia. Glädjen i hennes ögon när hon lärt sig något, när hon gjort nåt finurligt eller när hon är glad i största allmänhet. (Jag märker att jag REDAN förskönar minnena och bagatelliserar det svåra. Om två månader kommer jag att slå ihop händerna och tindra med ögonen och med ett fånflin uppmana nyblivna mammor att NJUUUTA av den här tiden, för det är den BÄSTA tiden. Cilla får tillstånd att slå mig lite snällt sen.)

Dels drabbades någon annan del av mitt huvud av en mängd osäkerhetsattacker. Tänk om det visar sig att jag inte alls är bra på mitt jobb. Jag tycker det blir skoj att börja jobba igen, men tänk om jobbet inte tycker lika.

Och de sista tankarna som rymdes med i villervallan var de olycksbådande: Visst, det är OK nu, men vänta bara! Snart är det januari och Kia ska börja dagis och sen är INGET roligt mera.

Så nu sitter jag här, på väg till jobbet, och känner mig lite ynklig. Förväntansfull! Men ynklig.