En jobbdag

På tisdag börjar jag jobba på riktigt, men idag "övningsjobbade" jag lite på FiSScs roverscout- och ledardagar (dvs jag var där.. särskilt mycket mer krävdes inte av mig, och särskilt mycket mer skulle jag inte ha klarat). 

Så jag var på jobb hela dagen och Joppe var ensamstående hemmapappa hela dagen. När jag kom hem var vi båda ganska slut (jag märkte nog inte att Joppe skulle ha varit särskilt trött, men han påstod så själv och jag tillåter mig att citera).

Så... det bådar ju inte så gott för nästa vecka..?

Men det som var skönt att märka var att min energi började öka igen efter att jag kommit hem, och det var hur okej som helst att hänga med barnen.

Det kan i och för sig hända att det var som när man efter en rejäl middag intalar sig att man har en skild efterrättsmage. När man ätit alldeles för mycket efterrätt också och inser att det nog var samma mage ändå så mår man ganska illa.

Så när jag kom hem intalade jag mig alltså att barnenergin kommer från någon annan energireserv, men nu när huset tystnat och jag håller på att stupa i säng så inser jag att nä-ä, det var nog samma...

Jämförelsen

Som jag antydde i ungefär två inlägg bakåt i bloggen så har hemmatiden med Viggo varit mycket enklare och roligare än hemmatiden med Kia. I jämförelser är det så gott som alltid den här hemmatiden som drar det längre strået. Jag vantrivdes då. Jag stortrivs nu.

Det är som ett fågelsträck. Fågeln längst fram kämpar sig fram genom himlarna. Spränger fram en väg genom luftmotståndet. Med vinden piskande i ögonen. Hela tiden måste fågeln hålla siktet inställt och ha koll på riktningen så att inte hela flocken flyger åt helt fel håll. All koncentration går åt till att forcera hinder.

Fåglarna som kommer efter peesar på. Tar det lugnt. Följer med strömmen. Lutar sig tillbaka och njuter lite av utsikten. 

I ett riktigt fågelsträck byter fåglarna plats hela tiden, men i en syskonskara är äldst ohjälpligen oftast först.

Eller inte syskonen i sig. Det är inte Kia som är fågeln som kämpar längst fram och Viggo som är fågeln som chillar på luftströmmarna. Båda fåglarna är jag, men den första är jag i mitt moderskap för Kia och den senare är jag i mitt moderskap för Viggo. 

Det är självklart inte heller Kia som är luftmotståndet och Viggo som är medvinden.

Det känns jättejätteviktigt att göra dethär fullständigt klart. Kia är inte svårare. Inte alls. Jag älskar inte Viggo mer. I mina känslor mot dem finns ingen ojämlikhet. Men genom Viggo ser jag lättare min kärlek till båda mina barn.

Antagligen avspeglar sig mina känslor för mitt eget moderskap i hurudan mamma jag är. En av mina viktigaste mammaönskningar just nu är att jag inte konstant är en stretande, orolig och frustrerad mamma för Kia medan jag är en glad och avslappnad mamma för Viggo.

En dag ur mitt liv

Jag bestämde mig för att riktigt gräva ned mig och borra in näsan i hemmalivet och göra en en-bild-i-timmen-berättelse om min dag.

Sen bestämde jag mig för att testa telefonens miljoner filter, vilket säkert ger ett lite rörigt, barnsligt och högst oprofessionellt intryck, men jag bestämde mig också för att strunta i att det gör det, för det var ganska roligt.

6:30. Viggo vaknar, men somnar om efter ett tag och sover vidare till 7. En halv timme hit eller dit skulle ju inte behöva ha så stor betydelse, men just den där halvtimmen inverkar hemskt positivt på hans humör, och därmed på alla andras också.

7:30. Vi har lyckats vakna alla tre och äter morgonmål.

8:30. Vanliga morgonpaniken; Fortfarande inte påklädda, tandborstade, hårborstade eller morgonkissade och om 10 minuter borde vi gå iväg. VARFÖR BLIR DET ALLTID SÅHÄR??

 

9:30. Viggo och jag har mellanlandat hemma och idkar lite impulsstädning och avbäddar en säng.

10:30. Viggo sover, solen skiner, himlen är blå, pod i öronen, promenadtakt i benen.

11:30 Fortfarande allt ovanstående, utom podden som tagit slut.

12:30. Tar ut alla möjligheter ur första tumislunchen på länge; Viggo äter butiksmat ur burken, och jag gafflar i mig makaronilådsingrediensrester; makaroner, köttfärs och ketchup, ur en annan burk. Hundratusen matlagningspoäng, hurra!

13:30. Två killar bar in möbelpaket och lämnade dem i vardagsrummet. Det ska bli ny säng åt Kia, är det tänkt. Hon har längtat!

14:30. Vi städar. Viggo gillar dammsugaren så mycket att det nästan är roligt att använda den!

15:30. Jag förbereder middag. (Det blev puresoppa. Jag gillade, men ingen annan.) Viggo sover på balkongen.

16:30. Kia får titta på mumin medan jag fixar i köket. Det tycker hon är bäst.

17:30.Middagen var ingen succé. Kia åt bara smörgås, och åt Viggo öppnade jag till slut en butiksburk eftersom jag inte vill ha hungerkris när jag just håller på att sluta med middagsamningen. Av flaskmjölken gick för ovanlighets skull en hel halvdeciliter.

 

18:30. Äntligen, hurrahurra, öppnade vi sängpaketen. Jag hade tittat på dem och funderat på om det fanns någon ledtråd till vilket paket man skulle öppna först (det fanns två), och hoppfullt hittat en stor 1:a på det ena. Hoppet dog då jag hittade en likadan 1:a på det andra också. Förklaringen kom när vi öppnade paketen och insåg att de faktist var identiska, och att det inte var meningen att de skulle vara det. Suck... I och för sig hade jag försökt ställa in Kia på att det alltid kan hända att något gått fel så att hon kanske inte kommer att kunna få sova i sin nya säng ännu på några nätter, men lite besviken blev ju nog hon, och lite ilsken blev jag. 

19:30. Viggo har badat. Strax påväg i säng. 

20:30. Vi har avslutat Muminpappans memoarer och gått vidare till Trollkarlens hatt. Både Kia och jag gillar våra lässtunder avsevärt mycket mer än det ser ut på bilden.

21:30. Vardagskaos i köket att åtgärda. Båda barnen sover.

 

22:30. Jag satt och slutbehandlade bilderna och behövde en del sladdar till hjälp för att hålla liv i maskinerna.


23:30. Det är ungefär nu det. Jag sitter i mörkret och skriver ensista rad, och tänker sen gå och lägga mig. Det blir ingen bild på det.

Mot ett slut till

Jag skrev att två för mig centrala grejer lider mot sina slut. Det ena var amningen, vars slut jag ser fram emot med lite lite vemod och massor massor frihets- och festfiilis.

Det andra är tiden hemma med Viggo, och där är förhållandet mellan känslorna är det omvända. 

Om fyra veckor är jag back at work. Det känns inte som länge. Tiden rusar fram som en sportbil med en våghalsig förare i vänstraste filen på en tysk autobahn.

När jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med Kia kändes det som om jag varit borta ett liv. Nu känns det som en snäppet längre sommarsemester skulle ha passerat. 

När jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med Kia märkte jag att jag saknat till och med slagsmålen med printern. Nu hör planen på att aldrig mer printa ett dokument i hela mitt liv till en av mina viktigaste överlevnadsstrategier. (Jag kan eventuellt klara det de första två dagarna. )

(Jämförelserna mellan moderskapsledigheten då och moderskapsledigheten nu utfaller sällan (aldrig?) till den tidigares fördel, och det känns extremt orättvist mot Kia. Det handlar ju (såklart) om en jämförelse mellan MIG då och MIG nu; inte om en jämförelse mellan Kia och Viggo. Men det innebär ju inte att det inte i viss mån har gått ut över henne i alla fall. Men kring det ämnet finns så många tankar att de inte ryms här.)

Det är ju inte BARA besvärligt att börja jobba igen. Där finns ju en hel del frihets- och festfiilis i det också. Men just nu, när nedräkningen på allvar har börjat, håller den sig väl undangömd. 

Jag funderar oroligt om det finns saker jag ännu borde hinna göra under min ledighet. Saker jag BORDE och saker jag VILL. Lyckligtvis har jag inte ännu kommit på många, men tiden rusar som sagt så fruktansvärt fort just nu att det känns som om jag inte hinner tänka klart. Jag är rädd att hela november sen fylls av insikter om vilka alla saker jag borde ha förstått att göra medan tiden fanns.

Minnen och melankoli

Ikväll har jag tänkt en massa melankoliska tankar. Det är i allmänhet ett tecken på att jag börjar vara riktigt akut trött, så jag borde ju sova istället för att blogga, men det är å andra sidan rätt skönt med lite melankoliska tankar emellanåt.

Jag har bland annat tänkt på minnen. Barndomsminnen.

Jag har tänkt på hur det var när man gått och lagt sig och låg i sin säng och snart skulle somna. Låg och lyssnade på det lågmälda surret av två röster i köket, klirret av skedar i tekoppar. Tryggheten.

Jag har tänkt att våra barn så sällan hör andra kvällsljud än sammelsuriet från TV:n. Det är inte som om vi egentligen skulle titta på TV, men den står på, som bakgrundsbrus medan fingret och blicken rör sig fram och tillbaka över pekplattan.

Det känns så viktigt att få stänga av hjärnan efter dagen. Fly in i sociala medier och slött ta till sig andra människors tankar. Ta enkla utvägen och tänka på samma saker som de istället för att måsta komma på egna saker att tänka på.

Vem som helst förstår väl egentligen att lite skedklirr i en tekopp och ett lågmält samtal med den där som man tycker riktigt mycket om skulle vara så mycket hälsosammare för huvudet.

Lite mer skedklirr, lite mer sömn.