Att lägga Viggo har blivit en utmaning, både på kvällar och inför dagstupplurer. Han blir trött, man försöker lägga honom, han blir gnällig, man fortsätter försöka lägga honom, han gallskriker, man svettas lite och fortsätter försöka lägga honom, han krälar och bökar och vill inte si och vägrar så och man skulle ge upp om man skulle komma på ett bättre alternativ. Till slut somnar han. På kvällarna håller det här på i flera timmar.
Under kvällsläggningsprocedurerna lämnar man dessutom efter sig en fysisk todo-lista för "att göra när barnen äntligen somnat"; städa undan matresterna på (och under) bordet, plocka undan leksakerna från soffan, för ut kiss-pottan, för soppåsarna med kakka-blöjor till roskisen, leta upp de där smutsiga kläderna som du tappat någonstans på vägen till tvättkorgen första gången du försökte föra dit dem, hämta in mer vatten eftersom du använde upp det sista nyss... (Vetskapen om att min mamma kommer att fixa minst hälften av detta om vi inte hinner före minskar kanske stressen, men ökar det dåliga samvetet.)
Åh, det är så frustrerande och jobbigt. Kvällarna är den bästa tidpunkten för att få lite tid för sig själv, och det att de för det första äts upp av vaken unge, och för det andra fylls av gnäll och skrik och missnöje, och för det tredje, när han äntligen somnat, innehåller en lång lista på saker som ännu måste fixas, gör mig inte alls glad. "Han växer! Redan nästa sommar kommer det här att funkka bättre!" påminner och intalar jag mig dagligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar